Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


lördag 25 maj 2013

Verkstad: Slutför din text

Det här händer mig ganska ofta, att jag har en text som börjar jättebra och fortsätter ännu bättre men så går det inte att få till ett bra slut. Ibland för att jag inte har energin att fullfölja den och ibland för att jag helt enkelt inte kan få ihop den. Det här är jag nog inte ensam om, så låt oss nu hjälpa varandra i denna verkstad.

Så här funkar verkstaden Slutför din text:

  1. Rota fram en eller flera texter som du har haft svårt för att slutföra. Skicka texten till: skrivarcirkel@wallinskaya.com och beskriv vad det är du behöver hjälp med. OBS! Skicka inte texter som är längre än 2000 ord. Skriv också om du vill att ditt namn, e-postadress och websida ska synas i inlägget samt att du godkänner att texten publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  2. Texterna publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/ löpande, max en text om dagen.
  3. Läs andras texter och hjälp dem genom att komma med idéer och tips på hur de kan arbeta vidare med sina texter. Skriv i kommentarsfältet eller eventuell e-postadress om författaren väljer att skriva den.
  4. Verkstaden pågår fram till 25 juni vilket innebär att du kan börja skicka dina texter från och med nu till och med 25 juni.
  5. Frågor om den här verkstaden ställer du i kommentarsfältet till detta inlägg.

torsdag 23 maj 2013

MU #2: Usa

USA är landet som jag inte riktigt vet om jag älskar eller hatar.
Det är ju så att under åttiotalet så gjorde alla filmer att USA var det bästa stället på jorden. Vad som än hände så kom hjälten alltid därifrån. Precis som Timbuktu sjunger så gjorde Hollywood sitt jobb gediget, det var säkert massor som inte om fram i ljuset under den tiden. Man kan ju bara tänka på hur de har försökt få vietnamkriget att framstå i en ljusare dager.
Men så finns ju den andra sidan, högpolitiken och den extrema kristendomen. Där inget får gå utan för ramarna, allt kan rättfärdigas med gud, från abortmotstånd till krig.
Det verkar vara ytterligheternas land det där.
Så det finns en längtan i mig att åka dit och se hur det är.

Författare Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

onsdag 22 maj 2013

MU #2: USA


Jag var i USA första gången när jag var 12 år. Min syster var där som utbytesstudent under ett år. Min familj hyrde en bil och vi åkte genom fyra delstater på äventyr. Först Colorado, sen New Mexico, vidare genom Arizona och så Utah. Jag minns att dessa fyra delstater var väldigt olika, att New Mexico nästan var som Mexiko. Mitt starkaste minne därifrån var när vi var på en vägkrog ute på vischan och jag fick chips istället för pommes frites till maten. Det tyckte jag var superlyxigt. Ja, där eller i Arizona var det ungefär som i en vilda västern-film. Vi var på rodeo, vi åkte forsränning, vi var i någon gammal vilda västern-stad och klädde ut oss som förr i tiden och tog en familjebild i sepiafilter. Jag gick in i rollen som flicka från förr och såg jätteallvarlig ut för det gjorde man ju förr i tiden.

Andra gången jag var i USA var jag 15 år. Då var min andra storasyster utbytesstudent där. Vi hade ju liksom gjort de där delstaterna, för det var i Colorado båda hamnade. Så vi åkte till New York och det tyckte jag var så himla häftigt. Jag minns hur hjärtat bultade när jag såg stadens linje när vi landade på flygplatsen. Sen var vi förvisso i Colorado några dagar innan vi åkte vidare till Los Angeles och San Francisco. Vi var med om en jättekonstig bilolycka där något pangade rutan så vi hade glassplitter på oss tills vi kom till närmaste mack och de sanerade hela bilen på glas med hjälp av en enorm dammsugare.

Jag gillar att vara i USA och är jättesugen  på att åka tillbaka men då vill jag åka till sydstaterna, sitta på en gigantisk veranda och äta majskolv.

