SU #5: Robin Hood i Rosenbad

Författare: Björn Velander

Rollista
Prins John - Jan Björklund
Sir väs - Annie Lööf
Sheriffen - Jimmie Åkesson
Gamla Bettan - Kent Ekeroth
Robin Hood - Jonas Sjöstedt
Lille John - Stefan Lövén
Broder Tuck - Göran Persson

I skydd av mörkret klättrade Jonas Sjöstedt och Stefan Lövén upp för en stege längs Rosenbads yttervägg. När de kom upp så spanade de försiktigt över kanten. Vakter stod posterade på strategiska platser men de hade valt sin väg in med omsorg. En lampa som varit sönder en längre tid gav dem skydd när de försiktigt smög över taket. Målet var statsministerns kontor. Fredrik Reinfeldt var på EU möte och det lämnade vägen fri för motståndarna att bryta sig in och länsa kontoret på Alliansens planer, strategier och de pengar de girigt samlat på sig. Eller nästan fri. När de spanade ner mot innergården såg de att dörren in var bevakad.

“Kan du inte sluta svänga med det där järnröret Kent?” frågade Jimmie Åkesson där de stod på vakt.
“Det är lungt Jimmie” sa Kent Ekeroth och svingade järnröret framför näsan på sin partiledare “jag vet vad jag sysslar med. Vi måste ju kunna försvara oss!”
Han snurrade hastigt runt ett varv, lite för hastig visade det sig och järnröret gled ur hans hand. Jimmie hann precis ducka när det kom farande och istället slog det skramlande i väggen bakom dem.
“Du och dina järnrör! Hade det inte varit för dem hade vi sluppt stå här ute i kylan nu!”
“Men förlåt då.” sa Kent lite förläget och såg ner i marken.

Tyst kröp Jonas och Stefan i skydd av mörkret längs takkanten. Hela tiden med ögonen på helspänn, dels för att se till så de hade koll på vakterna och dels för att hitta en väg in. Efter bara en liten stund såg de att en balkongdörr stod på glänt, någon som varit ute på en rökpaus måste ha glömt att stänga efter sig.
De band fast ett rep i en sotarstege och Jonas klättrade försiktigt ner. När han var nere och hade försäkrat sig om att ingen såg honom visade han tummen upp och Stefan började började klättra. Han hade inte hunnit så långt förrän han kände att händerna började glida på repet.
“Helskotta!” väste han panikartat när han gled allt fortare nerför repet. Han landade med en duns på Jonas som hostade till av tyngden som träffade honom i ryggen.
“Din klantskalle! Ska du ha ihjäl mig?” viskade Jonas och kämpade för att inte prata för högt. De reste sig försiktigt på balkongen och försäkrade sig om att ingen annan hade sett eller hört dem.

Snabbt smet de in genom dörren. De kom in på andra våningen, i den korridor där Reinfeldt har sitt kontor. De tassade tyst fram genom korridoren som framför statsministerkontoret öppnade upp sig och man såg ner till våningen under. Där nere fanns kontoren där deras egna partikamrater satt och försökte komma på vad regeringen hade för planer och hur de bäst skulle kunna sätta käppar i hjulen för dessa.

“Spring ner och se till så att alla är beredda.” viskade Jonas till Stefan. “Jag går in och ser till att samla på mig så mycket jag kan av det jag hittar. Jag kommer kasta ner en hel del till er så var beredd på att ta emot.”
Stefan Lövén nickade och lufsade tyst iväg mot trappan.

Försiktigt närmade sig Jonas dörren till statsministerns kontor. Han såg i glipan under den att en lampa lyste där inne. Det borde inte vara någon där, tänkte han medan han försiktigt kände på dörren. Den var olåst! Dörren knarrade svagt när han försiktigt öppnade den lite och spanade in i rummet. Där inne bakom skrivbordet satt Jan Björklund och sov med fötterna på bordet. Ihopkrupen i en av besöksfåtöljerna satt Annie Lööf och snarkade. Han log för sig själv när han försiktigt smög in i rummet. De måste ha planerat något stort nu när Fredrik är borta, tänkte han.
På det belamrade skrivbordet låg det massa mappar med olika påskrifter. “Planer för att skrämma folket med Fas 3”, “Hur arbetslösheten ska ge oss mer pengar” och “Hur lägre skatt för de rika ska ge oss mer makt” var de tre mest vältummade mapparna. Under mapparna låg tusenlappar i prydliga buntar om hundra stycken med röda rosetter om.
“Det är Herr statsminister för dig Fredrik!” mumlade Jan plötsligt i sömnen och Jonas fick slå handen för munnen för att inte skrika rakt ut så rädd han blev. Han trodde ju att han var upptäckt. Ingen tid att förlora tänkte han och fyllde famnen med sedelbuntar och smög snabbt ut till räcket i korridoren och tittade ner. Där nere såg han hur Stefan hade samlat riksdagsmännen och de var redo att ta emot. Han skickade första lasset över kanten och hörde ett nöjt mummel stiga nerifrån. Han lutade sig över räcket och tecknade att de skulle dämpa sig. Ännu var de inte utom fara.
“Vi ska nog se vem det är som bestämmer här.” hörde han Annie sluddra fram när hon vände på sig i fåtöljen när han kom in igen. Denna gången var det mapparna han var ute efter. Han plockade till sig så många han kunde. Kollade så att de var ordentligt förslutna och begav sig ut för att släppa dem över kanten. Han tittade på den stora klockan på väggen och insåg att tiden började rinna ut. Snart skulle vakterna göra sin rond. Men snabbt sprang han in igen, han hade sett att den tjockaste mappen var den som Jan satt på. Försiktigt lirkade och drog han i den. “Strategi för en bombsäker valvinst 2014! OBS! Enda exemplaret. Får inte komma i oppositionens händer!” stod skrivet med tusch på framsidan. Jan började röra på sig och Jonas stannade upp.
“Ska jag få pisk nu igen?” sa Jan i sömnen “Ja jag har ju varit stygg. Mycket stygg.” fortsatte han med ett litet fniss. Nu var mappen nästan fri. Otåligt ryckte Jonas den till sig. Med ett nöjt leende vände sig Jonas om för att gå. Men då, precis när han rundat skrivbordet och nästan hade fri väg ut, gled Jan ur stolen och med en duns landade han på golvet. Annie väcktes ur sin sömn och såg vad som höll på att hända.
“Nej! Inte den mappen! Inte du!” vrålade hon och slängde sig efter mappen, greppade tag i den och grävde in sina naglar i den.
“Släpp den.” sa Jonas argt “Ni har förlett folket länge nog nu!”
“Aldrig i livet att jag frivilligt släpper den till dig!”
“Skyll dig själv.” sa Jonas torrt och började snurra runt allt snabbare tills han märkte att Annie fick allt svårare att hålla sig kvar.
“Neeeej!” skriker hon när hon kände att hon tappade sitt grepp. Och iväg for hon. Ut genom kontorsdörren över räcket och stannade inte förrän en av de stora marmorpelarna stoppade upp henne. Sakta gled hon ner mot golvet.
Jan kastade sig på larmknappen och dörren började stängas samtidigt som larmet tjöt. Jonas rusade mot dörren och hann precis ut innan dörren gick igen. Med då tog det stopp. Dörren hade slagit igen och klämt fast jackan. Snabbt krånglade han sig ur den och rusade ner för trappan.
“Fort nu!” ropade han till sina vänner “Vakterna kommer när som helst nu!” De sprang mot dörren. På andra sidan rusade Jimmie och Kent mot samma dörr. Men precis när de skulle öppna den slås den upp i deras ansikten och ut stormade oppositionen.
Utanför Rosenbad stannade en buss till och de kastade sig in i den. Göran Persson satt bak ratten.
“Mot LO-borgen!” ropar han och tryckte gaspedalen i botten. Med ett vrål sköt bussen fram genom Stockholms gator.

Epilog: först tyckte jag det var en närmast omöjlig uppgift. Men så fick jag en bild av Jan Björklund sovande med fötterna på Fredrik Reinfeldts skrivbord och då var historien igång. Det var bara att släppa fantasin loss och låta logiken fara.
Hade politik gått till så här hade jag med all säkerhet följt den mer noggrant.

Skrivuppgift #6: Ett brott på ett tåg

Den här berättelsen ska utspela sig på ett tåg. Tåg är en begränsad plats, en väldigt avlång och vinglig plats med många vrår. Här möts människor som förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Människor från hela landet, ibland hela världen. Vilket tåg ska din berättelse utspela sig på? 

Din historia ska ha ett stort knippe drama och någon form av brott ska utspela sig på tåget. Du behöver inte blanda in kommissarier och poliser utan fokusera på dramatiken. Det kan vara ett litet eller ett stort brott. Det bestämmer du helt själv. Ska det utspela sig i nutid eller dåtid?

Sammanfattningsvis ska du skriv om ett brott som begås på ett tåg.
Hela berättelsen ska utspela sig på tåget eller stationsområdet, eller platser omkring tåget.

