SU #9: Snart är det helg

Kl. 04.45 11 timmar kvar.
Klockan ringer för andra gången. Han sträcker sig och tänder sänglampan. Vänder på sig och låter ögonen vänja sig vid ljuset. Han känner en metallisk smak i munnen. Han vet precis vad den innebär. Han reser sig mödosamt ur sängen och går ut i köket. Låter kylskåpsdörren stå öppen medan han mekaniskt tuggar i sig sina mackor. Tappar upp ett glas vatten. Håller det i handen och ser hur handen skakar lite lätt. Vattnet krusar sig i glaset. Snabbt häller han i sig vattnet. Han sköljer av glaset och ställer det upp och ner i diskstället, tar lunchen, sina frukostmackor och stänger kylskåpsdörren. Ställer maten på byrån i hallen när han är på väg till toa. Sätter sig och kissar. Kollar Facebook i telefonen under tiden. Undviker att se på sig själv när han borstar tänderna stirrar ner i det renskrubbade handfatet. När han sköljt bort tandkrämskummet går han in i rummet igen och tar på sig kläderna som ligger prydligt hopvikta på en stol. Därefter plockar han bort kuddarna från bäddsoffan, lägger täcket till rätta och viker sen ihop bäddmadrass och täcke. Viker den dubbel två gånger. Sen lyfter han på divanen och plockar ur soffkuddarna och stoppar mer madrassen och täcket innan han stänger. Fäller ner och skjuter in utdragsdelen, ställer bordet på plats och lägger kuddarna i soffan. Drar upp persiennerna och stirrar ut i mörkret. Regn. Blåst. I alla fall inte minusgrader, tänker han och går ut i hallen. Tar på sig ytterkläderna, tar mackorna och lunchen innan han lämnar lägenheten.

Kl. 06.00 9 timmar och 45 minuter kvar
Instämpling. Handen darrade lite när han slog in sitt anställningsnummer i datorn. Han tittade på tavlan som berättade för honom vad han skulle göra idag. 500an och tolvan. Två svarvar som stod lite avsides och där ingen stod på nätterna, så han slapp prata med någon innan han hade fått kaffe i alla fall.
Nästa stopp kaffemaskinen. Stor kopp svart kaffe. Han tog en klunk av det varma kaffet. Det hjälpte lite. Han kunde fokusera lite bättre.

Klockan 09.00 6 timmar och 45 minuter kvar
Frukostrast. Han tvättade av sig och gick ut i lunchrummet. Tog sina mackor ur kylen och hämtade ännu en kopp svart kaffe. Den femte för dagen. Det höll honom på banan. Han åt i tystnad.
“Så blir det systemet i eftermiddag Uffe?” frågade hans arbetsledare Jim.
“Jo man får ju inte missa att veckohandla.”
“Nej det har du rätt i. Efter frukosten så får du ta hand om praktikanten. Du kan ju låta honom rigga lite i 500an.”
Han kände hur modet sjönk en del. “Okej.” Svarade han kort.

När frukosten var över och de gick ut i verkstaden så hängde praktikanten efter honom.
“Jaha då ska vi se om vi inte kan få dig att arbeta lite.” sa han och tittade på praktikanten. Jag kommer visa lite snabbt hur maskinen funkar och vad som ska göras så får du jobba lite efter eget huvud. Jag kommer hålla lite koll på dig och är det något du är osäker på så är det bara att fråga, jag kommer vara i maskinen bredvid.”
Praktikanten nickade.
“Okej den här maskinen skiljer sig lite från de övriga rent utseendemässigt men det är en enkel maskin.” han pekade på de olika knapparna och förklarade vad de gjorde. Praktikanten lyssnade uppmärksamt och verkade ta in vad han sa.
“Så nu är det dags att rigga för nästa jobb. Det betyder att i stort sett alla verktyg i revolvern ska bytas. Backarna ska bytas och vi ska ha upp medbringarskivan. Men börja med verktygen. Här på det här bladet står vilka verktyg du ska ha och var de ska sitta. Frågor?”
“Nej det ska nog gå bra.” sa praktikanten
“Bra då är det bara att sätta igång.”
Han gick bort till tolvan och började rigga där. Trångt och smutsigt och händerna ville inte riktigt följa honom. Det gick sakta framåt och det kändes som om maskinen motarbetade honom.
Praktikanten hade varit där och frågat ett par gånger när han inte fick upp verktygen. Precis när insexnyckeln slant och huden på ena knogen sprack när den träffade hållaren så stod praktikanten där igen.
“Vad är det nu?” frågade han surt.
“Jag får inte upp det ena verktyget, det går inte in i hållaren.”
“Okej jag får väl titta på det då.” sa han och la insexnyckeln ifrån sig. Han tittade på hållaren och såg inget konstigt och så tittade han på revolvern och insåg att han inte hade lossat VDI fästet.
“Du grabben kom här. Det blir väldigt mycket lättare om du lossar det innan du sätter upp verktyget.” han såg på praktikanten och hur denne blev röd om kinderna. Han klappade honom på axeln.
“Kom igen. Det är inte hela världen, men kolla sådant innan du kommer till mig nästa gång okej?”
Praktikanten nickade tyst.
Han återgick till tolvan och kämpade med verktygen där.