L. Wallin

tisdag 21 maj 2013

SU #15: Dagen då jag hade velat ligga kvar i sängen


Halsmandlarna kändes stora som golfbollar när jag vaknade på morgonen. Jag stoppade in termometern i munnen för att se om jag hade någon feber och således skulle stanna hemma från jobbet. När jag haft den inne en kort stund ringde telefonen. Termometern flög ut ur munnen och jag svarade glatt. Det var från jobbet. Två av mina kollegor var sjuka och det var svårt att få tag på vikarier. Jag stoppade ner termometern i sin plastförpackning och klev ur sängen, tänkte att det var lika bra att gå och jobba eftersom jag skulle på dejt framåt kvällen. En dejt jag skjutit på så pass länge att det vore pinsamt att återigen behöva säga att vi kunde ta det en annan kväll framöver.

När jag satt på vattenkokaren i köket tog jag fram mitt nya te som jag köpt dagen innan och hällt över i en gammal kinesisk porslinsburk. Som från ingenstans blev jag överraskad av en nys som fick min arm att tömma hela teburken på golvet. Jag hade inte städat på säkert två veckor då jag varit så upptagen och stressad, så jag bestämde mig för att plocka upp det översta lagret från golvet och slänga resten i soporna.

Efter frukosten ställde jag mig framför badrumsspegeln och såg på hela mitt ansikte att det inte var läge att sätta några kontaktlinser i ögonen, så jag tog glasögonen istället. Glasögonen hade jag inte bytt styrka i på flera år men det brukade funka att använda dem på jobbet åtminstone en dag.

När jag kom ut från porten såg jag bussen komma och jag började springa men just när jag skulle förbi bilverkstaden i porten bredvid kom en pickup och körde ut framför mig så jag var tvungen att vänta medan den långsamt körde ut ur porten. Jag stampade samtidigt hårt med ena foten i marken och såg hur bussen gasade och åkte förbi hållplatsen. Då stoppade jag ner handen i fickan och kände min nyckelknippa, tog upp den och såg att cykelnyckeln som jag inte haft användning av sedan före vintern slog till, kunde komma väl till pass nu.

Jag cyklade hela vägen till jobbet och när jag klev av cykeln utanför skolan tog jag ett djupt andetag, låste den och gick in i skolan.

Sju timmar senare steg jag ut ur porten från skolan och åkte iväg på min cykel, tänkte att den här dagen ändå hade gått rätt bra trots den dåliga starten. Solen sken och när jag sökte den mellan husen glömde jag titta på cykelbanan och såg inte kvinnan som gick rakt ut i banan utan att se sig för. Jag körde på henne med framhjulet. Hon ramlade och jag försökte stanna cykeln genom att lägga mig ner på marken, glasögonen ramlade av. När jag plockade upp dem såg jag att ena glaset hade krossats och direkt jag petade på det ramlade glaset ut. Kvinnan var jättearg, muttrade alla möjliga svordomar och jag fann inga ord annat än ett pipigt ”förlåt”. Hon borstade av sina byxor och gick därifrån.

Mitt ben kändes lite ömt och jag började leda cykeln. Glasögonen var jag tvungen att sätta på mig trots att jag bara kunde se med ena ögat. Jag kände mig smått gråtfärdig och med snuvan jag hade haft rinnande i näsan hela dagen blev jag tvungen att snyta mig riktigt ordentligt samtidigt som jag ledde cykeln. Jag såg på klockan och insåg att jag inte skulle hinna hem mellan jobbet och dejten. Istället för att ställa in, tänkte jag att jag kunde ta av mig glasögonen en liten stund. Han skulle säkert inget märka. Det började lukta illa, det luktade skit, tänkte att det var alla hundar som brukade skita i allén jag ledde min cykel igenom.

Efter att ha väntat och gått igenom varenda klädaffär i gallerian var det dags att träffa dejten från dejtingsajten. Jag snöt mig ännu en gång och lagom tills jag skullen vika ihop näsduken såg jag honom komma mot mig. Snabbt tog jag av mig glasögonen och stoppade dem i jackfickan tillsammans med den kladdiga näsduken. Han log och sträckte fram sin hand.

”Är det du som är Hanna?” frågade han och jag nickade, tänkte några sekunder att jag skulle undvika att ta honom i handen när jag precis hade snutit mig men då kanske han skulle tänka att jag var knäpp som inte styrt av dejten när jag var sjuk, så jag lät bli och försökte verka frisk.