Textens längd: max 2000 ord.

Deadline: 13 januari (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare, eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Skicka inga bifogade filer.

Namn och kartor

Jag har tidigare tipsat om en sida där man kan hitta namn på sina karaktärer när man skriver. Här finns förslag på ännu bättre sidor där det slumpas fram. Mestdales barnnamn, men det går nog att hitta vuxennamn också:

• Bara pojknamn http://www.pojknamn.com/
• Bara flicknamn http://www.flicknamn.com/
• Bara hundnamn http://www.hundnamn.net/
• Ett flicknamn och ett pojknamn http://www.babyhjalp.se/slumpatnamn
• Skriv in ditt namn och få ett gangsternamn http://gangstaname.com/names/
• Skriv in ditt namn och få ett mafianamn http://gangstaname.com/names/mafia/

Om du ska skriva en text som handlar om en plats du inte känner till så bra, men ändå vill verka lite mer insatt än du egentligen är, är det bra att använda sig av Google Maps eller Eniro. Om din historia utspelar sig på Manhattan kan du enkelt lokalisera dig med hjälp av karta och gatuvy.

SU# 4: Det ylar i mörkret

Av: Linda Wallin

Den vita snön som yrde i luften målade kinderna rosa och himmelen grå. Luften var frisk och näsan var fuktig. Wolfgang hade tagit på sig sina varmaste kängor och tjockaste dunjacka när han klädde sig på färjan några timmar tidigare. Efter en sådan lång resa såg han fram emot att göra en Irish coffee på whiskyn han handlat i tax free-butiken. Han pulsade i snön mot ett rött hus och vände sig om mot bilen där Helga satt kvar med värmen på högsta läget.

Väl framme vid det röda huset knackade han på dörren, vankade fram på verandan och spanade in genom fönstren vid sidorna om huset. Efter en stund öppnades dörren försiktigt av en flicka. Wolfgang harklade sig och sa ”god dag” på bruten svenska. ”Morfar! Han är här nu”, skrek flickan och sprang där ifrån. ”Kliv in så inte värmen smiter ut”, sa en man som långsamt kom gående mot ytterdörren, lutandes mot en krycka. Wolfgang stod kvar i dörröppningen och försökte minnas några fler svenska ord, men innan han hunnit komma på något, ryckte mannen tag i hans rygg och ryckte igen dörren. ”Det är kallt!” röt mannen till honom. ”Ja”, svarade Wolfgang och log.

Mannen staplade tillbaka en bit på sin krycka och stannade vid ett nyckelskåp som hängde snett på väggen. Det var målat som ett hus och knoppen på husdörren var samma knopp som öppnade skåpet. ”Fin skåp”, sa Wolfgang. ”Frun i huset har målat det,” svarade han raskt. Mannen gick fram till Wolfgang och höll en nyckelknippa framför hans ansikte så nära att Wolfgang backade bakåt och nästan lutade sig mot dörren bakom sig. ”Den med gul plast på, är till huset. Den med röd plast på, är till dasset. Den med grön plast på, är till boden. Där finns det ved och annat ni kan behöva. Andersson bor nära stugan i fall något skulle hända.” Wolfgang var fullt upptagen med att försöka förstå vad mannen sa, men log bara och tänkte att han säkert skulle kunna prova sig fram ändå. Mannen lutade sig mot kryckan och tog sats för att gå till bordet i hallen och hämta en karta. Han visade upp den för Wolfgang och pekade på ett rött kryss ”här är vi nu” och sedan på ett grönt kryss ”här är stugan, kör försiktigt!”. Wolfgang tog tag i kartan, tackade och bugade och gick ut i snöyran igen.

När han kom tillbaka till bilen, gav han Helga kartan och startade motorn. ”Berätta hur vi ska köra”, sa han. Helga snurrade på kartan och vinklade huvudet. ”Var är vi?” Wolfgang pekade på det röda krysset. ”Vi ska till det gröna.”

De pulsade genom snön fram till farstubron. Mörkret hade lagt sig och ingen hade skottat. Wolfgang kände i fickan och tog upp sin tändare som han försökte få liv i med sin frusna hand. När den gav ljus ifrån sig hittade han låset och plockade fram knippan med de färgglada nycklarna och lyckades få upp låset på första försöket. Helga gick in och tog av sig, stängde dörren framför näsan på Wolfgang, som tog sats för att gå tillbaka till bilen och hämta deras packning.

När väskorna var inne, hämtade Wolfgang ved och gamla tidningar i boden och tände en brasa i öppna spisen. Helga tog fram garn och en påbörjad tröja ur en tygpåse, satte sig i en gungstol framför brasan och började sticka. ”Tog du in maten?”, frågade Helga och Wolfgang reste sig från golvet framför öppna spisen och tittade på Helga med en bestämd min, men orkade inte bråka utan tog på sig skorna och gick ut till bilen ännu en gång. När han fått in lådorna med mat i, stängde han igen dörren och stannade kvar där ute. Helga suckade över att han ställt lådorna i hallen, reste sig sakta upp från stolen och gick fram till lådorna. Hon böjde sig försiktigt ner och tog sig för ryggen, öppnade locket till den ena lådan och såg att korvar låg huller om buller med ostar, spätzle, öl och kryddburkar. Det var Wolfgang som packat dåligt. Hon tog ut lådorna i köket och ojade sig över att behöva ställa in alla varor i kylskåp och skafferi. Dessutom var inte kylskåpet inkopplat, så hon fick leta fram en sladd och sticka in den i vägguttaget.

Utanför huset skottade Wolfgang bort den värsta snön på grusgången fram till grinden. Den svaga belysningen från farstubron räckte nätt och jämt bort till grinden. Han såg ut över marken utanför grinden och tog ett djupt andetag, tände en cigarett och vankade av och an på vägen utanför tomten. De frusna händerna hade han tryggt förvarade i ett par gamla ullvantar Helga stickat åt honom innan hon blivit sådär sur och tvär. När han kastat cigarettfimpen på marken tog han sats för att komma över en liten snövall precis när han hörde ett ylande inifrån skogen. Han var inte riktigt säker på hur naturen såg ut eftersom de anlänt till stugan när mörkret redan lagt sig, men nog var han ganska säker på att det fanns en skog direkt efter fältet han stått framför. Lite lätt uppjagad gick han i rask takt över den nyskottade gången och borstade av sina snöiga skor med en sopkvast utanför dörren.

Wolfgang gick direkt in i köket och började titta i skåpen, noterade att Helga hade ställt in maten och kopplat in kylskåpet. Hans ölflaskor stod snyggt uppradade i kylskåpsdörren, varpå han tog en och fick upp den med en kapsylöppnare han hittat i en av lådorna han tittat i. I väskan hittade han sina fårskinnstofflor som han köpte förra julen. De satte han på sig och gick med sin ölflaska ut i rummet och satte sig på en trasmatta framför brasan. De enda ljuden i rummet var sprakandet från lågorna mot veden och Helgas stickor som slog i varandra i hennes frenetiska handarbetande, tills han hörde ylandet igen. ”Hörde du, Helga?”. Helga skakade på huvudet samtidigt som hon räknade maskor. Glasögonen satt långt ner på nästippen och läpparna rörde sig allt eftersom hon viskade räkningen. Wolfgang reste sig och gick bort mot ett fönster. Det var kolsvart där ute.

När klockan närmat sig midnatt bäddade Wolfgang i rummet åt sig och åt Helga. Utan att ens säga god natt släckte han lampan och det blev mörkt som natten i stugan.

Brasan hade brunnit ut när Wolfgang och Helga vaknade av att det knackade på dörren. Rummet var kallt som ett kylskåp. Helga flög upp ur sängen, klev i sina tofflor, satte på sig morgonrocken och gäspade sig bort mot ytterdörren. Det hade inte blivit riktigt ljust ute när hon öppnade och såg en bonde utanför. ”Ni måste flytta på bilen”, sa mannen på ilsken tyska, samtidigt som han pekade mot deras bil som stod parkerad längs med staketet på vägen. Helga gick in till Wolfgang och bad honom gå ut och flytta på bilen. Han muttrade och tog på sig sina kläder som han lagt prydligt på en stol på kvällen.

”Är ni Andersson?”, frågade Wolfgang på sin knackiga svenska och mannen nickade. ”Ni är arg”, sa Wolfgang. ”Ja, det har försvunnit fem får de senaste dagarna och i natt försvann ytterligare ett. Någon har varit inne i ladan och stulit.” Wolfgang gick fram till bilen och lirkade en stund innan han fick in nyckeln i låset. En traktor stod bakom bilen och väntade ivrigt på att få komma fram. Det var svårt att köra sen den nya snön fallit under natten. Han gasade ordentligt och kom ingenstans, utan tände uppgivet en cigarett. Andersson backade så att Wolfgang kunde backa i traktorspåren och ställa bilen på parkeringsplatsen. Han klev ur bilen och tackade för hjälpen. Andersson vinkade med handen, satte ner plogen och körde iväg med traktorn.

