Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


tisdag 20 november 2012

SU#2: Ella och Pascal


Ella och Pascal
av Linda Wallin

Alla rop, alla skrik. Allt blev tyst i Ellas huvud. Kullerstenen fläckades av flagor av metall, flagor av plast, skimrande bitar som gav solkatter på den grå muren bakom. Hon höll andan, blundade, kände tårarna bränna bakom ögonen. När hon tittade igen, hade ingenting annat förändrats mer än att fler människor kommit fram för att se eller hjälpa. Hon hörde sig själv skrika och tårarna vätte ner hela hennes ansikte. Hon rev sig i håret av förtvivlan. ”Det var bara en kyss”. Tiden har stannat.

Samma dag började med en stråle av solsken mot det vita lakanet i sängen. Ella kisade när hon såg ut över takåsarna från fönstret. Två duvor satt bredvid varandra och spanade mot gatan nedanför. Himlen var ljusblå och endast vita tjocka streck från flygplan som ritat kryss till och från Charles de Gaulle. Med händerna mot fönsterbrädet stod hon leende och tog ett djupt andetag, vände sig om mot sängen och såg Pascals rufsiga bruna hår sticka upp under täcket. Han rörde långsamt sina ben och plockade bort täcket, klappade med handen på platsen hon legat på alldeles innan. ”Kom tillbaka”, sa han med en hes stämma som han snabbt harklade bort. Hon lade sig tillrätta i sängen och gav honom en kyss på kinden. Hon tog hans hand i sin och smekte den. Svarta siffror uppenbarade sig en efter en och hon läste de högt för honom. ”Vad är det här?” frågade hon och han tog tag i en kudde och kastade på henne. De kysstes en stund tills Pascal ryckte bort sina läppar från henne och utbrast ”vi äter frukost i Belleville!” Ella låg kvar i sängen medan Pascal klev in i badrummet och satte på duschkranen. Hon tog sig bort mot sängbordet och sneglade på sin mobil, fingrade på den en stund innan hon tog upp den. Vattnet stängdes av i badrummet och hon lade snabbt tillbaka telefonen på bordet och steg ur sängen.

Den svarta hjälmen var trång, men hon fick på sig den ändå. Pascal startade vespan och satte på sig hjälmen utan att knäppa den som vanligt. De åkte förbi ett patisserie på Rue de Belleville och köpte croissanter och kaffe, som Ella höll i båda sina händer på färden mot Bellevilleparken.

”Ska vi sitta här vid vattnet”, sa Pascal och satte sig ner innan Ella ens hunnit svara. Hon sa ingenting, vände sitt ansikte från honom och kände en tår som kröp fram i ögonvrån. Han la sin hand på hennes ben och ryckte till sig den bruna påsen med croissanterna. Hon torkade bort sin tår och stoppade ner sin hand i påsen och började äta. ”Pascal…”, började hon men blev avbruten av hans telefon som ringde. Han reste sig upp från gräset och gick bort mot vattnet när han pratade. En vindpust virvlade upp skräp från marken och hon hörde ingenting av hans telefonsamtal. Han skrattade, det kunde hon se. När han skrattade böjde han sig alltid framåt och höll sig för magen. Hon flinade till och skruvade på ringen som satt på hennes vänstra ringfinger.

Han gick tillbaka mot henne och satte sig ner och stoppade ner telefonen i framfickan på byxorna. ”Du ville säga något”, sa han. Hon stirrade rakt fram och samlade mod. ”Pascal”, började hon igen. Hon tog ett djupt andetag och räddades av ett sms som pep till i sin mobil. ”Tack för senast! Hoppas vi ses snart igen! /Michel” Hon satte kaffet i halsen och började hosta, såg sig omkring och tappade telefonen och när Pascal plockade upp den hann han se sms:et innan skärmen släcktes. ”Vad är det här? Vem är Michel?” Ella satte händerna för ansiktet och försökte hindra tårarna, men de började sippra över kanterna. Flera gånger tog hon sats för att hitta på en förlåtlig förklaring, men hon kunde inte se honom i ögonen och ljuga. Det enda hon fick fram var ”Jag älskar dig” och efteråt kände hon sig fånig. Pascal uppmärksammade tårarna som tog med sig svart mascara från ögonfransarna och bildade små kanaler på kinderna. ”Du älskar mig?” svarade han och tog tag i Ellas mobiltelefon, började leta efter fler sms från Michel ”det finns inga fler”, sa han för sig själv. ”Vi har inte legat med varandra…” Pascal suckade. Han tog upp sina sandaler från marken och satte hjälmen på huvudet. ”Vad gjorde ni då?” 