”Vart ska vi gå då?” frågade han och jag ryckte på axlarna, kände mig plötsligt väldigt blyg, såg mig omkring och tänkte att något i närheten kunde vara lämpligt eftersom jag var halvblind och skulle få problem med att gå utan mina glasögon. ”Ska vi gå dit?” sa jag och pekade på konditoriet några meter därifrån. ”Okej” svarade han och vi började gå mot konditoriet.

När vi suttit vid bordet en stund, med varsin kopp kaffe och varsin semla, kände jag den där lukten igen. Lukten av skit. Samtidigt såg jag hur han började titta på klockan och verkade vilja komma därifrån. ”Jaha, ska du göra något mer ikväll?” frågade jag efter en stund. Jag såg att han försökte hitta på något eftersom han inte svarade på direkten. Lukten av skit kändes ännu mer påtaglig och den kändes väldigt lik den lukt jag känt när jag gick genom allén. ”Ja, jag ska på…” började han och jag tänkte att nu har jag ingenting att förlora så jag avbröt honom. ”Det är såhär förstår du. Idag hade jag tänkt ligga kvar i sängen när jag vaknade, men två av mina kollegor var sjuka och det fanns inte vikarier för mer än en av dem så jag var tvungen att jobba trots att jag kände mig jättedålig. Så jag tog mina glasögon istället för linser eftersom det inte är så bra med linser när man är förkyld.” Hans axlar sänktes och jag fortsatte berätta. ”Och när jag skulle iväg till jobbet missade jag bussen så jag fick cykla istället. När jag cyklade ifrån jobbet körde jag på en tjej och tappade glasögonen så ena glaset gick ur.” Han stoppade mig ”var har du glasögonen nu då?” ”I fickan”, fortsatte jag och tog upp glasögonen ur fickan. ”Och när jag gick där med cykeln utan att se något så måste jag trampat i hundskit, kanske när jag snöt mig.” Han skrattade ”Jaha, så det är därför det luktar skit”. Jag skrattade ”Jag kom på det nu, att du säkert skulle förlåta mig för att jag luktar skit om jag berättar varför och kanske vill du träffa mig någon mer gång”, sa jag och tänkte att det var sjukt hur modig jag var. Jag var så stolt över det jag just hade sagt. ”Ja, men då får du se till att bli frisk och tvätta skorna”, sa han och skrattade. ”Okej, är det lugnt om vi säger hejdå nu, så ringer jag dig när jag är frisk?” Jag reste mig från stolen och tog semlan i handen. Han själv satt kvar och fikade i lugn och ro. Jag gick därifrån med ett leende och tänkte att jag trots allt fått ordning på den här dagen.

När jag steg ut genom dörren till konditoriet såg jag min cykel åka iväg med någon annan än mig själv på den. Jag kunde inte hejda mig utan gapskrattade och gick ner till tunnelbanan istället.

L. Wallin

måndag 20 maj 2013

SU #15: En sån jävla dag

När klockan ringde var jag ytterst nära att sträcka mig och trycka på snooze men jag lyckades hejda mig. Idag var ingen bra dag att försova sig på.
Andra halvan av sängen var tom och kall, Sofie hade redan gått till jobbet. Jag tog upp mobilen och såg att hon skickat ett sms. “Anna är sjuk så jag hoppade in för henne.”
Ja ja, tänkte jag och sträckte på mig, det är ju så i vården. Mellan hennes schema och att jag jobbat extra vissa helger så var det länge sedan vi hade en morgon tillsammans.
Jag gick upp, ut i köket och tittade i kylen. Tog yoghurten och tog en klunk direkt ur paketet. På väg ut mot badrummet tog jag pengarna och när jag passerade hallen tog jag de två i hopvikta femhundralapparna och stack in dem mellan nycklarna i nyckelknippan för att jag inte skulle missa dem när jag skulle köra iväg.
Borstade tänderna och konstaterade att det började bli dags att städa toaletten. Jag gick in i sovrummet och klädde på mig, jag tittade på klockradion, fem i elva, mötet skulle börja tre och innan dess skulle jag till brorsan, det skulle inte vara några problem. Jag gick in och satte mig i soffan och slog på tvn, fastnade för en repris av Mythbusters på Discovery.
När programmet var slut såg jag på klockan och insåg att den blivit tolv. Jag reste mig ur soffan och gick ut i hallen, tog pengarna och stoppade ner dem i bakfickan, tog nycklarna och drog på mig jackan samtidigt som jag stoppade fötterna i skorna.