Efter den sena lunchen satte sig Helga för att sticka i gungstolen framför brasan igen. Wolfgang tittade ut genom fönstret och såg att det redan började skymma. Han såg på Helga som gungade i stolen, fram och tillbaka. ”Jag går ut”, sa han utan att Helga reagerade. Han gick ut i farstun och tog på sig sina varmaste kläder och de höga kängorna snörde han omsorgsfullt på sina långa fötter. I lådan under det lilla bruna bordet under spegeln låg en pannlampa som han satte på huvudet, tände och gick ut. Efter några steg kom han på att han skulle hämta sin kamera. ”Tänk om jag ser en älg”, sa han för sig själv. Den stora systemkameran hängde han runt halsen.

Fältet framför huset hade ett djupt täcke av snö som han pulsade igenom rakt ner mot skogen på andra sidan. Han funderade en stund vid skogsbrynet, tände en cigarett och tittade upp mot himlen, släckte pannlampan och observerade hur starkt månen lyste upp i sin fulla styrka. Han gick längs med skogens rand medan han rökte och kikade in bland träden. Ett ylande hördes igen och han började fundera på om det ändå inte var ovanligt att det fanns vargar i Småland. Han gick vidare längs skogsbrynet och ylandet hördes igen, ännu närmare. Varje gång han hörde ylande ljud stannade han till för att lyssna efter varifrån det kom och fortsatte gå åt samma håll som innan, ljudet kom närmare. Grantopparna en bit framför honom skymde månens ljus och han tände pannlampan igen och fortsatte gå ner för en backe som dök upp när träden svängde av åt sidan. Han stannade för att lyssna men hörde inte längre något ljud, utan fortsatte gå men det tog stopp, han snubblade och ramlade framåt, med ansiktet före rakt ner i den kalla och hårda snön. Pannlampan for iväg en bit bort och han försökte ta sig fram för att ta nå den och såg blod på sin hand som närmade sig ljuset. Han såg på handen och tog tag i lampan, lyste med den på handen och såg att snön runt omkring honom var röd. Försiktigt reste han sig upp och lyste med lampan under sig. Där låg något svart, under hans mage. Han reste sig upp helt och såg blod som runnit ut från ett får. Ett avmattat ljud  kom ur honom och han såg sig omkring. Allt var tyst och tomt så när som på ett hus en bit därifrån, där det lyste i ett fönster och där rök lämnade skorstenen i bestämd riktning. Ett litet försiktigt ljud kom från djuret framför honom. Det rörde sig och han böjde sig ner för att plocka upp fåret från snön. Snön var besvärlig men han fick ändå ett bra grepp om det.

Raskt gick han med fåret i sin famn mot stugan. Ibland ramlade han mot marken men reste sig envist upp igen och pulsade vidare. Väl framme vid stugan sparkade han försiktigt på dörren och såg ner på fåret som led i hans armar. Dörren öppnades långsamt och en förskräckt gammal dam tittade på hans blodiga klädsel och det lidande fåret hon såg framför sig. ”Oh, herregud”, utbrast hon och gick mot telefonen och ringde till Andersson.

Dagen efter visade Wolfgang upp dagens tidning för Helga. Hon sken upp när hon såg en hjälte på bild med ett får i sin famn och gav honom en kyss.

"Vargar i Pjätteryd"
ÄLMHULT 2012-12-22

Med största sannolikhet rör sig åter en varg i Älmhultstrakten. Det anser länsstyrelsens besiktningsman efter att sju får rivits i Pjätteryd. Nu rekommenderas fårägare att stänga ordentligt om sina djur. 

Den tyske turisten Wolfgang  Schneider hade åkt till Sverige för att fira jul med sin fru i en stuga i Pjätteryd. Redan första kvällen i stugan hörde han vargar yla och dagen efter fann han ett skadat får som tack vare fårägaren överlevde skadorna. Ytterligare saknade får har återfunnits i närheten av gården. 

(texten är tagen från Smålandsposten och är kraftigt modifierad)

SU# 4: Ett steg framåt

Av: Emma Rastbäck

Dörrklockan ringde ilsket, skarpt. Det var tredje signalen, men Richie rörde sig inte ur fläcken. Alla som kunde tänkas vilja honom något riktigt akut skulle ha ringt innan de kom, inte bara dykt upp utanför hans dörr helt ociviliserat. Han mindes en tid när det var den vanligaste formen av visiter, men han hade varit liten då. Nu kände han inte för att träffa någon alls.

Han satte sig på sängkanten, såg sig om i röran på golvet efter sina jeans. Det fanns ingen riktig anledning till att ha det städat omkring sig när det ändå aldrig var någon annan än han där. Kompisar träffade han på puben eller olika klubbar, och one-night-stands intresserade honom inte det minsta. Richie kunde knappt minnas när han varit på en andra date senast. Han var en naturbegåvning när det gällde att prata med tjejer, få dem att känna sig sedda, ge honom sina telefonnummer och gå med på att ses för en kaffe nån dag.

Men sen. När han väl gick ut med en tjej var det som att charmen och självförtroendet rann av honom, och han var tillbaka i sitt blyga skal. De kom alltid överens om att höras, men tjejerna hörde inte av sig, och inte Richie heller. Han var lite rädd att verka dryg, men kunde inte hjälpa det. Att plocka upp telefonen och ringa någon en andra gång var så mycket svårare än en första gång. Det var lättast att bara låta bli. Att inte utsätta sig för att få höra att det inte passar så bra egentligen, kanske längre fram, kan väl hålla kontakten.

Han drog på sig jeansen, upprullade ett par varv i nederkant, lagom mycket för att de inte skulle vila på ökenkängorna när han var utomhus. Hittade en rutig skjorta som han inte var säker på om den var ren eller inte. Den stickade 90-talströjan, det var så kallt i hans lägenhet att han alltid hade minst två lager på överkroppen. Han tog hatten från bänken innanför ytterdörren på väg mot köket, tryckte ner den på håret för att slippa fundera över hur det såg ut. Det hade varit Richies lösning på dåliga hårdagar sedan 90-talet, då han ändå kunde komma undan med nästan vad som helst. När han var ett namn. När han saknade självförtroende men hade framgång. Det vände nån gång kring -97. Han började tro på sig själv, samtidigt som inspirationen försvann och de andra i bandet gick vidare till ett nytt projekt.

I köket var det rent. Ingen disk som stod, inga odiskade kastruller. Han hade inte lagat mat på flera år, och morgonkaffet drack han i pappmuggar som han slängde när de var tomma. En packe från servicebutiken på hörnan räckte i ungefär en månad. Han slog igång vattenkokaren och köksfläkten innan han tände en cigarett. Prince Menthol. Kärringcigg, som Brendan fastslagit redan första gången de träffades, och sedan sagt så ofta han fått tillfälle. Det var en mugg kvar i förpackningen, han skakade ut den och slängde plasten i soppåsen. Den luktade illa.

-97. Det var inte bara självförtroendet som vände då. Brendan dog av en överdos på ett hotellrum i Glasgow, och med honom bandet. De andra ville börja om på nytt, men det tog Richie hårdast av alla. Han kunde inte ens tänka på nya band eller att plocka upp basen igen, att Brendan inte fanns var det enda som upptog hans tankar. Judy orkade inte och han hade i ärlighetens namn aldrig klandrat henne för att hon lämnade honom. Han skulle inte heller ha orkat om rollerna varit ombytta. Han tog sig i kragen, som hans pappa kallade det, och skaffade jobb på ett lager, skaffade sin lägenhet, skaffade ett självförtroende med botten i cynism. Han gjorde det för att överleva.

Två teskedar snabbkaffepulver, kokande vatten på det och så rörde han om, med plastsked förstås. Richie drack inte kaffe för att det var gott, utan för att det var enda sättet att börja fungera på morgonen. Han slängde skeden när allt pulver var upplöst, och drack. Stampade nervöst med högerfoten så knät hoppade. Golvet var kallt men han hade inte kommit ihåg att ta på sig strumpor när han steg upp, så det fick vänta. Så snart cigaretten var slut stängde han av köksfläkten, men det blev så obarmhärtigt tyst.

För Richie kom inte den där dagen som någon överraskning, han hade alltid tänkt att han skulle vakna upp en dag och bara veta. De ilskna signalerna från dörrklockan hade inte inverkat, han visste det så djupt inombords att ingenting kunde ändra på det. Dagen med stort D hade kommit. Det var ingen mening att dra ut på det. Han drack upp det sista kaffet, kastade muggen och knöt ihop soppåsen. Han tog med sig den till ytterdörren medan han gick in i sovrummet och letade upp ett par rena strumpor i sin garderob. Klädkaoset på golvet föste han snabbt ihop i en hög och lassade ner i tvättkorgen. Han bäddade sängen, la omsorgsfullt på överkastet han fått av sin mamma i inflyttningspresent och slängde en blick på boken på nattduksbordet. En pocketutgåva av Madame Bovary. Han gillade inte att lämna böcker halvlästa, men hade inte kommit mer än 50 sidor på två månader. Det kunde inte hjälpas.