”Vänta!” skrek Ella och plockade ihop sina saker, trädde på sig skorna och knäppte alla spännen. Pascal blev mindre för varje steg han tog. Hon gick efter utan att rusa, fortsatte be honom stanna. Han vände sig inte om, gick ner för trapporna och Ella såg honom inte längre. Trafiken på den breda vägen hade precis fått grönt ljus och det var omöjligt att hitta en lucka att rusa över. Hon väntade stressat och trummade med ena handen mot sitt lår. När gatan var tom hastade hon över, ner för trappan där Pascal sprungit ner. På sista trappsteget såg hon Pascal som satte sig på sin vespa och började åka. Hon sprang ut i gatan, viftade med armarna. Ett högt ljud bakom henne alarmerade i hennes huvud. En lastbil svängde ut för att inte köra på henne, men åkte istället rakt in i Pascal. Hon sprang fram till honom direkt, föll ned på knä och lutade sig över mannen hon älskade mer än någon annan.

Alla rop, alla skrik. Allt blev tyst i Ellas huvud. Hon hörde sig själv skrika och tårarna vätte ner hela hennes ansikte. Hon rev sig i håret av förtvivlan. ”Det var bara en kyss”.

"Det gör ont." Pascals ögon stängdes och Ella fick aldrig mer se dem igen.

Epilog
Det här musikstycket är så sorgligt att det inte går att skriva något annat än en sorglig berättelse till det. Självklart måste det utspela sig i Paris och det är den första delen av texten, alltså det som avslutar texten, som är bilden jag får upp i mitt huvud, att här har en olycka precis skett och inga ljud från miljön hörs, trots att människor är förtvivlade.

måndag 19 november 2012

SU#2: Tyst och stilla


Tyst och stilla


Jag slår av motorn och blir bara sittande där. I bilen, på parkeringen. I mörkret. Asfalten är svart och regnblank runt mig men regnet slutade för någon timme sen.

Jag andas ut. Det är så tyst. Runt mig på parkeringen står bilarna tysta och tomma. Det ser ut som hela världen sover. Det är så skönt att bara sitta där. Blundar och känner hur jag slappnar av. Det känns nästan som att om jag somnar nu så kommer jag vakna härligt utvilad. Men jag öppnar ögonen igen. Vill inte somna. Inte i bilen. Definitivt inte i förarsätet. Jag har en tro att om jag somnar där när bilen står still så ökar chansen att jag ska somna när jag är ute och kör också. Men det är något med ljudet i en tyst stillastående bil som gör mig lugn.

En katt smyger sig sakta fram över den tysta parkeringen. Försiktigt undviker den vattenpölarna. Smyger in under en bil där det är torrt. Sätter sig och spanar ut i mörkret. Sträcker ut ena bakbenet och börjar tvätta det. Stanna med jämna mellanrum upp och spetsar öronen efter något ljud. Fortsätter sen försiktigt slicka sig ren.

Jag flyttar lite på mig i sätet och genast vänder den ögonen mot mig. Avbryter sig mitt i en rörelse och skyndar på tysta tassar in i skuggorna. Jag kan inte se den längre men jag är ganska säker på att den har koll på mig. 