Han var precis klar med rigget i tolvan när han insåg att klockan nästan var tolv. Han gick bort till praktikanten.
“Hur går det?”
“Jodå jag är strax färdig.”
“Bra, det har ju funkat riktigt bra det här.” Sa han uppmuntrande. “Det är ju strax dags för lunch nu med så det är ju perfekt.”
“Ja jag slutar nu med.”  sa praktikanten och torkade av händerna på en bit papper.
“Där ser man, har de blivit slapphänta nuförtiden?” sa han och log lite. “När jag var praktikant så var det aldrig tal om att få sluta tidigare.”
“Jag har en buss att passa så jag frågade om jag kunde gå tidigare idag.”
“Det är lugnt, jag skojar bara med dig. Men jag går och äter nu i alla fall så du får ha en trevlig helg grabben.”

Kl. 12.30 tre timmar och 15 minuter kvar.
Han kom ut till 500an och tittade över hur det såg ut. Revolvern såg riggad och klar ut och backarna var uppe. Så det var bara medbringar skivan kvar sen var det dags för inkörning.
Han satte upp skivan och såg till så den inte kastade. Han satte upp första biten och började svarva.
“Hur går det?” Frågade Jim som kom förbi.
“Jodå grabben har skött sig så jag håller på med inkörning. Men tolvan blir inte inkörd idag. Det får de sköta på måndag.”
“Ja det är viktigare att 500an är inkörd så tolvan får vänta.” sa Jim i samma stund som det small till i maskinen.
Ulf tryckte på manuellt och stoppade maskinen.
“Vad fan var det?” frågade Jim.
“Jag vet inte.” sa han och kände det som att tiden rann ifrån honom. Han ville absolut inte ha någon övertid idag. Han öppnade dörren och då såg han att ett verktyg låg på spåtransportören, i biten som satt uppe var det ett stort märke.
“Satt inte verktyget fast?” frågade Jim lite upprört.
“Den där praktikantjäveln har inte spänt fast det ordentligt.” fräste han. “Och nu har den fan åkt hem.”
“Vänta nu här. Det är ditt ansvar att han har gör rätt. Du skulle kollat så att det var rätt gjort innan du började köra.”
Han blev tyst. Han visste att Jim hade rätt. Han skulle gått genom så att allt var klart. Han brukade göra det. Men inte den här gången. Han plockade upp verktyget och granskade det. “Plattan har gått men i övrigt verkar det ha klarat sig.”
“Hoppas att biten också klarar sig. De kostar 1500 kronor stycket att köpa in.” sa Jim. “Sätt nu upp det igen och gå genom ALLA verkygen så att de sitter som de ska.
“Okej.”
Jim gick därifrån och han skruvade dit verktyget. Systematiskt gick han genom hela revolvern och kunde konstatera att det bara varit det verktyget som suttit löst. Han började svarva igen. Men insåg att det där märket skulle inte fösvinna.
När han var färdig med biten så såg han ett litet märke fortfarande. Som tur var så satt det på ytan mellan de två passningarna. Han lyfte ner den på pallen och gick och hämtade Jim.
“Det är ett märke kvar, men det sitter mellan passningarna så det borde inte vara något problem.”
“Nej det ser inte ut så, men hämta slipmaskinen och slipa ur det så det ser ut som om vi har slipat ur ett gjuthål.” sa Jim
“Ja det ska jag göra.” sa han och tittade på klockan. “En kvart kvar av veckan, fan vad skönt det ska bli med helg.”
“Ja det ska bli så gott med en öl ikväll.” sa Jim och gick iväg.

Kl. 15.30 15 minuter kvar.
Nästan mekaniskt gick han in genom dörrarna till systembolaget. Hörde inte vad Jim sa där han gick bredvid honom. Han humade bara lite då och då. Han tog en kundkorg och riktade stegen mot ölen. Det var som om ena hörnan av butiken lyste av ett ljuvt skimmer, ett ljus som drog honom till sig. Och där stod de. Three hearts 50cl tio kronor styck. Han lastade ner tio stycken i korgen. Jim stod vid alehyllan och vände och vred på flaskorna.
Han tog sin korg och började gå dit men när han skulle vika av runt hörnet på hyllan gick han istället rakt fram. Spriten stod i rader framför honom. Han tog upp en 35a Explorer och höll den i sin hand. Det vattnades i munnen på honom. Han ställde ner den igen och tog en stor flaska istället. Han gick tillbaka till Jim.
“Helgen räddad?” sa Jim och tittade menande på korgen.
“Kanske får komma in och komplettera något i morgon.” sa han skämtsamt men kände i bröstet att det där skämtet egentligen inte var något skämt. Han skulle med all säkerhet komma in och köpa mer öl i morgon.
“Ja det är ju tur att det är helgöppet numer.” sa Jim med ett skratt och ställde ner en fjärde flaska i korgen. “Nej nu har jag vad jag behöver, ska vi gå?”
De båda gick mot kassorna.
När han skulle betala så darrade handen så att han knappt fick i kortet i kortläsaren.
“Är du så törstig?” kommenterade Jim som stod efter honom i kön.
“Nej det är hungern, fick inte med mig så mycket till lunch och nu är blodsockret lågt.”