Han tog på sig duffeln, snörade sina kängor och såg sig en sista gång i den dammiga spegeln med en ljusslinga upptejpad kring. Han hade varit nöjd då, tyckt att det lyste upp tillvaron, sedan hade den bara hängt kvar. Richie tyckte själv att han såg trött ut. Det hade något med kråksparkarna kring ögonen och de grå stråna som smugit sig in i hans bruna kalufs att göra. Någonting med hållningen. Ändå kände han sig lättad, och vågade sig på ett snett litet leende mot spegeln.

Han låste dörren efter sig, kände en extra gång så att den verkligen var låst. Sedan halvsprang han nerför de två trapporna, släppte soppåsen i tunnan på gården och gick med raska steg ut på gatan. Det var som att han hade en ny svikt i stegen, nästan som att han svävade fram. Det var Dagen, den han väntat på. Allt han grubblat på de senaste 15 åren, allt dåligt samvete han sparat på sig bekom honom plötsligt inte längre.

Det var inte långt, två kvarter ungefär. Han löste biljett hos spärrvakten och gick upp på perrongen. Det stod fullt av folk och väntade på pendeltåget som snart skulle komma, själv ställde han sig mot perrongen där fjärrtågen passerade i rasande fart på väg till eller från stationen inne i stan. Pendeltåget kom på andra sidan, tömde perrongen på folk. Skönt. Han ville gärna vara ensam. Samtidigt började rälsen sjunga på hans sida, ett slammer som snabbt kom närmare. Richie log, han kände sig lättad för första gången på 15 år.

Ett litet steg framåt var allt som krävdes.

Judy tog trapporna upp mot perrongen efter att ha löst biljett. Kiosken intill var tapetserad med braskande löpsedlar med tjocka svarta bokstäver på illgula och vita bakgrunder. ”ROCKSTJÄRNA DÖD I TRAGISK OLYCKA”, ”KÄND MUSIKER DÖDAD AV TÅGET”. Richie hade aldrig varit så känd under sin karriär att han fått några löpsedlar, men nu var han plötsligt rockstjärna. Hon vek runt hörnet och såg att en liten samling blommor låg på perrongen, ganska långt bort. Inga människor i närheten, men enstaka pendlare kastade nyfikna blickar mot henne när hon gick fram emot platsen.

SU# 4: Fallet Daniel

Författare: Björn Velander

För en tid sen gick jag som vikarie på Lernias verkstadsutbildning här i stan. Dit skickar arbetsförmedlingen mer eller mindre hopplösa fall för att se om de kan ha en framtid inom cnc-yrket. Det var en brokig skara som jag fick presenterad för mig när jag kom dit.
Daniel var den tyste killen. Väldigt svår att bedöma ålder på. Kunde vara från 22 till 35. Pratade sällan och gjorde han det gällde det att stå nära för han pratade tyst med en bräcklig röst. En röst som man hörde inte användes så ofta, nästan så att han själv blev förvånad över hur den lät. Var det någon annan i närheten så vad det enbart enstaviga svar. När man tittade på honom så var det som att varje ord han sa högt fick han dra ur sig själv, och det var en smärtsam process. Han var urtypen för någon som fortfarande bor hemma hos mamma, en mamma som är allt för kontrollerande. Han kom alltid i tid, med dagens tidning under armen. Verkstadskläderna var alltid knäppta ända upp i halsen. Vinter som sommar. Andra lät jackan hänga öppen men inte Daniel. Det mörka håret låg på samma sätt varje dag. Jag tror nästan att det växte ut benat åt höger.
Han var den där typen som man aldrig ser. Vid dagens slut när vi tre lärare satt och pratade så slog det oss ibland att vi inte visste om han hade varit där. Hade det inte varit för stämpelkorten så hade han kunnat stanna hemma vissa dagar. Men han skötte tiderna nästan kusligt perfekt.
Vi var tre lärare som missade honom. Men trots det som hände måste jag försvara mig med att säga att vi gjorde allt vi kunde. Vi hade 35 deltagare att ta hand om. Det är vad en ensam skollärare har så vårt utgångsläge var ju betydligt bättre. Men på den här utbildningen är det flytande intag. Vissa har precis börjat medan andra snart slutar. Det är en miljö där man försöker hålla alla som behöver hjälp i huvudet och ta dem i den ordningen de bad om hjälp. Där den som är mest högljudd tar sig fram lite fortare. Men Daniel var tyst. När man gick genom verkstaden så kunde man se honom i ögonvrån. Han stod där och såg bekymrad ut. Vilket i och för sig var det normala utseendet för honom. Han hade kommit till utbildningen förvissad om att det finns jobb inom det här yrket. Inte för att han kände att det var en utbildning som passade honom, utan för att det finns jobb. Han verkade mest intresserad av att sitta vid datorerna och vi närde en viss förhoppning att det skulle lossna för honom när “datordelen” av utbildningen tog vid. Men det blev snarare tvärt om. Då fick han en anledning att sitta vid en dator hela dagen. Man kunde se när man kom in i datorsalen att han var snabb med att byta fönster så man inte skulle se att han egentligen kollade aktiekurser eller läste Aftonbladet. Hela tiden verkade han tro att vi inte såg. Det kändes som om han var nöjd med sin tillvaro där han trodde att han kunde lura oss. För vår del var det en bekväm situation, ingen maskin som stod upptagen och det var lätt att låtsas som om det regnade och istället hjälpa någon av deltagarna som ville ha hjälp.
Men det varade inte länge. En dag tog Christian tag i situationen och hade ett samtal med honom. Frågade honom rakt ut vad han verkligen ville med utbildningen. Jag gick förbi kontoret ett par gånger under tiden och såg hur Daniel satt där i stolen och nästan blev mindre och mindre. Verkade bara vilja bort och sätta sig vid sin dator igen.
Men till slut hade i alla fall Christian fått ur honom så mycket att han ville gå kvar. Men han ville bara gå den manuella delen. Det där med datorstyrt var inget för honom.
Vi lärare satte oss ner efter att deltagarna gått hem och satte ihop lite övningar som skulle kunna passa.
Veckorna gick. Till en början gick allt bra. Men efter en tid började det gå långsammare och sämre för Daniel igen. Han föll in i samma gamla mönster igen. Han kunde försvinna iväg på toaletten i en timme eller så kunde man hitta honom i data salen.
Det sammanföll med att en kille började på utbildningen. Jag fick veta en tid senare att han hade gått på utbildningen tidigare men mer eller mindre blivit tvingad därifrån på grund av att han skötte sig illa. Men denna gången hade han lovat att allt skulle bli annorlunda. Goran hette han och var en stor kille i de tidiga tjugoåren och till att börja med var allt lugnt. Han var trevlig mot oss lärare men ganska snart insåg jag att det var ett spel för gallerierna. Han gick runt och fällde små kommentarer, som för att peta på de andra och se vilka som reagerade. När han hittat någon öm punkt så fortsatte han. Men han var en farlig typ. Skärpt och gick sällan över någon gräns. Han visste bara vad han skulle säga för att få någon att bli arg. Eller sårad. Om någon försökte kontra så kunde han lätt vända det till sin fördel eller få det att låta som att det var han som blivit påhoppad.
Men Daniel verkade han inte komma åt. Det spelade ingen roll om Goran kommenterade hur Daniel arbetade eller hur tyst han var, Daniel reagerade knappt. Antingen fortsatte han bara med det han höll på med eller så gick han därifrån en stund tills Goran hittat något annat att rikta sitt intresse mot. Och vi lärare trodde att eftersom Daniel inte sa något och mer eller mindre inte reagerade så var det lungt.

Varje sommar hade vi två veckors ledighet och det firades med en årlig turnering i bangolf. Det visade sig att vi lyckats pricka in en av de riktigt fina sommardagarna det året. Vi delade in oss i grupper och under en del stoj så genomfördes golfrundan.
När slagen räknades samman så visade det sig att ett resultat stod ut från mängden. Daniels. Direkt såg man hur han började skruva på sig. Inte ens när han blev uppmärksammad för något han uppenbarligen var bra på var han bekväm.
När vi körde tillbaka till verkstaden satt jag och kollade på honom i backspegeln och tänkte att det är en fruktansvärt ensam människa.
Till slut var jag ändå tvungen att säga något, så jag gratulerade honom och frågade lite skämtsamt hur mycket tur det var. Han satt med en längtansfull blick ut genom sidorutan när han sa att han spelade golf, riktig golf tillade han, och att han brukade vara bra på greenen.
Jag blev ganska häpen översvaret och tystnade. Jag kunde se hur Daniel log lite för sig själv i baksätet. Hur kunde det vara så att han som var så tillbakadragen, ja närmast skygg för andra börjat ägna sig åt golf. I och för sig så är det ju en ensamsport i mångt och mycket men man har ju ofta en motspelare med sig runt.
När vi var tillbaka på skolan så hade vi en kort samling där vi presenterade vinnaren och nya frågor kom hur han lyckats så bra. Mumlande skruvade han på sig och berättade att han spelade golf. Något fniss hördes men de flesta var mest intresserade av att få gå hem. Vi lärare gjorde processen kort och tackade deltagarna för dagen och informerade om att de två sista dagarna skulle vi städa på beting. Ju fortare vi var färdiga desto tidigare slutade vi på fredagen.
När vi lärare gick kvar i verkstan och plockade med lite saker som skulle fixas och kollade så att vi hade moppar och annat så förundrades vi över Daniels dolda talanger. Han som såg ut som någon som på sin höjd skulle vara revisor var alltså golfare. Det hela var för oss så osannolikt att vi hade svårt att tro på det.