Bakade ut bilen, klockan var kvart över tolv, en timmes körning dit, en timme hem och en kopp kaffe där så skulle klockan vara typ halv tre när jag var tillbaka, mer än tillräckligt för att hinna till mötet på jobbet. Även om jag hade tämligen gott om tid så kände jag mig lite smånervös, händerna trummade takten till musiken på ratten. Jag skickade ett sms till brorsan när jag närmade mig.

Jag svängde in på uppfarten och slog av bilen. Knackade på och öppnade utan att vänta på svar, tog av mig skorna och fortsatte ut i köket.
“Hallå, läget?” frågade brorsan “Kaffet är precis klart.” Han tog ner två muggar ur ett skåp och ställde på bordet.
“Jodå det är bara bra, lite småstressad men annars är det lugnt.” jag satte mig vid bordet utan att ta av jackan.
“Vadå stressad? Du har ju varit ledig hela veckan.” han slog upp kaffe till oss och satte sig sen.
“Jo det har du rätt i men det är möte på jobbet idag och så skulle jag ju hit och då blir det ju lite körigt. Men det löser sig.”
“Mycket att göra på jobbet?”
“Nej det kan jag inte påstå, men det går runt än så länge.” Jag tog en mun av kaffet. “Hur är det för er då?” frågade jag efter någon sekunds tystnad.
“Vi har mycket att göra just nu, men det är nog på väg att lugna sig tror jag.”
“Skönt, lagom till vi ska iväg.”
“Ja precis. Har du pengarna förresten?”
“Ja, ursäkta att jag strulat lite med det där, hade lånat ut pengar till en polare och fick inte tillbaka dem som han sagt. Men igår kväll fick jag dem äntligen.” jag sträckte handen och stack ner den i bakfickan.
“Det hade ju inte varit några problem för oss att lägga ut om inte spisen hade gått sönder. Men det var ju tur att det löste sig.”
“Mmm” svarade jag och rotade i bakfickan, pengarna var inte där.
“Vad är det?” Frågade brorsan när jag reste mig upp och började känna genom fickorna.
“Jag vet att jag la ner pengarna i höger bakficka. Det är där jag alltid stoppar dem. Men nu är de inte där.” jag kände hur jag började kallsvettas. Skulle resan till Malmö för att se Iron Maiden vara borta nu? Jag kände genom jackan. Inga pengar.
“Jag måste kolla bilen.”  sa jag och gick hastigt ut och började söka genom sätet.
“FAAN!” skrek jag och min bror kom ut på trappan.
“Inte där heller? Är du säker på att du fick med dig dem?”
“Ja jag är helt säker på att jag stoppade ner dem i höger bakficka. “
“Men du har dem inte med dig?”
“Nej uppenbarligen inte för då hade du ju fått dem.”
“Jo men då blir det ju ingen biljett till dig.”
“Nej det fattar jag med!” fräste jag och slog handen i biltaket.
“Tack för kaffet i alla fall.” sa jag när jag slog igen bildörren.
Jag körde ganska snabbt genom samhället och i en korsning såg jag något fladdra till i ögonvrån och precis därefter smäller det till i vänster sidan på bilen. I backspegeln ser jag hur någon flyger över bakrutan och landar på marken. Jag stannar och skyndar mig ur bilen. Där bak ligger en moped och killen som har kört den har redan rest sig.
“Hur gick det?” frågar jag oroligt.
“Hur gick det med bilen?” Frågar han nästan samtidigt.
“Bilen klarar sig, det är värre med dig.” säger jag och kollar på honom. Han ser chockad ut, jag inser att han har klarat sig bra, det kunde blivit värre om han kommit bara någon sekund tidigare. Mopedens framhjul är skevt och min bakskärm har fått en buckla.
“Förlåt.” säger han och ser lite rädd ut.
“Det är ingen fara. Du har klarat dig och det är huvudsaken. Allt annat löser sig.” jag försöker ta ner det hela lite, få honom att lugna sig.
“Jag har bråttom till ett möte.” säger jag och kollar på mobilen. Klockan är kvart i två. Det börjar bli riktigt ont om tid. “Vi gör så här, du får mitt telefonnummer och personnummer och jag får det samma av dig, så kan jag prata med dina föräldrar senare ikväll om det här.”
“Okej.” säger han tyst och börjar plocka fram sin plånbok. Jag hämtar penna och papper i bilen.
Jag hjälp honom dra upp mopeden på trottoaren innan jag sätter mig i bilen igen. Jag kollar klockan igen. Fem över två. Bäst att ringa arbetsledaren och förvarna om att jag blir lite sen. När andra signalen går fram dör batteriet.
Jag slänger mobilen i sätet bredvid mig och trycker gasen hårdare mot golvet. Tre minuter över tre svängde jag in på jobbets parkering.