Lägenheterna är mörklagda. Som om hela världen bara försvunnit utan att säga något. En känsla av ensamhet kryper sig närmare. Tänker på att där inne, tre trappor upp, har jag mitt hem. En tyst liten etta precis lika dan som alla de andra ettorna i huset. Precis som bilen är den tyst. Men det är en annan sorts tystnad. Mer kvävande. Inte alls så avslappnande. När jag tänker på lägenheten så hör jag ljudet från grannar som spolar, en annan som nyser eller grannarna i lägenheten intill som bråkar. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att leta efter en villa. Kanske skulle jag få samma tystnad där som i bilen. Den enda plats jag kan minnas att jag har känt så här är i farmors kök. Det var skönt att bara sitta där om kvällen och se ut. I stort sett som jag gör just nu. Fast bilsätet är skönare att sitta på.

I ögonvrån ser jag polisen glida sakta förbi parkeringen. De ser mig inte. Eller så bry de sig inte om att jag sitter i bilen mitt i natten. Men med tanke på området så är det mer troligt att de inte såg mig. Annars skulle de nog kolla vad som pågick. Jag hör bara ljudet av däcken mot asfalten när de försvinner iväg.

Jag funderar en över vad det var som förde mig hit. Och vilka val hade jag kunnat göra annorlunda och ändå suttit här. Kanske hade en endaste liten förändring av mitt förflutna ändrat allt men jag har svårt att se att det skulle göra någon skillnad om jag tog ost eller korv på smörgåsen till frukosten den där dagen när jag fick veta att min dåvarande sambo hittat en annan. Kanske hade en så simpel sak ändrat allt. Då hade jag kanske inte suttit här i bilen mitt i natten på en regnvåt parkering. Kanske hade jag varit gift och haft barn nu. Kanske hade jag varit arbetslös och skuldsatt. Kan verkligen pålägget ha så stor betydelse? Och hur ska man veta vilket som är vilket? Leder ost alltid till dåliga besked? Samtidigt har ju inte det gjort att mitt liv har blivit miserabelt direkt. Det är bara inte vad jag hade väntat mig att det skulle vara just då.

Jag ska just öppna dörren när jag ser ett par komma gående längs trottoaren. Stannar upp i min rörelse för att de inte ska se mig. Vill inte att de ska lägga märke till mig. Vill inte att de ska börja undra vem jag är och varför jag går ut ur en mörk bil mitt i natten. Även om konstigare saker måste ha hänt dem. De ser inte ens åt mitt håll. Och varför skulle de? De går förbi en parkeringsplats full med tomma bilar. I alla fall är det så de uppfattar det. Även om det ser ut som om de knappt är medvetna om parkeringen överhuvudtaget där de går tätt tillsammans. När de försvunnit utom synhåll öppnar jag försiktigt bildörren och kliver ut. Det är varmare än jag trodde ute.

Epilog: Låten jag valde var Magic theatre av Kula shaker. Den fick mig att känna den där känslan som kommer över mig när jag sitter där på parkeringen i bilen. Trött och kylan börjar krypa innanför jackan. Den låten har något av en Twin Peaks känsla. En känsla av overklighet som jag ibland kan känna när jag sitter i bilen och ser personer eller djur gå förbi utan att veta att jag är där. Som om jag inte finns. 

Författare: Björn Velander

söndag 18 november 2012

Skrivuppgift #3: Övernaturliga inslag

Föreställ dig det mest vardagliga du vet, dina rutiner, ditt ekorrhjul... Det du kan rabbla i sömnen, det du kan göra trots att du blundar - det du helt enkelt är van vid. Så en dag när du svänger runt hörnet på vägen till jobbet/skolan/mataffären, så står det någon där. Någon som stirrar på dig, någon som bara du kan se och ingen annan. Är det någon som har kommit för att hämta dig? Är det någon som vill dig något illa eller någon som vill hjälpa just dig. Du är utvald, men inte av en människa utan något som naturen ännu inte kan förklara.

Huvudpersonen i din berättelse är en helt vanlig människa, typ du själv. Är du inte vanlig nog, hittar du på en ännu vanligare person. I berättelsen ska huvudpersonen träffa någon form av övernaturlig varelse. Du ska berätta om det mötet. Du får blanda in övernaturlighet i vilken skala du vill. Platsen för mötet kan vara i staden, i skogen, på havet, i öknen, men på jorden och en plats du kan relatera till. Berätta om mötet och gör det till din historia.