Dagarna efter gick i ett raskt tempo. Det var en hel del som skulle fixas och när deltagarna fått veta vad som skulle göras så kunde vi lärare sköta annat som många gånger fått stå tillbaka. Därför satt vi stora delar av dagarna på kontoret och var bara ute i verkstan när vi tyckte det blev lite väl tyst.
Därför blev vi lite överraskade när Daniel kom in efter lunch och sa att han mådde dåligt. Det var inte likt honom. Givetvis lät vi honom gå hem och hoppades att han skulle vara tillbaka dagen efter så han inte missade den gemensamma fikan innan ledigheten. Han kom inte.

Två veckor senare var han dock på plats igen. Stämningen var ganska uppslupen och morgonmötet tog längre tid än normalt då ledigheten avhandlades och ingen var ju direkt på tårna när det gällde att komma igång igen. Första dagen blev mest att försöka lotsa tillbaka deltagarna till det de höll på med innan. Korta samtal med var och en så att de verkligen var med på banan. Daniel var snabbt avklarad, han visste vad han höll på med och han gick iväg till sin fräs.
Men de flesta verkade mer intresserade av att prata med varandra. Goran drev runt bland de olika grupperna och var sig själv inte ens Daniel undgick hans behandling. Man hörde vissa kommentarer men vi valde att blunda lite för dem. Vi hoppades att det skulle lugna sig ju längre dagen gick.

Dagen efter ringde Daniel och sjukanmälde sig. Han var borta hela veckan, vilket blev ett problem för oss då han höll på i fräsen och vi hade ett par nya elever som skulle börja där. Med bara en fräs ledig så blev det en del väntan för en del deltagare.
Måndagen veckan efter dök han inte heller upp och vi började bli lite irriterade, speciellt eftersom han inte hade ringt. Men vid lunchen dök han upp på lärarkontoret. Han förklarade att han ville sluta. Han drog på svaret när vi frågade varför, vi hade ju trots allt fixat en specialutbildning för honom. Till slut sa han att han insett att han inte passade för yrket och att han inte trivdes längre. Vi försökte pressa honom lite om det hade hänt något med någon annan deltagare som gjort att han kände så, men han nekade och menade att det var något som vuxit fram över ledigheten.
Vi kunde ju inte säga något om det egentligen, vi hade ju sett hur hans arbete i verkstan fortskred. Vi hade ju dessutom målet att deltagarna skulle bli “anställningsbara” efter utbildningen. Så vi sa att vi skulle fixa med papperna och ta kontakt med hans handledare.

Det var någon månad senare som Christian hade med sig tidningen och visade artikeln. “En av länets största golftalanger hittad död!” Skrek rubriken mot oss. Vi läste och fick veta att han hade hittats av sin sambo i lägenheten en dag när hon kom hem. “Polisen misstänker inget brott.” stod det, vilket mer eller mindre betyder självmord. Vidare skrev de också att personen mått dåligt under de senaste veckorna, sambon beskrev att hon upplevde det som att de sista veckorna under utbildningen hade han blivit mer och mer tystlåten och inåtvänd. Inte ens när hon fått honom att ta steget att hoppa av så hade det blivit bättre. Snarare tvärt om. De hade sökt sig till sjukvården men blivit mer eller mindre ignorerade.
Några dagar efter kom en dödsruna i tidningen som beskrev Daniel som en trevlig person som var mycket omtyckt av sina vänner, speciellt de inom den halländska golfen. Det var ett fint porträtt som beskrevs. Efter arbetsdagens slut gick jag förbi en liten butik och köpte tidningen. Jag klippte ut runan och har den sparad i en låda. Jag tar fram den ibland och läser och funderar på om jag trots allt kunde gjort något. Och på att allt inte är vad det ser ut att vara.

Epilog: Jag vaknade morgonen efter att den här uppgiften kommit upp på hemsidan och visste precis vad jag skulle skriva. Nästan hela historien fanns där. Men när jag väl fått ner den i iPaden så läste jag genom uppgiften ännu en gång. Då blev jag med ens osäker på om jag hade lyckats med uppgiften. Jag har grubblat på det i över en vecka. Under tiden har jag slipat lite på texten. Många gånger har jag funderat på att bara slänga den och skriva en helt ny. Men ändå har jag landat i att jag är nöjd med hur den blev och kanske är det inte riktigt så här jag själv tolkar uppgiften men någonstans i mig finns det något som säger att det är detta som ska skrivas och för en gångs skull ska jag inte låta mitt tvivel ta överhanden.

Skrivuppgift #5: Skriv om en Disney

Så här i juletid passar det ju bra med jultema på skrivuppgiften. Eftersom jag vill att fler ska anta utmaningar har jag tagit åt mig av att det ska vara lättare att skriva med humor. Nu får du inte somna till i soffan framför Kalle Anka klockan tre på julafton. Du ska välja ut en av filmerna och göra om den till din berättelse. Använd handlingen i sin grovhet och skriv om berättelsen i nutid, för människor som lever på samma sätt som du ungefär. Du kan också byta ut saker och platser till något annat. Om filmklippet inte känns tillräckligt för att göra en bra story, får du gärna ta hela filmen.

För att friska upp minnet har vi de olika filmerna här:

• Tomtens julverkstad
• Kalle Anka i djungeln
• Askungen
• Musse Pigg på camping
• Lady och Lufsen
• Djungelboken
• Snövit och de sju dvärgarna
• Tjuren Ferdinand
• Robin Hood
• Plutos julgran

På Youtube går det säkert att friska upp minnet genom att titta på det specifika klippet som du väljer.

Avsluta texten med en epilog där du berättar vilken film du valde och berätta lite kort om hur du tänkte.

Tips! Du kan välja att jobba på följande sätt om du vill:

1. Välj film!
2. Skriv en karaktärslista genom att byta ut varje figur mot någon annan liknande person.
3. Var ska den utspela sig?
4. Vad behöver bytas ut i handlingen att modernisera den? Vad ska det vara istället?
5. Vilka detaljer i filmen vill du även ha med i din berättelse och på vilket sätt ska de göras om eller ska du behålla dem som de är?
6. Börja skriva!

Textens längd är obegränsad.

Deadline: 30 december (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare, eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Skicka inga bifogade filer.

Undersökning

Till höger finns en omröstning: "Vilken skrivuppgift har varit bäst hittills?". Det är inte många som velat publicera sina texter här, men kanske har någon skrivit för sig själv eller bara läst uppgiften och börjat lite utan att bli klar. Jag tar reda på det genom att göra en undersökning. 

Sprid vidare

Sprid gärna vidare budskapet om skrivarcirkeln. Du kan göra det på flera sätt:

• Länka på din blogg med hjälp av bilden nedan.
• Länka på Facebook genom att skriva in http://skrivarcirkel.blogspot.se/ 
• Gör som förr i tiden och berätta för personer du känner som du vet gillar att skriva.

Tips till skrivuppgift #4

Den aktuella skrivuppgiften "Karaktären" ska inte bara handla om en person du bara sett lite av, utan dessutom ska personen av en eller annan anledning hamna i tidningen. Det kan vara alltifrån lilla lokaltidningen till kvällspressen. Så låt dig inspireras av tidningarnas rubriker eller artiklar. Här är senaste nytt från tre olika lokala tidningar i Sverige:

Fler dagstidningar hitta du här.

SU#3: De ville bara ligga

De ville bara ligga

av Linda Wallin

Iklädd varsin svart kavaj promenerade David och Daniel fram i takt till musiken. När musiken pausade frös deras rörelser för att sedan fortsätta gå när musiken satte igång igen. Deras uppfattning om sig själva var att de ägde krogen de besökte varje fredag, varje lördag… ibland även varje onsdag och möjligtvis torsdag.

”En GT till mig och en…” ”En single malt till din kompis”, fyllde tjejen bakom bardisken i och vände sig om utan att röra en min. ”She knows us”, sa Daniel och drog på ena mungipan i ett säkert leende mot sin vapendragare. De tog emot sina glas och David lämnade ifrån sig kreditkortet. Ett svep med blicken runt om i lokalen lockade båda männen till en soffa nära fönstret, fortfarande promenerandes i takt till musiken.