“Då ses vi på måndag.” sa han när de kom ut utanför systemet.
“Ska inte du bort till bilen?” frågade Jim
“Måste in på Apoteket också.”
“Okej ha det gött.”
De skildes åt. Han gick bort till apoteket och gick ut ur gallerian den vägen. Då fick Jim lite försprång. Han såg på håll när hans bil försvann ut från parkeringen. Han gick fram till sin bil. Satte sig på passagerarsidan. Sjönk ner i sätet med påsarna mellan benen. Fiskade upp en öl. Han fick använda en nyckel för att få upp burken, satte den till munnen och drack i långa klunkar. Han lutade sig tillbaka mot sätet och suckade. Kände hur allt lugnade ner sig inom honom. De darrande händerna stillade sig, tankarna fokuserades. Han andades med lugna djupa andetag.
Han drack upp ölen. Kände hur den fick livet att strömma tillbaka till kroppen. Han stoppade ner burken i påsen. Satt stilla där i tio minuter och såg fredagshandlande personer stressa förbi. När tio minuter hade gått öppnade han dörren och klev ut. Gick lite försynt runt bilen som om han hade tappat något. När han kom till förardörren klev han snabbt in. Stängde dörren och såg sig omkring för att se om det var någon som hade sett honom. Men omvärlden rullade på som vanligt och han startade bilen och körde hem. Han insåg när han sjönk ner i soffan att han skulle sjukanmäla sig på måndag.


Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com

SU #9: En dag i Evas liv

Eva vaknade av att något dunkade mot taket, la handen mot pannan och kände hur dunkandet fortsatte inne i huvudet. Långsamt öppnade hon ögonen och kisade av ljuset som smet in i rummet genom hålet i den trasiga rullgardinen. Lakandet var täckt av röda fläckar, av blod som droppat från den skadade handen hon lyckats sätta ett bandage på innan hon gick och la sig.

Den mintgröna väckarklockan på sängbordet visade 10:15 och Eva rullade ner från sängen, ner på golvet, kröp över trasmattan och ut i hallen, förbi spegeln där hon stannade till och rättade till sitt risiga hår, in på badrummet där hon tog upp toalettlocket och kräktes. Hon drog ner en handduk som hängde på duschstången och svepte in sig i den. På handfatet låg ett paket cigaretter och en tändare, som hon pillade ner genom att sträcka sig försiktigt. Hon tände en cigarett och lutade sig mot badkarskanten, askade i badkaret och fimpade den efter två bloss. Dunkandet från våningen ovanför hade avtagit och Eva rasade ner som en säck mot det kalla badrumsgolvet och somnade mellan toalettstolen och badkaret.

Av ringklockans ivriga plingande vaknade Eva nästa gång. Hon reste sig försiktigt och tog sig för pannan. Invirad i handduken gick hon ut i hallen och fortsatte mot dörren, tittade i kikhålet och såg två blåklädda personer med guldförgyllda mössor.
”Snuten?” mumlade hon och satte på säkerhetskedjan, låste upp dörren och öppnade den på glänt.
”Det är från polisen”, började kvinnan som stod med händerna vilade mot höfterna.
”Jag ser det”, sa Eva och kände sig ansträngd som hade en sådan liten glipa att titta ut genom.
”Har du hört eller sett något konstigt här i porten den senaste tiden?”, frågade mannen som stod ett steg bakom kvinnan.
”Jag vaknade av att det dunkade som fan, men det har slutat nu.” Poliserna tittade på varandra.
”Kom det uppifrån?”, frågade kvinnan.
”Ja, det är han där uppe, som för ett jävla oväsen.”
”Har du sett eller hört något annat?”, frågade mannen.
”Nä, det är nog det. Har det hänt nåt?” Poliserna tackade för informationen och sa att de kanske skulle komma tillbaka senare. Eva stängde och låste dörren efter sig.

Hon gick ut i köket, där ett filpaket som stod på bordet hade börjat osa. Hon luktade ner i mynningen av paketet och ryggade tillbaka av stanken, hällde ut den i vasken, tryckte ihop paketet och slängde i soppåsen. I skåpet bakom sophinken stod en tom flaska Long John. Hon tog upp den och snurrade på den för att försäkra sig om att den var urdrucken, trots att hon inte kunde minnas att hon ställt flaskan där.
”Tjena Eva”, hördes en röst från halsen och Eva blev så överraskad att hon tappade flaskan i golvet. Hon tog upp flaskhalsen och vände sig långsamt om mot dörrhålet. Där stod en fet karl i kalsonger och kliade sig bakom huvudet.
”Inte ska du skära i mig”, sa han. Eva granskade mannen uppifrån och ned. ”Jag lånar muggen här, sen går jag. Inga problem,” sa han och satte upp händerna över huvudet och skrattade tills han började hosta. Eva sänkte flaskhalsen utan att säga något, plocka upp resten av flaskan från golvet och kastade i soppåsen.

När mannen hade spolat gick han in i sovrummet och klädde på sig. Eva stod kvar i köket och tittade ut genom fönstret.
”Hejdå Eva, vi kanske ses igen”, hon tittade bara på honom och lät honom hitta ut ur lägenheten själv.

Inne i badrummet plockade hon upp fimpen hon kastat i badkaret, tände den igen och klädde samtidigt på sig samma kläder hon hade igår, tog på jackan, skorna och gick ut. Det var kallt ute och vantarna var trasiga. Hon tittade på den stora klockan och småsprang för att hinna med tunnelbanan till Högdalen.