Förslag på övernaturliga varelser:
  • Utomjording
  • Tidsresenär
  • Svenska folktroväsen: troll, skogsrå, vättar, tomtar, näcken
  • Skräckväsen: vampyr, zombie, varulv, demon, mumie, spöke, gengångare, monster
  • Mytiska väsen: kentaur, satyr, alv, orch, drake, enhörning, sjöjungfru
Det kan vara bra att läsa på om den typen av väsen du har valt, om du inte redan är expert på ämnet. Här finns några länkar:
Om vampyrer
Information om zombies
Nymfer, satyrer, kentaurer
Enhörningar
Ge gärna tips på fler länkar i kommentarsfältet nedan.

Texten ska vara på max 3000 ord.
Deadline: 2 december (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare, eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Skicka inga bifogade filer

onsdag 7 november 2012

SU#1: Kavajmannen


Författare: Linda Wallin

Nadya lyfte upp ölflaskan från kanten på handfatet, tog en klunk och tittade en sista gång i spegeln innan hon gick ut från badrummet, ut i korridoren och fram till bordet i köket där Kenny satt och väntade på henne. Han pratade inte med någon annan trots att hon tagit tid på sig och varit borta ett tag. Hon slog sig ned mitt emot honom och han ryckte till och såg på henne. Hon log och la fram sin handflata mot honom. ”Kolla vad jag hittade”, hon visade upp en kondom och han tittade åt ett annat håll utan att varken le, skratta eller kommentera. Hon suckade och stoppade ner kondomen i väskan. ”Jag måste säga en sak”, sa Kenny när musiken tystade och en ny låt började ljuda i högtalarna och Nadya sken upp ”Vänta! Jag älskar den här låten… Work all night and I drink a rum. Förlåt, du ville säga något.” Kenny tog ett djupt andetag och blundade en stund. ”Nadya, jag…” konstpaus. ”Jag har känslor för dig”. Nadya vred sig på stolen och tittade ner i flaskan, tog några klunkar i ett svep, reste sig upp och gick därifrån.

”Tja! Du ser inte så munter ut” hörde hon en obekant röst säga bakom henne. Hon vände sig om med ett leende ”Titta, jag kan le!”, svarade hon och tog emot en cigarett som han sträckte fram mot henne. ”Precis vad jag behövde”. Hon fick eld och drog i sig ett bloss, och blåste ut den över räcket på balkongen. Han hette David, killen med skimrande kavaj och tillrättalagt hår. En kille hon sällan träffade i såna här sammanhang. Han verkade mogen jämfört med de pojkspoliga växtvärkande odimensionerade kropparna till nyblivna män hon var van vid från studentkorridoren. ”Var fan har du köpt kavajen?” frågade hon genast. Han skrattade och svarade att han köpt den i en helt vanlig klädbutik i London, där han så klart bodde. Nu var han på besök i stan för att hälsa på en kär gammal vän som bodde på den här korridoren. Nadya kände sig nöjd med att prata med någon som inte levde i studentbubblan och svepte sin öl snabbt. David vände sig om och hällde upp två glas vin nere på golvet och gav Nadya det ena glaset. De skålade och hon tog en klunk ur glaset och tittade in genom fönstret och såg Kenny sitta kvar vid bordet, ensam. Deras blickar möttes och Nadya tittade ner i golvet.

David följde efter Nadya när hon gick in och han stängde dörren efter dem. ”Kom igen, Kenny, nu drar vi till Kåren”, skrek hon och drog tag i hans arm. Han följde uppfordrande med henne och de gick ut i korridoren för att ta på sig skor och jackor. David och hans vän klädde också på sig och gick tillsammans med dem på vägen till Kåren. Nadya skrattade och flamsade med sina nyfunna vänner. Kenny sa ingenting. ”Work all night and I drink a rum”, sjöng Nadya och höll David i armkrok. Han såg nöjd ut och sneglade på Kenny. ”Alltså herregud, jag har inte presenterat er för varandra”, skrek Nadya och tryckte dem mot varandra. Kenny nickade med huvudet och gick snabbt undan. Nadya skrattade.