”Det ska erkännas att igår inte var en bra kväll…”, började Daniel. ”Nej, det var ju skandal. Ikväll får vi använda oss av en annan taktik”, fyllde David i. ”Det får ju inte bli en till helg utan ligg”, suckade Daniel. De tog en varsin rejäl klunk ur sina glas och armarna åkte automatiskt upp på soffans ryggstöd. Blickarna sköt som spjut i olika riktningar i lokalen. ”Det får bli en halvsnygg tjej ikväll”, sa David och ställde ifrån sig sitt glas. Hans ögon spärrades in i en tjej han spanat in vid bardisken. Daniel satt kvar i soffan och såg till att följa kvällens första försök till ett ragg. Om David fick napp skulle Daniel behöva jobba snabbare för att hitta en tjej. Han behövde inte titta länge på David förrän han började skratta. David kom tillbaka och torkade av sig ölen hon kastat i hans ansikte. ”Okej, jag ska ge dig ett råd”, började David ”säg aldrig ’har du varit på begravning?’ till en tjej med svarta kläder”. Daniel vek sig av skratt men kunde inte sluta tänka på att han själv alltid tyckt att det varit en bra sak att säga till svartklädda tjejer. Han var nog när han tänkte efter ändå ganska säker på att det skulle kunna fungera för honom. Genast började han söka efter en tjej med svarta kläder. Han behövde inte leta länge utan reste sig upp när han fick syn på en tjej i närheten. Rak i ryggen gick han bort mot tjejen och ryckte samtidigt lite i gylfen för att inte göra om samma misstag som en annan gång.

”Tja!” började Daniel. Tjejen tittade på honom uppifrån och ned utan att säga något och vände sig snabbt åt ett annat håll. Han tog sats och knackade henne på axeln ”Snygg klänning, har du varit på begravning eller?” Långsamt vände hon sig om ”Nej, har du?” Han tittade ner på sina kläder och såg något han glömt bort att kolla av innan. Ikväll hade ju David och Daniel kommit överens om att Daniel skulle ha den svarta skjortan och David skulle ta en turkosa. ”Ja, min mormors”, svarade Daniel och blev direkt förvånad över att han svarade något så ogenomtänkt. Hans mormors lägenhet i Hallonbergen dök snabbt upp framför hans ögon och där stod mormor helt levande och stekte pannkakor. Tjejen lutade på huvudet. Hon la sin hand på hans axel ”Oj, förlåt. Jag trodde du bara drev med mig.” ”Får jag bjuda på en drink för besväret?” frågade Daniel. ”Eh, men borde inte det vara jag som säger så?” reagerade hon snabbt. Han tog fram plånboken, klappade på den och beställde två GT.

I soffan satt David och fingrade nervöst på låren. Han såg sig omkring, såg på klockan och spärrade förvånat upp ögonen. ”Och klockan är fan bara elva”, muttrade han för sig själv när han tänkte på hur snabbt Daniel lyckats bjuda en tjej på en drink. ”Ja, det är bara barnet” hörde han en röst bakom sig. David vände sig om och log mot en tjej som aldrig tog slut. Hur lång var hon egentligen? ”Får jag slå mig ner?” frågade hon. David nickade nervöst och tittade ner i sitt glas som började sina. Innan hon satte sig ner vinkade hon till sig en diskplockare. ”Ge grabben vad han drack innan och själv tar jag en Bloody Mary”, sa hon självsäkert. ”Men jag”, började diskplockaren men avbröt sig själv när hon tittade djupt in i hans ögon. David log förnöjt och lutade sig tillbaka. Tjejen han fått sällskap av hade långt och fluffigt blont hår. Klänningen var blodröd och urringningen var som en ravin vilket var svårt att stirra bort ifrån när hon böjde sig för att sätta sig ner.

Under tiden som David väntade på sin whisky svepte Daniel sin tredje gin & tonic samtidigt som han snyftade och fick en pappersnäsduk som den svartklädda tjejen plockade fram ur handväskan. Innan klockan slagit tolv satte sig Daniel i en taxi tillsammans med tjejen och David var fullt upptagen med att ta reda på var den rödklädda tjejen bodde. ”Jag bor långt härifrån”, sa hon och blinkade med sina långa svarta ögonfransar. Hennes ögon brann som en eld för en sekund. ”Är du varm?” slängde han spontant ur sig och tjejen öppnade munnen som en varg som var på väg att bita, men hon hejdade sig. ”Jag menade inget illa”, fortsatte han och tjejen log tillgjort. Han lade sin arm om hennes rygg och tryckte armen längre in mot henne men fick inget grepp. ”Jag har glömt fråga vad du heter”, sa David och tog bort sin arm när han inte kände att den fick något fäste om henne. ”Vild…” började hon men hon hejdade sig. ”Vilhelmina”, sa hon sedan långsamt och eftertänksamt. ”David!” sa David och sträckte fram sin hand. ”Vem heter Vilhelmina 2012?”, funderade han men snart avbröt hon honom. ”Jag vill ta med dig till en speciell plats”, började hon. ”Det är så mycket folk här”. Ett lyckorus drabbade David och han hejdade sig för att inte le för stort eller jubla fånigt. ”Jag håller med dig!”

När David och Vilhelmina lämnat krogen och gått en bit kände David att han inte riktigt visste vad han skulle säga längre. Det var som att Vilhelmina hade tagit över kommandot och David var inte den där självsäkra kungen i baren längre. Nu var han ensam med en ytterst märklig men ack så vacker kvinna. Han tittade på henne igen och försökte se in i hennes ögon, men hennes hår täckte hela ansiktet. ”Jag vill visa dig ett ställe”, sa hon och tittade honom djupt i ögonen och då såg han det igen, som om de plötsligt började glöda. Han började tveka men kunde inte förmå sig att lämna henne, utan följde efter. ”Vi tar spårvagnen, kom igen!” skrek hon och tog tag i hans hand och David hängde med då de sprang genom rabatter och hoppade över en låg mur, sprang rakt ut i gatan för att komma med den. När konduktören ville se hennes färdbevis såg hon honom djupt i ögonen och konduktören gick bara vidare utan att bry sig om varken hennes eller Davids färdbevis. ”Hur gjorde du det där?” frågade David men Vilhelmina svarade inte utan log bara mot honom. Han tittade på hennes kinder som långsamt rynkade sig och blev släta direkt igen. Han såg sig omkring i spårvagnen men ingen annan uppmärksammade att något var ovanligt med henne.

När de kommit till ändhållplatsen vid Waldermarsudde tog Vilhelmina David i handen och drog i honom med en onaturligt stark kraft. Hon gick före och han släpade efter. De gick upp för en backe och in på allt mindre vägar. ”Det här blir bra”, sa hon och stannade vid en stor mossklädd sten. Davids blick var alldeles tom. Hon tog av sig klänningen och han började smeka hennes kropp. När han närmade sig hennes rumpa tog hon snart bort hans hand. Där stod hon naken framför honom och han var som förtrollad och kunde inte tänka klart. Han kunde inte låta bli att smeka hennes skinka och nu kände han att det stack ut något från nederdelen av ryggen. Det var alldeles mjukt och lent där. ”Ta av dig kläderna”, sa hon och David gjorde precis som hon sa. När han var avklädd kastade hon honom ner på marken och satte sig gränsle över honom, hårt och våldsamt. ”Kan du inte ta det lite lugnt”, sa David och hon spärrade ögonen i honom och där var glöden igen. Det som några sekunder tidigare kändes som en våldtäkt kändes genast skönt och behagligt och snart upplevde han en euforisk känsla som spred sig genom hela kroppen. Han blundade och kände hur hon klev bort från honom och när han tittade stod hon bredvid honom. Hans blick följde hennes konturer och när hon vände sig om för ta fram klänningen såg han en svans sticka fram bakom henne och att ryggen var alldeles urholkad. ”Jag har blivit våldtagen av ett skogsrå”, viskade han förtvivlad och tittade ner på sin nakna kropp som låg smutsig i en lövtäkt backe. Han såg sig omkring och drog åt sig sina kläder. ”Nu är det fullbordat”, sa hon och sprang snabbt därifrån.

David drog snabbt på sig byxorna och rotade i kavajfickan efter telefonen. Han tryckte på alla knappar och lyckades äntligen få liv i den, men stoppade ner den i fickan igen när han insåg att det inte fanns någon att ringa. Apatisk lämnade han platsen där han blivit våldtagen och började gå ner mot Waldermarsuddes spårvagnshållplats. Informationstavlan visade texten ”Sergels torg 5:45”. Han såg på klockan och insåg att det var lika bra att börja gå. Frusen gick han den långa vägen genom Djurgården mot stan, för att ta tunnelbanan hem.

David vaknade av att telefonen ringde. På displayen stod det att det var Daniel och bakom texten stod Daniel med en drink i handen. ”Vad hände med dig igår?”, frågade han utan att ens säga hej eller kolla läget. ”Jag blev våldtagen av ett skogsrå”, svarade David och Daniel blev tyst i andra änden. Han blev alltid tyst när han brast i skrattanfall så pass att han knappt kunde prata. ”Ja, jag träffade i alla fall en jävligt fin brud. Trist bara att hon tror att mormor har dött. Hon är liksom flickvänsmaterial.”