“Som sagt så är det en jobbig situation vi är i och något jag har kämpat med näbbar och klor mot koncernen för att undvika.” sa VDn där framme och jag fick genast en klump i magen.
“Vi kommer börja processen så fort som möjligt så att ni ska få besked så snabbt det bara går om vilka det är som får sluta.” han tystnade och såg sig omkring. Det var knäpptyst i rummet.
“Hade jag följt koncernens order hade detta redan varit gjort för länge sedan, men de tänker som gjutare och har ingen vetskap om hur det ser ut i tillverkningsledet med arbetskraft och vilken utbildning som behövs. I ett gjuteri kan man ta in folk från gatan mer eller mindre och lära upp dem på en månad. Det funkar inte så här. Är det någon som har några frågor?”
“Hur många är det som drabbas?” frågade jag.
“Som jag sa i början, innan du kom, så är det tio personer på kollektivsidan som blir drabbade. Ungefär.”
Det började snurra i huvudet. Tio personer, hur många hade börjat efter mig? Hur många kunde tänkas ta ett pensionsavtal? Hur jag än räknade så skulle jag vara med på den där listan.
“Är det något så är ni välkomna in till oss på kontoret eller till Ulrik som är fackombud. Men om ni inte har några fler frågor så avslutar vi det här nu.”
Jag gick med de andra ut i verkstan, men jag hörde inte vad som sades. Det var som ett enda surrande för mig. Jag kunde inte inte samla tankarna så jag sa hejdå och gick ut och satte mig i bilen.

Jag stannade på parkeringen där hemma. Satt kvar i bilen och lät tankarna snurra. Det var tyst och stilla där.
Då öppnades passagerar dörren och Sofie satte sig på sätet.
“Hej.” sa hon.
“Hej, hur är det?”
“Sådär, själv då?”
“Det har varit bättre.”
“Du...” hon drog ut på det.
“Vad är det älskling?” sa jag och såg på henne. Hon såg sammanbiten ut.
“Det funkar inte längre, jag klarar det inte mer nu.”
“Vad är det du inte klarar?”
“Det här, dig och mig. Jag har träffat en annan.”
“Vad menar du? Vem då?”
“Det spelar ingen roll.” sa hon och öppnade bildörren. “Jag har packat en väska, jag sov hos Anna några nätter.”
“Men vänta...” sa jag men kom inte längre för hon slog igen dörren.
Jag satt i bilen en stund, kunde inte fatta vad som just hänt. Till slut gick jag upp till lägenheten. Där på hallmattan låg de två femhundralapparna.

Författare Björn Velander
Hemsida: http://www.bvelander.wordpress.com

söndag 19 maj 2013

Skrivuppgift #16: Första gången

Skriv och berätta om en första gången. Det kan vara något som du numera gör väldigt ofta eller kanske inte gör alls så ofta längre. Exempel på första gången:

  • Flyttade hemifrån
  • Körde bil / tog körkort
  • Förlorade oskulden
  • Flyttade ihop med någon
  • Gjorde något olagligt
  • Åkte till ett exotiskt land
  • Första jobbet
  • Var på en begravning
Det finns massor med fler första gången. Använd fantasin och berätta din historia om en första gången. 