I kön började David och hans vän prata med två tjejer som stod framför dem. ”Nadya, jag går hem nu. Du har ju hittat din kille för kvällen”, sa Kenny med sina händer istoppade i den blå täckjackans varma fickor. ”Kenny, du ska hitta en tjej. En tjej som passar dig. Inte en tjej som super sig full varannan kväll och inte blivit rumsren än. Jag passar inte dig. Ge det en chans. Kom med, stanna en halvtimme och sen kan du gå hem.” Han drog en djup suck och stannade kvar i kön.

Nadya intog dansgolvet, Kenny intog ett hörn. Han hade köpt en billig öl i baren och stod lutad mot en högtalare, såg ut över golvet och såg en tjej närma sig honom. Han försökte titta åt ett annat håll, men tjejen kom ändå fram till honom. Hon sträckte fram sin ölflaska och skålade. Han skålade nonchalant tillbaka och såg en pin på hennes tröja. En pin med Robert Smith på. Han blev genast intresserad och de gick raskt och satte sig i en soffa.

På den inhägnade gården utanför Kåren stod Nadya med David och hans vän och rökte en cigarett. En tom flaska rullade långsamt in i hennes fot och hon sparkade till den. Flaskan snurrade och for rakt mot en kille som stod några trappsteg nedanför. David skrek högt och killen duckade, flaskan smällde in i väggen bakom honom. Han spärrade sina mörka ögon in i Nadya och sa ”där hade du tur”. Hon började skaka och David höll om henne, tog med henne in och ledde henne förbi Kenny, som såg dem i ögonvrån, mot utgången.

Nadya snubblade i trappan på vägen ut ur lokalen, ramlade och slog i sitt knä. Hon började gråta och skakade ännu mer. David lyfte upp henne och suckade. Han slog henne lite löst med handflatan på kinden då han såg att hon nästan höll på att somna. Utan att reagera fortsatte hon att blunda och nynnade ”daylight come and me wanna go home”. David släpade hennes lealösa kropp över asfalten och över gräset, släppte henne vid ett buskage och såg sig omkring. ”Det är inte värt det”, sa han och gick tillbaka till Kåren.

Kenny såg när David kom in i lokalen igen. Robert Smith-tjejen i soffan frågade varför han var så stirrig och oavslappnad. Han svarade inte. ”Skulle du vilja göra mig en tjänst?” frågade han efter en stund. Hon vickade på huvudet och log. ”Kan du gå in på tjejtoaletten och fråga om det finns en Nadya där inne?”. Tjejen rynkade ögonbrynen, tittade på sitt ciderglas och kastade cidern i ansiktet på honom och gick därifrån. Han reste sig och gick fram mot tjejtoaletten och försökte kika in genom dörren som stod halvt på glänt. ”Ge fan i damernas” sa en tjej där inne och ryckte igen dörren. Han ryggade tillbaka av vinddraget och svepte igenom den stora folkmassan vid utgången och tog på sig jackan när han kom ut och suckade med ett rykande andetag.

Med ett ryck vaknade Kenny svettig i sängen. Han hade en mördad kvinna fastetsad på näthinnan. ”Nadya!” utbrast han och kastade sig ur sängen, klädde på sig sina kläder och sprang ut genom dörren. Han sprang över gatan, genom parken, över fältet, sneddade över trädgårdar och över asfalten utanför Kåren. Han stannade för att hämta andan och såg sig omkring. Det var fortfarande mörkt ute. Kåren hade stängt och inte en människa syntes till. Bilden av den mördade kvinnan dök upp framför hans ögon igen. Hon låg bakom en buske. Kenny försökte se om han kunde se någon buske och såg en stor buske en bit därifrån. Han sprang dit, sprang runt busken ett varv utan att se någon. Han sprang till nästa buske utan att se någon. ”NADYA!!” skrek han. Några fåglar for upp från ytterligare en buske. Han sprang dit och såg ett par skor. Han saktade in och förberedde sig på att hans mardröm var sann. ”Nadya?” sa han när han närmade sig skorna. Det var Nadya. Hon hade bara ena ärmen på sin jacka på sig och den andra låg bar. Hennes kropp var kall. Hon andades. Han tog upp sin telefon och ringde 112. ”Älskade Nadya”, sa han och plockade upp henne i sin famn, tog av sig sin täckjacka och stoppade den runt henne. Med hennes arma kropp i knäet väntade han tålmodigt tills ambulansen kom.