SU#3: C/O Kvarnån

C/O Kvarnån
Författare: Björn Velander

Han backade ut från uppfarten och körde mot utkanten av staden. Han visste knappt hur han körde, det var som om bilen gick på räls. Han hade kört samma väg ett par månader nu. Semestern hade blivit inställd för kommunen ville få klart omledningen av ån. De ville anlägga tomter. Själv ville han sova.

Han gäspade när han svängde in på grusvägen. När han passerat första kurvan ryckte han till. “Vad var det där?” tänkte han och spanade i backspegeln. Han var säker på att han hade sett något som inte brukade vara där. Det kunde ju varit ett rådjur tänkte han, men han inte hade sett några innan, maskinerna hade skrämt de flesta. I nästa kurva kände han samma sak. Men det var inget rådjur. Det var något annat. När han tänkte efter så kunde det inte vara så. “Jag borde nog stannat i sängen” tänkte han och sänkte hastigheten.

I nästa kurva tvärnitade han. Framför honom stod en man. En naken man.
"Va fan?" sa han för sig själv. Han började köra sakta. Han styrde så långt från mannen han kunde. Hela tiden tittade han på mannen, som bara stod där och stirrade på honom. När han var förbi gasade han på. Stirrade i backspegeln men mannen fanns inte där.

Han tog fram mobilen.
"Hallå Matte det är Henke." började han "Ta det lugnt på väg ut till boden för det står en naken man längs vägen."
"Va?" frågade Mattias. “Skämtar du?"
"Nej han står strax efter den fallna tallen. Det måste vara någon som det brustit fullständigt för."
"Jag ska hålla ögonen öppna."
Henrik parkerade bredvid arbetarboden. Satte igång kaffet och väntade in de andra.

"Vad snackade du om?" sa Mattias när han kom. "Hur full var du igår?"
"Såg du honom inte?"
"Allt jag såg var träden."
"Då gömde han väl sig i skogen eller nåt."
"Det var kanske en såndär demonstrant vi hade här innan?"  föreslog Mattias med ett leende.
"Fy fan! Jag blir ju mörkrädd av de där enögda nötterna." sa Henrik.
"Eller det kanske var Näcken du såg?" sa Mattias samtidigt som Stefan kom in.
"Näcken? Vad snackar ni om?"
"Henke säger att han såg en naken man på vägen." var Mattias snabb med att förklara.
"Hur full var du i går?" flinade Stefan.
"Ja jag frågade precis detsamma, men han har inte svarat."
"Håll käften!" sa Henrik irriterat. "Nu sätter vi igång. Ån leder inte om sig själv.”

“Det får bli tidigt i säng i kväll.” tänkte han när han startade bilen.
Dagen hade gått utan att han hade tänkt på vad som hänt på morgonen. Plötsligt så stod han där. Mitt på vägen. Lika naken. Mustasch, pipskägg och ett mörkt yvigt hår. Under de buskiga ögonbrynen glittrade mörka ögon. I handen en fiol.
Henrik rullade ner sidorutan. “Flytta på dig!” skrek han och tutade. “Ser du inte att jag vill fram?” Mannen log slugt och tog ett steg åt sidan.
“Om du ska protestera mot det här så har du kommit fel Åk in till stan!” fräste Henrik när han passerade nästan lite plågsamt nära den nakne mannen. Sen gasade han på och gruset yrde.
“Det där var inte snällt gjort.” sa en mörk stämma. “Förstår du hur ont stenskott gör?”
Henrik tvärnitade. Rösten hade kommit inifrån bilen. När han tittade i backspegeln så satt han där.
“Men... vänta nu.. hur...?” orden fastnade i munnen på Henrik. Till slut slöt han ögonen och tog ett par djupa andetag. “Han kan inte finnas där!” öppnade ögonen men undvek att titta i backspegeln. Istället lät han bilen börja rulla framåt igen. “Jag behöver är en god natts sömn.” sa han för sig själv.
“En god natts sömn hjälper mot det mesta. Men det här sover du inte bort min vän.”
Plötsligt satt mannen i sätet bredvid honom. Henrik bromsade så häftigt att motorn dog.
“Men hur... vem...?”
“Oj, jag har inte presenterat mig.” sa mannen och log. “Jag är Näcken.”
“Näcken säger du? En gammal sagofigur. Som dyker upp ur tomma intet.” Henrik tittade på mannen som satt bredvid honom.
“Sagofigur?” Näcken såg förnärmad ut.
“Men alltså, du lockar folk till drunkningsdöden.”
“Du får det att låta så negativt min vän. Och jag märker att min PR kampanj har varit förgäves. Locka folk till drunkning, är det verkligen vad folk tror fortfarande?”
“Men stämmer inte det då? Du lockade ju folk till dig och fick dem att drunkna.”
“Men det där är ju på sätt och vis ett missförstånd alltså. Männen som har drunknat har gjort det för att de varit oförsiktiga och fulla. Jag har aldrig lockat en man eller ett barn till mig. Vad skulle det tjäna till?”
“Ja inte vet jag men allt man har fått höra... Vänta nu här!” Henrik hejdade sig mitt meningen.
“Vad?” suckade Näcken.
“Jo du sa att män och barn har du inte lockat till dig.”
“Precis. Det är bara fabler och hittepå.”
“Men kvinnor då?”
“Joo men du vet hur det är.” började han.
“Vadå?”
“Jo det är ju så att det är lite ensamt nere i ån.” han vred på sig.
“Så då har du lockat kvinnor till dig som du låtit drunkna. Mycket sjuka grejer har jag sett på nätet men att gå igång på det där tar priset!”
“Vad tror du om mig egentligen?”
“Ja alltså du sitter naken i en å och spelar fiol. Vad ska man tro?”
“Jo men det är så här, jag ska försöka förklara det enkelt. Det är ju rätt ensamt där i ån och snart börjar det ju dessutom bli kallt.”
“Lite kläder skulle kanske hjälpt?” frågade Henrik och började köra sakta.
“Knappast min vän.”
“Men alltså en tjej? Du är ju, vad jag kan se, hyfsat välutrustad och en kväll på krogen klädd sådär så skulle du säkert hitta någon.”
“Jo men jag letar inte efter vilken kvinna som helst. Det finns någon speciell. Någon som kan leva med mig även under vattnet.”
“Lever du under vattnet?”
“Ja vad trodde du?”
“Jo alltså jag trodde du var djävulen. Att du lockade folk i döden för att du kände för det. Fick dem att dansa tills de inte kunde sluta och så.”
“Nu tillskriver du mig lite för mycket. Visst jag är en fena på fiol och kan få folk att dansa hela natten. Men att jag skulle vara djävulen. Skulle jag då frysa ballarna av mig där nere i ån vinter efter vinter?”
“Där har du ju en poäng.”
“Alltså jag letar efter en kvinna. En som kan leva med mig. Det är ju inget man frågar någon bara. ’Ursäkta men kan du andas under vatten?’ Det skulle ju inte funka. Så jag har fått locka till mig kvinnor och testa. Det finns någon där ute för mig och jag är säker på att hon finns här omkring.”
“Hur kan du vara så säker på det?”
“Dels för att jag har varit runt i de flesta större vattendrag i landet och så har jag en känsla.”
“En känsla? Och var passar jag in?”
“Du ska hjälpa mig!”
“Hur har du tänkt att det ska gå till?”
“Du vet den där omledningen av ån du jobbar med? Den kommer göra så att jag blir vräkt. Och min känsla säger mig att det är dåligt för mina utsikter att hitta min älskade.”
“Okej det kan jag fatta. Men lite mer specifikt, hur kommer jag in i bilden?”
“Jag vet inte riktigt. Jag har en plan men den är inte fullständig. Första steget var att hitta dig.”
Henrik satt tyst en stund. Näcken började spela svagt på sin fiol. De hade kommit fram till stora vägen och de lämnade grusvägen bakom sig. När de kört en bit så passerar en polis med sirenerna igång.
“Vilken tur att de inte stannade oss.” sa Henrik.
“Vad menar du?”
“Jo det hade ju varit lite svårt att förklara varför jag har en naken man i bilen.”
“Ingen fara. Det är bara du som kan se mig.” skrattade Näcken.

Det är ju inte så att jag kan gå till en psykolog, tänkte Henrik där han satt i fåtöljen. Hade det varit min morsa som kom tillbaka och gnatade på mig så hade det ju varit en sak, men Näcken! Till och med en psykolog skulle tycka jag var galen. Om jag då lägger till att Näcken vill ha hjälp av mig att hitta en fru så skulle jag ju bli inspärrad direkt.
“Nej jag behöver nog bara sova.” sa han högt för sig själv och svalde det sista ur glaset med ljummen folköl.