Omfattning: max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 2 juni (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

lördag 11 maj 2013

Miniuppgift: Skriv på tid del 2


Plocka fram en timer, sätt den på 5 minuter, välj ett ämne av de 3 som radas upp nedan och börja skriva utan att tänka på grammatik och detaljer. När tiden har gått ut, släpper du pennan/tangentbordet och läser igenom din text. Ändra på det som inte blev bra och skicka sedan in din text till: skrivarcirkel@wallinskaya.com för publicering här.


Ämnen att välja mellan:

1. Pris
2. USA
3. Lera



Deadline: 21 maj (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)


  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

tisdag 7 maj 2013

SU #14: Satsrådet och synden.

Han reste sig från soffan, gick ut på toaletten och såg sig i spegeln. Ögonen rödsprängda med stora påsar under, håret stod på ända.

En djup suck kom över hans läppar, han böjde sig och drack direkt ur kranen. Hjärnan började komma igång, han gick in på sitt kontor igen. Satte sig i soffan, letade i kavajfickan efter cigaretterna.

Han sjönk bak mot ryggstödet och tog ett djupt bloss. Var det så här det skulle bli nu? Inget att komma hem till, istället långa dagar vid skrivbordet som slutade med att han sov på soffan?
Han drog med handen över den skrynkliga skjortan.

Tyst satt han och såg cigarettröken ringla sig mot taket. Solen började leta sig upp över taken utanför kontorsfönstret.

Steg hördes i korridoren när kollegorna började anlända till sina kontor. Han drog fingrarna genom håret när han hörde sekreteraren hänga av sig utanför.

Hon kom in med en vattenkanna men tvärstannade i dörren
”Är ni redan här?” frågade hon och såg på honom.
”Jag sov här inatt, det blev lite sent.”
Han såg ner på sina händer, på cigaretten som hängde slappt mellan fingrarna.
”Jaha, jag ska bara vattna blommorna så kan jag hämta en kopp kaffe till dig sen.” sa hon och gick snabbt bort till fönstret för att vattna blommorna.
”Ordnar du något att äta också? Konditoriet på hörnan har nog någon macka. En tidning vill jag också ha.”
”Jag ska försöka ordna det.” sa hon när hon gick ut.

När hon gått så reste han på sig, tog på sig sin kavaj gick fram till fönstret och såg ut. Telefonen ringde, men han lät den vara. Det kunde säkert vänta. Han såg ut på staden, den såg så annorlunda ut nu. Så avståndstagande på något obeskrivligt vis. Bilarna som tog sig fram längs gatorna såg ut som skalbaggar och människorna som på trottoaren skyndade mot sina jobb såg ut som myror. Han kände sig ensam. Helt utlämnad till sig själv och sina tankar. Kunde inte Astrid komma tillbaka med tidningen så han fick något annat att tänka på? Fast han var ju tvungen att tänka på det, tvungen att hitta annan bostad, han kunde ju inte fortsätta sova på kontoret.
Han satte sig vid skrivbordet och såg på papperna som låg där. Det kändes så futtigt, allt det han hade varit så engagerad i den senaste tiden. Han ville bara ta allt och slänga ut det genom fönstret.

Han suckade igen där han satt böjd över sina papper. Klumpen i magen gjorde sig påmind och ögonen började fyllas av tårar när han såg fotografiet som låg med framsidan ner på skrivbordet.

Han såg upp när dörren öppnades, Astrid stannade återigen i dörröppningen.
“Oj förlåt, jag skulle ha knackat.” sa hon lite tamt.
“Det är ingen fara.” sa han och torkade ögonen med kavajärmen “Kom in du.”
Hon gick lite trevande fram mot skrivbordet. Hon satte. Ner kaffekoppen och ställde en tallrik med två ostfrallor bredvid.