”Daylight come and me wanna go home” sjöng Kenny och Nadya öppnade långsamt sina ögon. ”Var är jag?” frågade hon förvirrat och såg sig omkring i rummet. ”Du är på sjukhuset, Nadya. Läkaren sa att du har blivit drogad”. Nadya slöt sina ögon, tog tag i Kennys hand och somnade om. Kenny log och lät handen vara kvar i hennes hand tills hon vaknade nästa gång.

Epilog
Den här berättelsen bygger på ett telefonsamtal som jag hörde när jag stod i kön på Ica en söndag. En kille ringde upp sin vän och berättade att hans flickvän blivit drogad på Berns kvällen innan. Tjejen stod utanför butiken och skakade. Istället för att skriva berättelsen utifrån två innerstadsbor i Stockholm har jag utgått från en skum kille jag träffade på en studentkorridorfest för flera år sen. En kille som jag senare fick veta, hade ett rykte om sig att droga tjejer. Hans kavaj var verkligen inte snygg.

måndag 5 november 2012

SU#1: Förnekelse


Författare Björn Velander

Förnekelse

"Ja det är ju skönt efteråt i alla fall." suckade han och drog på sig tröjan.
"Verkligen, och hon driver oss rätt hårt på de här passen"
"Det kan man ju lugnt säga, ska bli skönt att komma hem bara sitta framför tvn.
"Fan Kent det verkar ju som om du har det lika illa hemma, jag såg dig i helgen du var ute och slet i trädgården. Har hon sån pli på dig därhemma?"
"Du vet hur det är Olle, man är stor i orden när man är här på friskis men sen när man kommer hem så är det bara 'Ja älskling' som gäller."
Olle skrattade bara till svar och stängde skåpdörren.
"Så du var förbi mitt i helgen?" frågade Kent.
"Jo frugan och jag var ute på långpromenad med hunden."
"På ditt initiativ?"
"Nej jag blev beordrad ut i kylan." sa Olle och skakade på huvudet.
"Där ser man vem som bär byxorna hemma hos er." sa Kent skrattande och sköt upp dörren. Han slängde upp ryggsäcken på axeln medan han gick uppför rampen mot entrén. Det kändes i låren att det hade varit ett hårt pass.