När han låg i sängen och stirrade i taket så hörde han plötsligt fiolen igen.
Nej inte nu igen, tänkte han, jag håller verkligen på att bli galen.
“Jag skulle inte säga galen.” sa den nu välbekanta stämman. “Men du har alldeles rätt i att inte gå till en psykolog. De kan verkligen få dig att tro att du är galen!”
“Du menar mer än jag gör nu? Jag börjar ju fundera på om det inte vore en idé att koppla in hjärnan till bilbatteriet.”
“Det skulle kanske hjälpa för stunden men det är ju inte direkt en långsiktig plan. Dessutom skulle det ju vara direkt negativt för mig.” sa Näcken och tog ett skutt upp i sängen.
“Men alltså du skulle inte kunna ta på dig lite kläder?”
“Nä kläder skaver mest, det har jag bara på mig när jag måste. Det är ju bara du som kan se mig ändå så det spelar ju inte så stor roll.” sa Näcken och satte sig i skräddarställning.
“Men hela den här situationen blir ju inte direkt lättare att hantera när du är naken.”
“Men det borde ju göra dig ännu mer motiverad att hjälpa mig”
“Det var ju jävligt dumt att välja just mig. Du kunde ju valt någon med lite mer beslutanderätt. Jag har ju inte den blekaste aning om var jag ska börja ens!”
“Jag tror nog att den biten ska lösa sig.” sa näcken och log finurligt.

Ett par dagar senare var han och handlade. Näcken hade lyst med sin frånvaro. Men han hade en känsla av att det inte var över. Ibland hade han en känsla av att någon tittade på honom och någon gång var han säker på att hade hört fiolmusik.
När han hade betalat och gick mot utgången hörde han en bekant röst.
“Har du sett?”
Han vände ögonen mot rösten och där stod han. Naken. Pekande på anslagstavlan.
Henrik gick fram och tittade.

’Vi vill rädda kvarnån! Protestgruppen håller möte på fredag klockan 19.00 på Slättvägen 14 3trappor Jönsson står det på dörren.’

“Jag sa ju att det skulle lösa sig!”  Sa Näcken när de satt i bilen.
“Den där gruppen har ju funnits ett tag och inte fått nåt gjort.”
“Du måste bara tro lite på det. Jag har en känsla som säger att det går bättre nu.”
“Men vad händer om jag inte vill då?”
“Då kommer jag hänga efter dig och plåga dig tills du blir galen. Spela för dig hela nätterna så att du inte kan sova. Prata med dig hela dagarna. Kort sagt du kommer inte bli av med mig.”
Henrik suckade “Jag går väl på mötet då.”
“Så ska det låta!” sa näcken och klappade händerna.

“Välkommen. Trevligt med ett nytt ansikte. Sofie heter jag förresten.” Sofie sträckte fram handen och han skakade den.
“Hej, Henrik.” sa han lite blygt när han såg den mörkhåriga kvinnan som öppnat dörren.
“Du får ursäkta röran, jag har två små som bor här varannan vecka.” hon visade in honom i rummet där sex andra satt runt ett soffbord belamrat med papper och bilder.
“Så då var nog alla komna tror jag. Det här är Henrik.” sa Sofie och gav Henrik en köksstol att sitta på.
“Hejsan.” sa Henrik
“Och det här är Ulf, Stefan, Johan, Robert, Olle och Anna-Karin.” sa Sofie och pekade på personerna runt bordet. Mötet tog sin början men det mesta som sades hörde inte Henrik. Han var helt borta i sina tankar om Sofie.
“Men ännu så länge har vi inte hittat något. I ett av vattenproverna hade det funnits något som såg ut att leva. Men inget svar har kommit om vad det är för något. Det kan ju vara grodyngel. Så det var nog allt för ikväll.” sa Sofie och såg sig omkring i rummet. “Just det, nästa vecka kommer ungarna så då kan vi inte vara här. Är det någon annan som vi skulle kunna vara hos då?”
Näcken var där med sitt leende. “Klart du ska ta chansen. Du har ju huset som är stort, och så kanske du kan få den där kvinnan för dig själv en stund.” viskade han och blinkade med ena ögat.
“Jo vi skulle kunna vara hemma hos mig. Jag bor i ett hus ute på Lärkvägen.” sa Henrik snabbt.
“Det låter ju perfekt.” sa Sofie “jag kan komma ut med grejerna i helgen.”
“Ja det är inga problem.” sa Henrik och reste på sig.
“Jaha det var ju en trevlig bekantskap.” sa Johan när de  skulle gå.
“Ja jag hade tänkt komma på något möte innan, men det har inte blivit av.” ljög Henrik.
“Jo det är ju så, man har så mycket annat som ska göras.”
“Då ses vi hemma hos mig på fredag.” sa han och vinkade mot gruppen.

“Hej, kom in.” sa han och steg åt sidan lite. Hon bar på ett par kassar med papper.
“Det står en låda ute i bilen.”
“Jag hämtar den. Ställ in kassarna i köket så länge.” sa han och gick ut.
“Vad fint du har det.”
“Jo man försöker ju.” sa han och ställde lådan på köksbordet. “Vill du ha kaffe?”
“Om du ska ha så kan jag ta en kopp.”
De satt och småpratade om lite av varje. Han undvek att prata jobb, sa bara att han jobbade som grävmaskinist. Ville ju inte riktigt skylta med var han spenderade sina dagar.
“Det är ett stort hus du har.” sa hon och såg in i vardagsrummet.
“Jo det är lite väl stort för mig egentligen.”
“Jo det kan jag förstå, jag har ju det motsatta problemet. När jag har pojkarna så är lägenheten i minsta laget. Speciellt när man har alla de där papperna som man inte vill att de ska få tag i.”
“Det kan jag mycket väl förstå.” skrattade Henrik “Om du vill kan jag ha grejerna här. Vi kan ju ha mötena här med.” sa Henrik snabbt och såg sin chans att spendera mera tid med Sofie.
“Ja det skulle vi ju kunna. Grabbarna brukar ju följa med när jag har dem men om det inte är något hinder så.”
“Nej det är ju inga problem, jag gillar barn så det blir bara roligt.”
“Ja men då säger vi så.” sa Sofie och tittade på klockan. “Nej nu måste jag åka igen. Har en del att göra innan pojkarna kommer i morgon.”
“Okej då ses vi på fredag.” Sa Henrik och följde henne till dörren.

"Men lägg av för fan!" fräste Henrik och glodde bort mot Näcken som spelade på sin fiol. Med ens märkte han hur tyst det var runt honom.
"Ja alltså jag hör någon som spelar fiol hela tiden. Är det bara jag som hör det?" frågade han och såg sig omkring. Samtliga i rummet så på honom.
"Jag börjar nog bli trött."
Han slängde en blick bort mot fåtöljen och Näcken satt där och flinande åt honom.
"Det bara är du som ser mig." sa han. Henrik nickade och såg ner på bordet. Det var överöst med kartor, foton och information om växter.

"Jag har det!" hördes någon ropa från gästrummet. Sofie kom utspringande till vardagsrummet.
"Det är över nu! Nu kan de inte stoppa vår överklagan!" hon pratade fort och snubblade nästan på orden. På bordet lade hon ett foto på en besynnerlig skapelse. Näcken hoppade upp på bordet och stirrade ner på fyndet. Henrik tittade på fotot och såg sen upp på henne.
"Vad menar du? Vad är det där för ett kryp?"
"Jo det är så att det här är tydligen en typ av fisk eller yngel som inte finns någon annanstans. Det är egentligen en mutation som av någon anledning har uppstått här. Fattar ni vad det innebär?" hon log.
"Kommunen kan inte fortsätta eftersom den här arten har uppstått här och det är ytterst osäkert att den skulle klara sig vid en omledning av ån. Jag har kollat det med tre biologer och alla säger samma sak. Det är ett unikt fynd och det kommer sätta stopp för planerna att bygga i området. Det kommer bli ett naturreservat och vi kommer få döpa den här krabaten."
"Så det är över nu?" frågade någon.
"Ja kommunen har inget att sätta emot."
"Så vi får döpa den här?" sa Henrik och tog upp bilden från bordet. "Vad sägs om kvarngubbe? Den ser ju lite gubbaktig ut och det låg ju en kvarn där vid ån förr i tiden."
"Det låter ju som en bra idé, det är ju ett smeknamn för Näcken." sa Ulf
"Kvarngubbe alltså." mumlade Henrik för sig själv och såg upp på Näcken där han stod, naken, på bordet.
"Ja eller ’sinistram hubby’ som det blir på latin." sa Ulf från datorn.
"Ja jisses." suckade Henrik och reste sig. "Jag har ju inget starkare än sockerdricka att fira med men man tager vad man haver eller hur man nu säger." Han gick ut i tvättstugan.

“Tack.” Näcken satt på tvättmaskinen.
“Blir jag av med dig nu?”
“Blir av och blir av. Har jag varit en sån plåga?”
“Det har ju inte varit helt lätt att ha en naken man som dyker upp här och där.”
“Ha ha nej det kan du ju ha rätt i. Jo jag kommer nog lämna dig ifred nu.”
“Nog?”
“Ja jag måste ju ha koll på dig så att du inte gör något dumt. Får ju se hur det går för dig med Sofie.”
“Henne låter du bli.” sa Henrik och skrattade.