I Päronboda låg den gula skolbyggnaden och solade sig mot
bergsklippan. Inte långt därifrån porlade en bäck som vittnade om att vintern
var på väg bort och våren var här för att stanna. På den här skolan gick de
mest väluppfostrade elever och de mest skönsjungande barn i trakten. Inom varje
ämnesområde finns en välengagerad pedagog som brinner för sitt arbete och har
fritidsintressen som passar sitt yrke. Den enda personen skolans ledning var
missnöjd med, var vaktmästaren som anställts under mystiska former som ingen
riktigt kunde svara på orsaken till.
Den här morgonen var olik andra morgnar på Päronbodaskolan.
Som vanligt blev barnen lämnade av sina föräldrar som tog farväl vid grinden,
men vid grinden stod även en man i blå kostym med armarna i midjan. Han såg sig
omkring och tittade hur solen låg mot byggnaden. Bilen stod parkerad bredvid
honom, direkt utanför skolgården och han plockade fram en stor svart väska som
han släpade in genom porten.
”Vem är det där?” frågade en späd flicka sin pappa och han
tog tag i hennes hand, tittade bekymrat på mannen i blå kostym och gick in i
skolan samtidigt som han svarade raskt på hennes fråga.
”Karl Ankarström. Han jobbar på tv.” Flickan tittade på sin pappa och släppte
hans hand.
”På tv?” utbrast hon glädjefyllt. ”Ska vi vara med på tv?”
”Jag vill att du håller dig så långt ifrån den mannen som möjligt”, svarade
pappan strängt.
Karl plockade fram sin filmkamera när han gått upp för
trapporna till skolan. En pojke satt ensam vid ett bord och ritade av
skolbyggnaden samtidigt som han nynnade på en vacker melodi. Karl ställde sig
bakom honom, satte kameran på ett stativ och plockade upp mikrofonen som han
riktade mot pojken. När han tryckt på rec satte sig en stor man bredvid pojken
och frågade vad han ritade. Karl himlade med ögonen och frågade vänligt vad han
hette.
”Hasse Hasselqvist”, svarade mannen och kliade sig i sin
tiodagarsstubb på hakan. Han tittade på pojkens teckning och tog fram en gul
krita och började färglägga på byggnaden. Pojken slutade sjunga och såg
besvärad ut men fortsatte ändå att rita.
”Ursäkta mig, Hasse, men jag håller på att filma en dokumentär om skolans
elever och deras talanger. Skulle du kunna gå undan bara medan jag filmar?”
Hasse släppte den gula kritan och pojken tog direkt tag i den och fortsatte
färglägga. Karl fortsatte att filma och hoppades att Hasse skulle gå därifrån.
”När jag var grabb fanns minsann ingen som filmade vad jag gjorde i skolan”, sa
Hasse och stirrade in i kameran och lutade sig fram framför pojken. ”Det är
ingen som vill att jag ska vara någonstans längre”, fortsatte han. Karl gick
fram till honom och la handen på hans axel.
”Det måste ha varit fruktansvärt, men nu är det andra tider. Du kan säkert
hitta något annat ställe att rita på.” Under tiden plockade pojken ihop sina
pennor och papper och reste sig upp för att gå därifrån. Hasse tog tag i Karls
näsa och visade på sin tumme att han hade tagit den ifrån honom, samtidigt som
han skrattade.
”Vad är det för kamera du har?”, frågade Hasse när Karl började plocka ihop sin
utrustning. Karl suckade och stängde igen väskan med en rejäl smäll.
På andra våningen i skolbyggnaden hade blå kören övning med
sin musiklärare. Karl tog fram sin filmkamera och började rigga med ljud och
kamera inne i salen. Barnen i kören sjöng så vackert att han blev ivrig med att
få ihop alla sina saker. De sjöng en rysk folkvisa. Direkt han fått upp sin
utrustning kom Hasse in i rummet och satte sig på huk framför kören och började
dansa kosackdans samtidigt som han skrek som en militär. Efter en stund hakade
kören på och dansade likadant de också. Läraren suckade för sig själv.
”Vad håller du på med din jävla dåre?”, skrek Karl och läraren tog sig för
pannan och såg till att barnen slutade dansa och ställde upp sig lika fint som
innan.