Eva letade upp kassan där den trevliga unga killen satt. Hon rotade fram jämna pengar, tog flaskan under armen och gick ut från Systemet, ställde sig i ett hörn bakom ett hus och skruvade upp kapsylen. Första klunken var gudomlig, Eva blev varm i hela kroppen. Nu gjorde det inte lika mycket att vantarna var trasiga. Hon tog två klunkar till, skruvade på kapsylen och gick bort mot tunnelbanan igen. Vid spärren satt istället för en person, en skylt att komma ihåg vilken tid man passerade spärren. Det var enklare att resa på det sättet, tänkte Eva och gick snabbt fram mot perrongen.

Efter att ha ätit en portion stekta bacon och makaroner tittade Eva ut genom fönstret och såg snön falla mot marken. Telefonen ringde och Eva letade efter telefonen tills den hade slutat ringa. Då hittade hon den under sängen. Missat samtal från Sussie hann hon se innan ett sms ramlade in.

”måste prata kom till riskornet.sussie”

Eva klädde på sig igen, stoppade flaskan i en skrynklig plastkasse och gick mot tunnelbanan, tog gröna linjen till Skanstull och drack en kapsyl ur kassen vid vartannat stopp.

Dörren till restaurangen var lika trög som vanligt. Eva sparkade mot husväggen för att få bort den värsta snön från skorna, drog igen dörren efter sig och fick syn på Håkan och Conny som satt precis innanför dörren med varsin öl i nävarna. Bakom disken stod ägarinnan och pratade med en kund som bad om att få sin ryggsäck tillbaka.
”Du får den när du kan betala”, sa hon och ställde ryggsäcken på golvet bakom disken.
”Jag ska fan fixa pengar,” svarade han och stormade ut ur restaurangen utan att stänga dörren. Conny drog till den och svor.

”Hej Sussie!”, sa Eva när hon fick syn på Sussie inklämd i ett hörn längst in. ”Hur är det?”
”Det är för jävligt. Jävla Johnny. Han är fan inte klok. Han kan fara åt helvete.” Eva vände sig mot ägarinnan och bad om en öl, såg hur Håkan och Conny tittade mot dem och skrattade.
”Håll käften!”, skrek Eva och vände sig mot Sussie. ”Du måste kasta ut honom. Nu!”
”Om det vore så lätt, skulle jag gjort det för länge sen”, sa Sussie.

Mannen som lämnat sin ryggsäck som pant bakom disken, kom in i restaurangen, betalade sin nota och gick därifrån med väskan i handen. Eva fick sin öl och tog en klunk och blundade.
”Såg du mig med någon fet karl igår?” frågade hon försiktigt. Sussie skrattade och hade svårt att sluta.
”Anders. Du tog med dig Anders hem”, sa hon och fortsatte skratta. Eva tittade ut genom fönstret.
”Anders”, sa hon. ”Vem är det?” Sussie nickade bort mot Håkan och Conny.
”Han har blivit utstött från deras gäng”, sa Sussie och fortsatte skratta.
”Oh herregud”, sa Eva och sänkte sig ned mot bordet.

Fem öl och några timmar senare, betalade Eva och Sussie och gick åt varsitt håll. De kramade om varandra.
”Släng ut honom”, skrek Eva och fortsatte ner för trappan mot tunnelbanan, tog fram flaskan och drack lite medan hon väntade på att kunna följa efter någon genom spärren.

Eva vaknade av att någon knuffade på henne. Den automatiska rösten ropade ut ”Nästa Bandhagen” och hon tittade upp och kisade mot två ordningsvakter som bad henne resa sig upp.
”För i helvete”, sa hon. ”Låt mig va i fred, jag är snart hemma. Jag lovar att gå och lägga mig”.
”Nej, du ska av här. Du ska bli omhändertagen enligt LOB”, sa den ena killen och den andra höll med.
”Ni och era jävla förkortningar”, mumlade Eva. ”Ni är bara bittra över att ni inte kunde bli poliser”.
”Och du är bara bitter över att du…”, började den ena killen med den andra avbröt honom.
”Säg det inte”.
”Bitter över att jag… vadå?”, sa Eva samtidigt som hon släpades ut från tåget. De andra passagerarna tittade med avsmak på henne.

När ordningsvakterna släpat ner Eva utanför spärrarna stod två poliser och väntade. Eva satte sig i deras bil och fick åka med till polisstationen för att gå och lägga sig där.

Linda Wallin

Skrivuppgift #10: Minne av sinne

Skriv om ett minne som uppstår när du antingen

• känner en viss lukt
• hör ett visst ljud
• känner en viss smak

Minnet får gärna vara från din barndom och om det går, även kopplat till någon som inte finns mer.

Du ska fokusera på att beskriva miljön och känslan som uppstår när du känner lukten, smaken eller hör det där ljudet. Det kan vara något du blev bjuden på av någon, en lukt som du ofta kände hemma hos någon eller kanske en klocka som tickade på ett speciellt sätt. Det här blir nödvändigtvis inte en berättelse från början till slut utan mer en väldigt lång beskrivning av ett tillstånd, en känsla eller en miljö. Det går alltså bra med en berättelse också.

Läs mer om den här typen av minnen i en DN-artikel här.

Texten ska vara på max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. Vill du skriva tio ord är det lika rätt som 1500 ord.