"Jo men jag hade ju i alla fall frugan med mig ut. Jag såg inte Lena i trädgården."
"Nej det är inget som någonsin har roat henne. Jag däremot kan tycka det är rätt skönt att gå där ute och klippa och dona. Speciellt nu inför vintern. Lite mer slit då, klippte ner häcken och tog gräset för sista gången. Lyckades gräva upp rabarbern också. Skönt att ha det gjort. Lena var inte ens hemma."
"Jaså det är så pass, själv drar jag mig i det längsta för att gå ut i trädgården. Då sitter jag heller framför tvn med en kall öl."
"Jo det märker jag!" sa Kent med ett skratt och klappade honom på magen.
"Vad fan är det för påhopp? Vet du inte om att man ska ha respekt för de äldre?"
"Respekt för äldre har jag men för dig? Så mycket äldre är du inte att det förtjänar min respekt."
Olle skrattade "Men det var länge sen man såg Lena nu."
"Jo det nya jobbet kräver en hel del, hon har varit iväg på teambuildning och utbildningar hit och dit. Och nu i helgen var hon iväg till Ullared med sin syster."
"Då förstår jag att du höll dig i trädgården." sa Olle och klappade honom på axeln.
"Ja där sätter jag inte min fot igen. Där drar till och med jag gränsen."
"Ja fy fan." sa Olle när de gick ut genom entrén mot det ihållande regnet. "Vi ses på onsdag." sa han när de skiljdes utanför dörren.
"Jajjamen!" sa Kent när han drog upp blixtlåset i jackan för att få lite skydd mot regnet.
Kent drog ner huvudet mellan axlarna medan han skyndade mot bilen. Han kastade in ryggsäcken på passagerarsätet och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Det var så skönt att sitta där. Höra hur regnet föll mot biltaket. Han önskade nästan att han kunde sitta där för alltid. Men det dröjde inte länge förrän den sena oktoberkylan började krypa innanför jackan på honom och han startade bilen.
Den korta sträckan till hemmet gick fort. Hade det inte varit för att han kom direkt från jobbet så hade han kunnat gå. Han stannade utanför garaget och slog av motorn. Hemmet var mörkt och stilla. Bara lampan med rörelsevakt på uppfarten lyste. Ljuset spreds i vattendropparna på vindrutan som stjärnor.
Han tog med sig väskan och gick ur bilen. Tänkte att han måst leta fram kabeln till motorvärmaren, det hade börjat bli frost på nätterna nu. Han låste upp dörren och gick in. Köksklockan tickade i köket. Han tog av sig skorna, ställde dem prydligt bredvid de leriga stövlarna han hade använt i helgen. Han kunde fortfarande känna i ryggen att han hade grävt upp rabarbern. Den hade växt utom all kontroll i många år. Rötterna satt hårt och djupt. Hade tagit större delen av lördagen att gräva sig ner. Till slut hade han ändå fått kapa dem. Han kunde ju inte gräva hur djupt som helst och så hade det börjat regna. Han hängde upp handduken på tork i badrummet. Resten landade i tvättkorgen. I köket tog han ett par smörgåsar. Bredde smör och leverpastej på. Sjönk ner på samma stol vid köksbordet som han alltid satt vid.
Allt var så tyst. Bara klockan som tickade. Han tuggade sin smörgås i takt till klockan. Till slut reste han sig för att ta ett glas ur skåpet och då såg han att det fanns ett meddelande på telefonsvararen. Han tryckte på knappen och ett pip bröt tystnaden. "Ja hej det var Ann-Britt från AF här. Jag ringer angående att Lena inte har kommit in idag och hon har inte sjukanmält sig. Lena du kan ju höra av dig när du hör detta. Hej så länge." Ett pip till sen var det tyst igen.
Kent ställde ner glaset på bänken. Han gick tillbaka till badrummet där skurspannen stod sen i lördags. Han fyllde den med varmt vatten och grön såpa. Han tog moppen och en trasa och gick in i vardagsrummet.
Noggrant torkade han av hyllan som hängde på väggen. Han moppade golvet och ordnade till prydnadssakerna på hyllplanen. Han slog ut skurvattnet i toaletten. Moppen fick stå i duschkabinen och torka.
Han gick ut i köket. Tog glaset han hade ställt ifrån sig på bänken och gick till kylen där han slog upp ett glas mjölk och svepte det i ett enda drag. Han fyllde glaset ännu en gång och gick och satte sig vid bordet igen.
Han såg in i vardagsrummet där golvet höll på att torka. Såg som i en film hur de hade bråkat. Om att de aldrig gjorde något tillsammans nuförtiden. Hur hon trodde att hans eviga trädgårdsskötsel var ett sätt för honom att dölja sitt dåliga samvete över att han hittat en annan. Han som bedyrade att han älskade sin fru.
Till slut hade det hänt. Han hade försökt dra henne till sig men hon slet sig loss. Då trampade hon på hans fot och snubblade. Föll baklänges. Slog bakhuvudet i hyllan och sen slog hon hårt i parketten. Han kunde ännu höra dunsen när huvudet mötte det hårda träet. Sen kom blodet.
Han försökte få liv i henne. Började desperat ge henne konstgjord andning. Men till ingen nytta. Ingen puls. Ingen andning. Det var då det slog honom. Ingen skulle tro på vad som hade hänt. Det skulle bli fängelse, om inte så skulle alla prata om det, ingen skulle tro honom. Han hade förtvivlat satt sig ner i soffan.
"Hur kan du tro att jag träffat någon annan?" frågade han sin döda fru med tårarna rinnande. Hur länge han satt där i soffan vet han inte.
Så var det som om något hade tagit över. Som en brytare som slagits till. Han gick och tog på sig sin jacka och stövlarna. Han gick ut och hämtade presenningen i garaget. Han gick fort in i huset och rullade in sin fru i den. Sin älskade fru som han varit gift med i 18år. Som han trodde han skulle bli gammal med. Henne drog han försiktigt över golvet mot altandörren. Han höll i huvudändan så att hon inte skulle slå i huvudet när han drog ner henne för steget ut på altanen. I trädgården var det mörkt nu. Det hade börjat regna under eftermiddagen och det var därför han hade slutat gräva och gått in. Det var därför han nu drog sin fru genom det våta gräset mot hörnet i trädgården där rabarbern hade vuxit. Det regnade fortfarande. Han förbannade regnet medan han snabbt lade ner sin fru, sin älskade Lena, i gropen. Han tog spaden som stod ner stucken i jordhögen bredvid hålet. När han hade fyllt igen gropen så gick han in igen. Tog en lång dusch och tog sen fram skurspannen och började skura vardagsrummet.
Allt det såg han där han satt vid köksbordet och mjölken sakta blev allt varmare. Han visste precis vad han var tvungen att göra. Han reste sig och gick bort till telefonen.
Han tog den och satte sig på köksstolen igen. Sen slog han numret. 11414.
"Hej" började han "Mitt namn är Kent Andersson och jag vill anmäla mig fru försvunnen."