“Det var allt de hade färdigt.” sa hon trevande när hon såg att han tittade misstroget på dem.
“Ingen fara, jag är bara inte så sugen på mat just nu.”
Hon nickade, lade tidningen framför honom och vände sig om för att gå. Efter ett par steg hejdade hon sig och vände sig om igen.
“Jag vill inte vara framfusig. Men vad är det som har hänt?”
Han satt tyst och såg ner på tidningen.
“Jag ska skilja mig.” sa han tyst, “Tror jag.” lade han snabbt till.
“Skiljas? Men varför då? Ni som är så lyckliga.” Astrid satte sig ner på armstödet till den ena fåtöljen som stod framför skrivbordet.
“Jag kom på henne i förrgårkväll med grannen. De var mitt uppe i det när jag klev in i sovrummet.” tårarna rann längs hans kinder nu.
“Det var ganska länge sedan vi var lyckliga nu, men vi har hållit skenet uppe för barnen och utåt sett. Men jag trodde inte det var så illa.”
“Men varför gjorde hon något sånt?”
“Jag har jobbat för mycket, inte varit hemma. Försummat både henne och barnen, och så nu det här.” han pekade mot tidningen som skrek ut att det fanns nya avslöjanden i Geijer-affären.
“Men Börje, du har väl inte varit inblandad i det där?” sa Astrid förskräckt.
“Nej för fan, men skvallret går ju. Och när jag inte var hemma och sen detta uppdagades så började ju Elisabeth fundera. Sen så...” han tystnade.
“Men du måste prata henne till rätta, du kan inte bara ge upp!”
“Jag har inget val, du skulle sett blicken hon gav mig när jag kom på dem. Det var som om hon längtade efter att bli påkommen.”
”Ni löser det säkert ska du se, hon inser vad som är bäst för både henne och barnen.” hon reste sig och gick mot dörren.
”Mmm.” sa han lågt.
Strax därpå ringde det på interntelefonen.
”Ja?”
”Jo du har ett möte om en halvtimme tänkte att du kanske vill skjuta lite på det?”
”Nejdå det är ingen fara, jag löser det.”
Han suckade och plockade lite bland sina papper. Mötet drog ut på tiden, det kändes som om varenda liten grej på dagordningen skulle vridas på i detalj. Han försökte se intresserad ut men han ville bara ut där ifrån. Försvinna bort ett tag. Men det fanns ingen chans att det skulle bli någon längre ledighet nu, han fick försöka lösa boendefrågan ändå. Han ville bara slippa ta i hela saken. Bara låta allt vara kvar ute i huset och köpa en lägenhet istället. Men han visste att det inte var så lätt.
Äntligen tog mötet slut, Börje reste sig och gick fort mot dörren. När han passerade förbi Astrid stannade han till och bad henne ställa in allt annat under dagen. Han behövde sova.
”Ska jag ringa efter en taxi?” frågade Astrid och började slå numret innan han ens svarat.
”Ja det vore vänligt.”
Han gick in på sitt kontor, plockade ihop det han hade på skrivbordet och packade ner det i sin portfölj. Han tog sin rock i handen och gick ut i korridoren och tog trapporna ner mot entrén. Han ville inte stå och småprata med någon i hissen.
När han kom ut på gatan så stod taxin och väntade.
”Jag ska till Grand Hotell, men först till systemet.”
”Tuff dag?” frågade chauffören och skrattade.
”Du skulle bara ana.”
När de kom till systemet bad han taxin att vänta medan han gick in. Det var inte många som stod i kö så här tidigt på dagen så han kom fort fram och frågade efter en helflaska Explorer. Han lyckades pressa igen portföljen efter att han stoppat ner flaskan bland papperna. Sen gick han ut till taxin igen och färden fortsatte mot Grand Hotell.

Han fick ett rum och han gick in och satte sig på sängen. Tog inte av sig rocken innan han öppnade flaskan och tog en djup klunk. Han hostade när den brände i halsen.

När han tog av sig rocken var det något som föll ur fickan. En liten papperslapp landade vid hans fot. Han tog upp den och såg ett telefonnummer och han kom på att han hade fått det av Arvid. Ett nummer för att få sig ett nummer hade Arvid sagt när han hade stoppat lappen i handen på honom.

Han såg ner på siffrorna, tog en klunk ur flaskan. Reste sig och gick fram till telefonen, lyfte på luren och berättade vilket rum han bodde på.

En halvtimme senare, när flaskan var halvt urdrucken, knackade det på dörren. När han öppnade stod en blond flicka i korridoren, hon doftade så gott när hon förbi honom in i rummet och satte sig på sängen.
”Dig har jag inte sett förut.” sa hon milt ”Vad heter du?”
”Olof.” sa han och stängde dörren.