Deadline: 10 mars (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

• Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text där du skriver textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym).
• Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
• Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

Ett inlägg från Facebook

SU #8: En lång promenad

Längs trädgårdens kant ut mot grusvägen böljade ett vitt staket i trä likt vågor på ett tämligen lugnt hav. Gösta sprang längs insidan av staketet med en pinne som bildade musikaliska läten när han skrapade den mot de nätta brädorna. När han kom till grindöppningen, gick gräsmattan över i grus och Gösta trippade försiktigt på sina bara fötter över de vassa stenarna innan han tog upp pinnen mot staketet och fortsatte på den motsatta sidan. Innan han kommit till hörnet av trädgården hörde han sin mor ropa från verandan. Han blickade bort genom äppelträden och såg hur hans mor tittade sökande åt alla håll. Utan att svara stod han blickstilla och pillade bort barken på pinnen han lekte med. När modern gett upp och gått in i den stora sekelskiftesvillan igen, stoppade Gösta ner sin smutsiga hand i fickan och plockade fram några mynt och ett ransoneringskort som han hittat i översta lådan i hallbyrån innan han gick ut.  Han såg sig omkring och trippade fram på tårna mot verandan och plockade upp sandalerna han ställt prydligt på trappan. Inifrån huset hördes mammas nynnande till en melodi som spelades på radion.

Han sprang med sandalerna i handen till det vita trädgårdsmöblemanget som placerats under det stora päronträdet för att ge skugga åt gästerna som skulle komma på fika klockan tre. Han satte sig på stolen och satte på sig sandalerna, drog åt hårt med spännet och lade ifrån sig sin pinne på bordet. Innan han började gå tittade han in genom dörren som stod öppen in till hallen. Mamma hade gått tillbaka till köket och i fönstret såg han henne gå och rota i skåpen. Han tog tillfället i akt och sprang ner mot grinden och pep ut genom hålet och sprang en bit ut på grusvägen tills staketet tagit slut.

Efter att ha gått en bit på vägen kom gubben Jansson med sin häst. Han lyfte på kepsen och hälsade på Gösta.
”Vart ska du gå, lille pojk?”
”Jag ska till bageriet”, svarade Gösta och Jansson kikade bakom sig mot vägen Gösta hade framför sig och tog ett djupt andetag.
”Det blir en lång promenad”, sa han och Gösta ryckte på axlarna.
”Det går nog snabbt.” Han vinkade till Jansson som fortsatte åt andra hållet.

När han kommit över krönet där han alltid vände sig om när han åkte bak på mors cykel, för att se huset försvinna bakom backen, vände han sig som vanligt om och såg att mörka moln rullade fram som en stor armé på himlen. Han tänkte inte på att det skulle vara sämre än att det blev lite mörkare för honom, utan gick med kavata steg vidare på vägen. Han passerade åkrar och ladugårdar, gick över bron över ån som ringlade sig fram. Där stannade han till en stund och lutade sig över räcket och såg sin spegelbild tydligt i vattnet. Det kom droppar. Droppar som blev allt fler och mindre trevliga mot Gösta som såg upp mot himlen och sträckte ut sina armar och öppnade munnen. På tungan hamnade några få droppar som han svalde samtidigt som han gick vidare på vägen. Hans vita lilla skjorta hade fått så mycket regn på sig att den blivit alldeles genomskinlig. Men Gösta brydde sig inte vidare om det utan gick vidare mot bageriet i byn.

När han öppnade dörren till bageriet frös han så mycket att han blev stel när han kommit in. Damen bakom disken rusade snabbt fram till den lilla blöta pojken och kände på hans armar. Hon stängde dörren om honom och tittade på hans ansikte. Tårarna rann ner för hans kinder.

”Men käre lille vän, vad gör du ute i regnet?”, frågade hon förtvivlat och gick för att hämta en filt som låg på en bänk invid fönstret. Hon lindade in honom i den.
”Jag… jag… ska köpa bröd”, snyftade Gösta. Damen sprang bakom disken och öppnade ett linneskåp och plockade ut en handduk som hon gick fram till Gösta med och ruskade om hans blöta hår som droppat en stor pöl med vatten vid hans dyblöta sandaler.
”Ute i regnet? Har mor din skickat hit dig?” frågade hon bestämt med händerna i midjan. Gösta funderade en stund innan han svarade. Om han sa att han gått dit utan att säga något till sin mamma skulle han få smisk och om han ljög och någon kom på det skulle han också få smisk. Han valde att inte svara på frågan.
”Jag vill ha ett gott bröd till gästerna”, sa han bestämt och stoppade ner den darrande handen i fickan för att fiska upp mynten och ransoneringskortet.
”Jaha! När kommer gästerna?”, frågade damen och vände sig för att ta fram sin finaste limpa.
”Klockan tre!”, svarade Gösta stolt. Damen vände sig för att titta på uret på väggen.
”Men lille gosse. Då är gästerna redan där. Klockan är halv fyra.”
”Ja. Det tog lång tid att gå ska tant veta”. Hon skrattade, tog betalt och bjöd Gösta på en karamell.
”Nä, vet du vad”, sa damen när Gösta tog av sig filten. ”Jag kan inte med att en sådan duktig pojke ska gå alldeles blöt tillbaka i regnet. Sixten får köra dig tillbaka på flaket.” Damen gick ut i rummet bakom disken. Gösta tittade ut genom fönstret och såg att det hade slutat regna. Han öppnade dörren och gick ut, stoppade brödet innanför skjortan och började gå på den leriga grusvägen.