Epilogen. Det jag hörde i omklädningsrummet var det första stycket fram till att de går ut ur omklädningsrummet. Det var två herrar i 45års åldern, den ena, Olle, något rund och Kent en ganska vältränad man. Brukar se dem där och höra hur de pratar med varandra. Men inte kunde jag då tro att Kent skulle ha grävt ner sin fru i trädgården. Tror jag kommer se lite annorlunda på honom hädanefter. Måste ju säga att namnen är ändrade. 



söndag 4 november 2012

Skrivuppgift #2: Musiken sätter stämningen

Jag har satt ihop en playlist med instrumentala låtar på spotify. Lyssna igenom listan, välj ut en av låtarna och låt den sätta stämningen på din text. För dig som inte har spotify presenteras låtlistan längst ner i det här inlägget och då kan du själv söka upp låtarna på exempelvis youtube. Jag har försökt göra ett urval av låtar där åtminstone någon av dem kan tilltala just dig.

Låt musiken sätta stämningen på din text. Även om du inte hört musiken innan, kommer du att associera till något, kanske ett minne, en film eller en plats du varit på. Kanske kan den få dig till en plats du inte varit på.

När du har hittat låten du vill använda, blunda och lyssna igenom den. Vad får du för inre bild? Vilken miljö ser du? Är du ute eller inne? Ser du människor? Om du inte ser någon person, vad händer om du föreställer dig att en person stiger in i bilden? Vad händer om ytterligare en person stiger in? Hitta din berättelse och skriv ner den. Det kan gå åt många gånger med samma musikstycke innan du hittar din berättelse eller så kan  den komma till dig direkt.

Texten ska vara på max 1500 ord.
Deadline: 18 november kl. 9.00 (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
Du väljer själv om du skriver vilken låt du valde, i slutet av din text.

Har du frågor om uppgiften, var god ställ dem som en kommentar till detta inlägg. Uppgiften kan du göra helt för dig själv, men vill du publicera den här i bloggen, mejlar du den till skrivarcirkel@wallinskaya.com och skriv tydligt vilket namn som ska stå som författare, eventuell länk till hemsida/blogg/mejl och att du godkänner att jag publicerar din text på den här bloggen. Du kopierar in din text i ett mejl, skicka alltså ingen bifogad fil utan bara texten.

Här är listan:
spotify