Epilog: Jag fick att jag skulle skriva om en politiker på sjuttiotalet som blir bedragen. Det var en riktig utmaning och även om jag började lite smått med den så satt jag in i det sista för att få ihop något som kunde funka. Det var svårt att få in sjuttiotalet i det hela och politiker har jag ingen aning om hur de har det på jobbet.

Författare Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

söndag 5 maj 2013

Skrivuppgift #15: Den där dagen

Ibland har vi ju dagar då allt blir fel. Det börjar redan när du ska kliva ur sängen och fortsätter ända tills det är dags att krypa ner i den igen. Hitta nu på det mest extrema under en dag. Säg att det handlar om dig, ta tokiga/jobbiga/komiska saker som hänt dig genom livet, spetsa på lite extra och kläm in det under en och samma dag. Låt det inte gå helt överstyr bara.


Omfattning: max 2000 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 19 maj (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

lördag 4 maj 2013

MU #2: Personalrummet

En nyckel sätts i dörren, raskt. En kvinna kommer in och låter högt. ”Huåååh” säger hon, tystnar och stannar upp. Hon verkar frysa. Ingen reagerar. Mannen som sitter en bit ifrån stannar inte ens upp från sitt läsande framför en dataskärm. Hon säger något när hon sätter sig ner. Jag hör inte vad hon säger, men mannen svarar ”mmm”, fortfarande i samma position, inte en kroppsdel rör sig.

En bit därifrån sitter någon och bläddrar i en tidning, tar tag i en nyckelknippa och reser sig upp. Säger inte ett ljud när hon lämnar rummet.

Nyckeln in i dörrens nyckelhål igen. En ny kvinna stiger in, nästan springer fram, rusar förbi mig bakom ryggen och hennes snabba rörelser känns i min nacke. Hon plockar något från en hylla och springer snabbt ut därifrån igen.

Hon som kom in tidigare, hon som lät sådär högt. Hon reser sig upp och går fram till kopiatorn, harklar sig onödigt högt, kopierar ett papper i några exemplar. Samtidigt hör jag mannens frenetiska skrollande med musen. Han suckar högt och skrollar vidare. Kvinnan som har kopierat sätter sig bredvid honom. Mannen har en liten tofs bak på huvudet. Han är jättefet och sitter och lutar sig över ena armstödet på kontorsstolen. Små ljud turas om att lämna hans fasta kropp. Hummande, harklande och ljud från läpparna. Skrollande fortsätter. Ibland skrollar han jättefort, ibland lite långsammare. När han skrollar fort låter det jättemycket om musen. Den där ratten på musen, mellan knapparna.

Jag funderar på om det finns ytterligare en person i rummet. Hon som bläddrade i tidningen gick härifrån för ett tag sen. Ibland låter det som att det finns folk bakom en skärmvägg i det här rummet, det kan vara spöken med tanke på hur gammal den här skolbyggnaden är.

Nu är klockan snart tolv och jag måste sticka. Eleverna står säkert redan utanför klassrummet och stampar av iver att få jobba med sina uppgifter. Jag smäller igen locket på datorn, tar den under armen och rusar ut ur rummet. Lika snabbt som hon som svepte förbi mig tidigare. Älskar att det aldrig är livslöst på det här stället.

Adele Lustborg

fredag 3 maj 2013

MU #2: Tågresa Lördag 27/4

Tågresa Lördag 27/4

Sakta, sakta, uppför åsen. Där nere i samhället ser allt ut att vara lugnt och tyst.

Betesmarkerna börjar grönska och vårbäcken letar sig fram i skogsmarken.

Längs spåret ligger gårdar som aldrig annars blir sedda. I slutet på en enslig grusväg bor någon som ibland hör tåget tutande fara förbi. Om tågen slutade gå, skulle de kunna sova då?

Elledningarna över åkrarna börjar äntligen hänga mellan stolparna igen efter vinterns sträckning.

Seglingstävling i bukten och en skog av segel vajar fram över det glittrande vattnet.

Snart kommer det där fräscha, krispigt gröna. Livet är på väg att bryta fram.

Stopp vid station. Nya möten, glädje och sorg, allt ryms det på en perrong mellan två spår en lördag i Sverige. 

Författare Björn Velander