När han kommit till bron över ån gick han av vägen och ner till vattnet. Han plockade upp en pinne som höll på att fara med strömmen, halkade på en blöt sten och landade på rumpan. När han reste sig upp tog han tag i en gren som sköt ut över ån. Grenen var murken och brast samtidigt som han lutade sig mot den. Gösta ramlade rakt ner i ån, skrek högt och slog pannan mot en sten i vattnet.

Damen från bageriet hörde honom skrika när hon gett sig ut för att leta efter honom. Hon sprang ner till ån och slet tag i Gösta, lyfte honom ur vattnet och la honom försiktigt på marken.
”Vad du skräms”, sa hon när Gösta öppnade sina ögon. ”Nu får Sixten köra dig hem.”
”Var är brödet?”, frågade Gösta som hade ränder av blod i ansiktet och tittade ut över vattnet och såg en plaskvåt limpa försöka kämpa sig loss från snåret bland grenar och stenar i vattnet.
”Du får ett nytt bröd”, sa damen och bar honom upp till bageriet och satte bandage om hans huvud.

När Gösta kom åkandes på ett mopedflak med ett bandage om huvudet och ett bröd i famnen, kom hans mamma springande i full fart. Fikagästerna kom efter och såg när hans ömma mor omfamnade honom och han berättade hela sanningen om vad som hade hänt.
”Du hade ju kunnat drunkna min käre lille pojke”, utbrast mamma.
”Får jag smisk nu?”, frågade Gösta där han låg i sin mammas famn.
”Är du från vettet? Den där ån har väl smiskat dig tillräckligt?”

Epilog

Tärningen gav mig en 5-årig pojke som bor i en enormt stor exklusiv villa med en stor trädgård och möter en brödförsäljare på ett bageri under andra världskriget. Först kändes det svårt att få in alla bitar, men när jag kom att tänka på Astrid Lindgrens novell Gull-Pian hittade jag en historia som kopplades ihop med ett gammalt släktöde från 40-talet som slutade mycket värre än den här historien.