Karl plockade ihop sina saker medan Hasse började gå mot
dörren för att lämna rummet. Istället för att fortsätta filma kören, ville Karl
se till att få säga Hasse ett par sanningens ord innan han fick gå därifrån.
”Svär inte bland ungarna”, sa Hasse sävligt samtidigt som
han vinkade och gick vidare därifrån.
”Förstår du inte vad du gör mot de här barnen? Du förstör ju för dem när de
övar på sångerna.”
”Ungar tycker inte om att sjunga såna där tramsiga sånger. De vill ha kul och
jag ger dem den underhållningen de egentligen vill ha”, svarade Hasse bestämt
och knatade långsamt vidare samtidigt som han nynnade på den ryska melodin.
Karl blev röd av ilska och gick efter Hasse med sin utrustning. Han gick in
genom en dörr och låste. Karl ställde sig utanför.
”Barnen går väl inte i skolan för att ha roligt heller”, skrek Karl genom
dörren. Han fick inget svar. ”De arbetar ju jättehårt här och så kommer du bara
och förstör”. Karl stod kvar utanför dörren och försökte hitta ett svar från
honom.
”Vad är din arbetsuppgift här egentligen? Du verkar ju inte göra någon nytta
alls. Får du lön för att driva runt här och sabotera?” Fortfarande fick han
inget svar.
Bakom sig hörde Karl nynnandet på den ryska melodin igen,
ljudet kom närmare honom. Han vände sig om och där var han. Hasse var inte längre
kvar bakom den låsta dörren.
”Hur fan kom du dit?” frågade Karl. Hasse skrattade och gick därifrån. Han
vände sig om och sa:
”Kom här, ska jag visa dig något du kan filma.” Karl gick efter och hoppades
att Hasse skulle ha något riktigt bra filmmaterial att spela in. Han öppnade en
dörr i änden av korridoren och lät Karl gå in först, sen stängde Hasse dörren
och vred om låset med sin nyckel. Karl försökte öppna men dörren hade inget
vred på insidan. Han letade med handen på väggen efter en lysknapp, men det
fanns ingenting där inne. Det luktade surt och han hörde en kran som droppade
bakom honom. När han dragit en djup suck hörde han hur något slog utanför
dörren, som en hammare som bankade mot något. Han knackade på dörren.
”Hallå! Vad gör du? Släpp ut mig!” Karl lutade sig mot dörren och försökte
trycka upp den samtidigt som han tryckte ner handtaget. Hasse som stod på andra
sidan passade på att vrida om nyckeln utan att Karl hörde det. Dörren flög upp
och Karl flög efter och rakt in i väggen på andra sidan.
”Du är ju sjuk i huvudet!”, skrek Karl och Hasse plockade upp bitarna av hans
sönderslagna filmkamera från golvet samtidigt som han skrattade hysteriskt.
Karl drog fram en skurborste ur städskrubben han precis varit inlåst i, höjde
den mot Hasse som långsamt sprang fram i korridoren med kamerabitarna i ena
handen.
Steg av höga klackar ekade i korridoren när Karl stannat för
att hämta andan och funderade på var Hasse kunnat springa någonstans. Han
sänkte skurborsten och ställde den mot väggen och började vissla. Rektor Barbro
gick emot honom med bestämda steg.
”Vad är det för ett oväsen i korridoren?”, utbrast hon.
”Det är den där sjuka vaktmästaren som saboterar för mig hela tiden”, sa Karl i
bestämd ton. Rektorn stirrade på Karl och synade honom uppifrån och ned.
”Ut ur min skola!” skrek hon.
”Med glädje”, svarade Karl och gick raka vägen in i musiksalen, ställde sig på
huk och dansade kosackdans.
Epilog
Det här är alltså Kalle Anka i djungeln. Jag hade ganska bra idéer till den här först, men sen orkade jag inte riktigt få till något bra, så jag är rätt missnöjd med den här rätt slarvigt utformade texten som jag knappt läst igenom. Jag har alltid hatat den här filmen och den påminner mig om människor som stör när man försöker utöva ett seriöst jobb. Mer än så vill jag inte säga.