Linda Wallin

SU #8: Tack

Cindy tittade ut genom fönstret. Solen sken och det verkade inte blåsa nämnvärt. Kanske skulle jag kunna tvätta lite idag, tänkte hon.
Hon tog sin dagbok och slog upp den.
“Januari 18 2013
Fredag. Äntligen fredag. John kommer hem från bygget idag. Det ska bli så skönt att få någon att prata med igen. Lite avlastning. Ellie har skrikit sig genom även denna natt och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag lyckas somna till ibland. Men det känns som om jag går i ständig dvala. Jag hoppas att tänderna snart bryter igenom.
Tänk vad livet kan vara skört ibland. För tre år sen träffade jag John. Vilka planer vi hade. Bodde i stan med uteliv och vänner. Men en finanskris senare sitter jag här med barn och en man som är borta hela veckan för att jobba, mitt ute i ingenstans med flera mil till närmsta hus. Det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle vara när jag blev 32.”
Hon lade ifrån sig pennan och såg ner på Ellie som låg och tuggade på en bitring.
“Men jag skulle inte byta bort dig mot allt i världen.” sa hon till sin dotter som låg där med saliv över händer och ansikte.
Cindy tittade ut igen, tänkte att det nog var bäst att ta tag i tvätten nu när Ellie var lugn. Det karga landskapet såg inte inbjudande ut solskenet till trots.
Hon reste sig och gick ut till tvättstugan, började plocka i tvättmaskinen. Från köket hördes det hur hennes dotter insett att mamma inte var kvar och började gnälla. Cindy skyndade sig med att få igång tvättmaskinen men när hon kom ut i köket var det för sent. Gråten och skriken hade tagit överhanden och det var bara för henne att plocka upp Ellie och försöka trösta. Det var när hon gick där fram och tillbaka i köket som hon fick syn på honom.
Han kom hukande och småspringande nere från Highway 9. Det var en smutsig och skäggig man som försiktigt tog sig fram längs uppfarten mot huset. Cindy gick ut på gården. “Vad vill du?” ropade hon mot mannen som stannade tvärt när han upptäckte att han var upptäckt. Mannen såg utmärglad ut, klädena var trasiga och han haltade.
“Kom hit.” ropade Cindy och vinkade på honom “Jag ska inte göra dig illa.”
Mannen såg inte ut att förstå henne, han såg sig omkring för att se om det fanns någon annan i närheten. Till slut verkade han ändå bestämma sig för att Cindy inte ville honom illa och gick försiktigt närmare. Hela tiden på sin vakt.
Cindy tittade på honom, Ellie hade lugnat sig och verkade nöjd att få komma ut en stund.
“Vad vill du?” frågade hon igen. Han skakade på huvudet. “Arbete?” sa han staplande.
Cindy suckade, en bil närmade sig på vägen. Mannen såg bedjande på henne och sen på huset.
“Vatten?” sa hon tydligt och drack ur ett imaginärt glas. Mannen nickade ivrigt. Hon tvekade en sekund. Hon hade ju ingen aning om vem mannen var eller vad han ville. Hon hade ju hört om att Mexikaner smög över gränsen ibland. Skulle man tro politikerna så kom de i tusental varje dag, men under det dryga året de bott här hade Cindy aldrig träffat på någon. Och de bodde ju bara några kilometer från gränsen. De hade ju närmare till ett annat land än till närmsta affär.
Hon vinkade åt mannen att följa med och så gick hon före honom in. Hon la Ellie på golvet under mobilen och tog ett stort glas som hon hällde upp kallt vatten i och gav mannen. Han drack girigt. Hon tecknade åt honom att ta det lugnt, strök sig över magen för att visa att han kunde få ont om han drack för mycket och för fort. Han lugnade sig lite och bugade sig lite lätt som för att tacka henne. Hon tittade lite närmare på honom, han såg ut att vara runt 30års åldern även om det kunde vara så att han såg äldre ut med tanke på hur smutsig och sliten han var. Det mörka håret hade inte blivit tvättat på ett bra tag och det skulle behöva klippas också. De mörka ögonen som tittade på henne såg snälla ut bakom de där påsarna och mörka ringarna. Det mörka skägget hade växt under minst en vecka och skulle även det behöva vårdas en del. Hon bestämde sig för att hjälpa honom lite mer. Hon tecknade att han skulle följa med och gick före honom till badrummet. Hon visade hur duschen fungerade och visade var handdukarna fanns. Sen lämnade hon honom och stängde dörren efter sig. När hon kom ut i köket hörde hon hur duschen började strila. Hon såg ner på Ellie och såg att hon hade somnat. Hon gick bort till sovrummet och öppnade garderoben. John hade lite kläder som han inte skulle märka om de försvann, i och för sig var de nog lite stora men det var bättre än de slitna kläder han hade nu. Hon tog med sig kläderna och la dem utanför badrumsdörren. När hon kom ut i köket såg hon en polisbil som svängde upp mot gården. Hon gick snabbt ut för att möta dem.
“Goddag frun.” sa konstapeln när han klev ur bilen revolvern hängde tung vid bältet “Vi kommer från New Mexicopolisen och undrar om ni sett några mexikanska flyktingar idag.” Hans partner klev ur passargerarsätet, nickade mot henne och såg sig omkring.
Orden stakade sig lite i halsen på henne men till slut fann hon sig “Nej det har jag inte gjort, har bott här i ett år och drygt det och aldrig stött på någon som smitit över gränsen.” hon tyckte det kändes som om hon inte kunde sluta prata.
“Där ser man, det har rapporterats om ett antal individer som setts här i trakterna. Har ni något emot om vi ser oss omkring här på gården?”
Hon stirrade på den långe konstapeln och såg sig själv reflekteras i hans spegelsolglasögon.
“Jo det har jag faktiskt.” svarade hon snabbt och tänkte att nu åker hon fast för att ha hjälpt en flykting.
“Vad menar ni?”
“Ni får gärna gå genom garaget och skjulet, men inte inne i huset.”
“Varför inte det då? Ni är medveten om att det är olagligt att gömma personer som tagit sig in i landet på olaglig väg?” konstapeln började se väldigt irriterad ut.
“Jo det vet jag ju naturligtvis konstapeln, men det är så att min dotter håller på att få tänder och har inte sovit ordentligt på hela veckan och nu har hon äntligen lyckats somna. Så utan husrannsakan släpper jag inte in er.” hon försökte se lugn och samlad ut men helst ville hon bara därifrån.
Konstapeln såg forskande på henne.
“Okej.” sa han lite dröjande “Men det kan bli så att vi återkommer senare om vi känner att det skulle behövas.”
“Naturligtvis konstapeln, det förstår jag ju.” hon kände sig lättad att han inte hade stått på sig mer och tittade på medan de båda konstaplarna tittade genom garaget och skjulet.
“Okej frun, det var det. Det skulle inte skada om ni kunde sätta lås på skjulet och garaget som säkerhetsåtgärd.”
“Tack. Jag ska säga till min man om det när han kommer hem. Ha en trevlig dag.” sa hon och log lite mot dem när de satte sig i bilen igen.
Cindy skyndade sig in när polisen åkte vidare längs Highway 9. När hon kom in sov Ellie fortfarande, badrumsdörren stod på glänt och kläderna hon lagt fram var borta. Hon gick med ganska hårda steg fram mot dörren så att han skulle höra att hon kom. Men han var inte där. Badrumsfönstret var öppet och på golvet låg hans slitna gamla kläder. Han måste sett poliserna när han kom ut ur duschen, tänkte hon och samlade ihop kläderna. Hon gick ut i köket och la dem i en påse som hon omsorgsfullt knöt ihop. Hon gick ut i bilen och la påsen i kofferten.
När hon kom in igen satte hon sig vid köksbordet. Hennes dagbok låg öppen och på sidan motstående den hon skrivit på innan stod ett ord. Gracias.

Epilog
När jag såg att jag skulle skriva om en 32 årig kvinna som bor långt från civilisationen och som träffar en person från ett annat land så började jag fundera på hur jag skulle lösa det. Efter några dagar fick jag en bild av en kvinna i ett hus på en rak lång väg som ser en man komma gående. Då slog det mig att en mexikan som smiter över till USA kunde vara en lösning. Då skulle jag ju bara hitta det där huset också som ligger långt från ära och redlighet. Det tog ett par timmar bara det. Och att få in datumet på ett bra sätt. Det klurade jag ganska länge på. Det är inte en av mina bättre texter enligt mig själv, men det var en rolig uppgift. Jag trodde jag skulle ha lättare för det.

Björn Velander

http://bvelander.wordpress.com

SU #8: Väntan

Det var en sommarmorgon med sommardagg i gräset. Det var lätta moln på en blå himmel, och skugga från de stora tallarna bakom huset som gjorde att hon rös till trots det varma kaffet.

Hon hade flytt stan, flytt alla människor, allt larm och alla måsten. Meningen var att hon skulle tänka men av det hade det inte blivit, istället hade hon drömt. Drömmar går bra de också var hennes bestämda uppfattning. 

Magen hade blivit stor och alldeles rund, det var sista dagen i juli och bara några veckor kvar tills hon skulle kunna röra sig obehindrat igen. Hon ställde ner kaffekoppen bredvid sig, bebisen sparkade ganska hårt på höger sida.

- Hej lilla vän, viskade hon, och strök med handen över det ställe där sparken nyss varit. Det var de två nu, hon och den lille. När decenniet är över och åttiotalet börjar, då ska allt bli bra lovade hon sig själv. Mannen som hon lämnat inne i stan kändes som från ett annat liv. 

Det skulle bli en solig dag, denna dag också. Huset var litet, men trädgården stor. Hon hade plockat vinbär i massor och skulle koka saft på dem under dagen. Sommarsmak för sen, för hösten, när regnet ligger tungt och det nya livet hade börjat. 

I samma stund som tanken att resa sig upp och låta dagen få börja på riktigt mer anade än hörde hon ljudet av en motor från landsvägen. Ansatsen kom av sig och hon blev sittandes, mest av förundran, för vem hade anledning att komma förbi här så här tidigt på morgonen? Efter en stund som kändes längre än vad den egentligen var, blev en brun Opel synlig på landsvägen. Då plötsligt gick tiden snabbare. Hjärtat dunkade, svetten rann längs ryggen, hon längtade sval vind trots skuggan. Hans bil. Han. Hon hade ju lämnat, gått därifrån, hade tänkt bestämma sig. Hade tänkt ta kommandot. Hon skulle ju återvända till honom som en annan person, en med styrka och möjlighet att sätta ner foten. En som kunde kräva, en riktig kvinna.

Opeln svängde in vid huset, och stannade. Det blev stilla. Ingen rörde sig. Vinden var alldeles frånvarande. Till och med bebisen höll sig still. Hjärtat klappade snabbare, pulsen steg, ändå gick tiden i slow motion, hon kunde knappt vänta tills han öppnar bildörren och kommer ut, fram till henne. Hon insåg att det inte spelade någon roll vart hon åkte, hon älskade honom, och lyckan över att han sökt upp henne, kommit till henne steg. Kanske skulle det lösa sig ändå, de skulle vara tillsammans om ansvaret. I samma stund hände det verkligen, men något var fel. Inte alls som det skulle, inte alls som hon hade hunnit tänka, och verkligen inte som hon hade drömt. Det var Hon som steg ur bilen. Den första kvinnan. Faran. Hotet. Hon var vacker, med trendiga kläder. Så snabbt hon kunde kom hon på fötter och snart stod de mitt för varandra. Hon blev förvånad, för den första kvinnan, Hon, grät. Det var inte ens någon vacker gråt, hon var snorig, snörvlande, rödögd, trasslig. På nära håll såg man att mascaran runnit ut över kinderna, det som på håll sett genomtänkt ut var nu mer ett resultat av sorg, skam och ilska i en salig blandning. Kvinna föresten, hon såg mer ut som en flicka, kanske strax över tjugo?

- Du kom. sa hon, och strök sig över sin runda mage.

- Du finns. sa hon som kommit. Jag hade hoppats på att det inte var så. Nu vet jag, så nu kan jag åka igen.

Epilog

Tärningen visade 1, en kvinna på 32 år och 2, ett hus vid en landsväg, 3, en flicka som gråter och 4, utspelar sig 31 juli 1979 - min födelsedag.

Jag såg genast framför mig en kvinna i min egen ålder en sommarmorgon ensam på landet. Sen fick historien växa fram, det är väl kanske inte så tydligt att den utspelar sig 79 men min intention var att beskriva kläder osv för att få fram det, men det blev inte så. Slumpen fick avgöra att det blev en otrohetshistoria.

Anonym

Skrivuppgift #9: Missbrukaren

Från Situation Sthlms reklamaffish

Den här texten ska handla om en person som är missbrukare av någon form och du ska berätta om en dag ur den här missbrukarens liv och dess enda mål att få det där som abstinensen eftersträvar tillsammans med att upprätthålla ett någorlunda normalt liv. Eller så har personens missbruk lett till att livet redan har förändrats. Texten ska utspela sig från att hen stiger upp på morgonen tills att hen går och lägger sig på kvällen.

Det finns mycket som går att missbruka, här är några exempel:

• Alkoholmissbruk
• Drogmissbruk
• Sexmissbruk
• Maktmissbruk
• Matmissbruk
• Internetmissbruk
• Spelmissbruk
• Shoppingmissbruk

Texten ska vara på max 2000 ord. Observera att max är max och inte ca. Vill du skriva tio ord är det lika rätt som 1999 ord.

Deadline: 24 februari (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

• Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text där du skriver textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym).
• Skriv även i mejlet att du godkänner att texten publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
• Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.