Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


lördag 27 april 2013

Miniuppgift: Anteckna omvärlden

Nu när det börjar bli varmare ute ger det upphov till helt nya möjligheter för ditt skrivande. Ta med dig ett anteckningsblock eller vad du nu föredrar att skriva på, sätt dig någonstans där mycket folk rör sig. Anteckna allt du ser. Bara skriv, utan att tänka på innehållet. Vem ser du? Vad gör folk? Varför gör folk som du ser, som de gör? Och så vidare. Exempel på platser du kan observera:

Tågstation
Buss/tunnelbana/tåg
Bänk vid välbesökt promenadstråk
Park
Galleria
Torg
Skolgård
Café

Omfattning: max 500 ord
Deadline: 2 maj (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)


  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

torsdag 25 april 2013

Kommentera gärna!

För att skrivarcirkeln ska fungera som cirkel är det viktigt att alla kommenterar varandras texter. Det är inte meningen att jag som skrivarcirkelledare ska ta emot texter och ensam kommentera. Nu hoppas jag att jag inte skrämmer bort någon. Jag är inte arg - bara bestämd. Det finns många texter nedan som vill bli kommenterade, några helt okommenterade, så sätt igång. Självklart får du kommentera anonymt och det går också bra att kommentera utan att själv ha skrivit en text.

Tack på förhand!

tisdag 23 april 2013

SU #13: Festaråren


Första gången jag träffade henne var hon lilltjejen som var på tok för liten för att leka med. Har för mig att vi gick på samma dagis, men fortfarande för liten att leka med.

När jag gick i trean på gymnasiet träffade jag en kille som jag var ihop med i säkert två veckor. Han gick i samma klass som henne. De var esteter och gick i ettan. Minns inte hur det kom sig, men hon och jag började umgås med varandra. Det fanns mycket som förde oss samman då.

En kväll var vi på samma fest. Det var en fest med mycket esteter. Vi kände inte varandra så väl. Den där killen jag varit ihop med, var numera bara min så kallade KK. Han var egentligen kär i en annan av mina kompisar, som absolut inte ville ha honom. Vi var på fest hos en kille som hade en myntsamling på väggen. Myntsamlingen hängde troligtvis inte så säkert eftersom den släppte från väggen och landade rakt i huvudet på den där killen jag varit ihop med. Det måste ha gjort så ont men han kunde inte visa smärtan utan satt säkert och led inombords. Under kvällande kräktes jag från balkongen och hade sex med han som bodde i lägenheten.

Hon och jag bodde i olika städer ganska länge men när jag flyttade tillbaka till den där större staden som låg nära min hemstad, bodde hon i hemstaden och vi började gå ut på krogen en hel del tillsammans. Hennes behov av att sova hos mig eftersom sista pendeltåget ofta gick tidigare än vad hon ville åka hem, gjorde att one night stands var svåra att ta itu med. Jag ville ha dem och det gjorde att hon tvingades ligga med killar till höger och vänster också för att ha någonstans att sova istället för hos mig.

Jag minns särskilt en gång, det var på sommaren. Den här gången hade en kille med en hajtand runt halsen fått följa med oss hem. Ja, nu var det nog kris och hon fick följa med också. Jag bodde i en etta men det fanns en skärmvägg mellan sängen och soffan där hon skulle sova. Vi gick i regnet, på cykelvägen, och när vi gick genom tunneln såg vi en kille i kortärmad tröja stå och huttra. Han var blöt och kändes övergiven, så vi tog med honom hem också. Kanske kunde min kompis få till det med honom. Han följde med hem till mig också, men han stannade inte kvar så länge. Killen med hajtanden sov över och jag minns dagen efter hur jag visade min kompis att hans snopp var lika lång som min underarm.

Det var en ganska intensiv tid som vi umgicks väldigt mycket, tillsammans med många andra också förstås, men det var nästan alltid nya killar med i bilden som vi ibland motvilligt hade efter oss.

Jag märker när jag skriver om den här vänskapen, att mycket umgängestid har handlat om att fokusera på andra personer istället för på varandra. Det här är festaråren i mitt liv - då fanns inte mycket tid för äkta vänskap, utan mer för fyllesällskap.

Adele Lustborg

måndag 22 april 2013

SU #13: Vännen - en intervju

Vännen - En intervju

När träffades ni för första gången?
Första gången jag och Jimmy träffades var vid en bardisk. Han och en vän var ute i samma ärende som jag, att ta en öl innan vi skulle se Helsingborgs IF spela fotboll.

Hur fastnade ni för varandra?
Svårt att säga, men Jimmy är den där typen som kan prata och gör det med i stort sett alla han har runt om sig. Jag å andra sidan är tystlåten och inbunden fram till jag känner någon, vilket gör det svårt att träffa nya vänner.
Vi satt där vid bardisken och någon fotbollsmatch visades på tv-skärmarna. Han ställde en fråga som jag svarade på och så var snacket igång. Sen den dagen har jag gått under namnet “Halmstad” när vi träffas, helt enkelt för att det är där jag bor.
Han jobbar som sportjournalist och tyckte det var häftigt att jag tog mig de åtta milen ner till Helsingborg i stort sett varje gång det är match för HIF.

Vad har ni gjort för minnesvärt med varandra?
Det mest minnesvärda är när han för några veckor sedan kontaktade mig och frågade om jag ville skriva för Allt om HIF, en webbsida för och av fans till Helsingborgs IF. Han hade läst på min blogg och gillade mitt sätt att skriva och trodde att jag hade något att tillföra med ett perspektiv från Halmstad.

Vad är det värsta och det bästa med vänskapen?
Det bästa och det värsta med vänskapen är helt klart att vi är så annorlunda som personer. Han är driven och framåt medan jag sitter gärna ner och funderar på varje steg. Så när jag fick den där frågan, om jag vill skriva för sidan, så var min första reaktion: Är människan galen? Jag tittar på fotboll, men jag hänger ju inte med. Kan väldigt lite om taktikerna och är usel på att göra analyser. Jag har ju knappt koll på vilka som spelar i laget jag följer.
Men så började jag fundera, det kan ju vara en kul grej, något som kan vara bra att testa för att se hur det är. Jag vill ju skriva, och hittills är allt jag skrivit sådant som jag lagt ut på min egen blogg, där jag kan skriva vad och hur jag vill, samt här i skrivarcirkeln där jag får en uppgift att hitta på saker runt. Nu skulle jag ju få prova på hur det är att skriva på en sida med en hel del trafik och engagerade läsare, där det verkligen gäller att lägga en grund för sina ord. Kunna peka på hur det har sett ut i spelet och säga vad jag tycker.

Har er vänskap haft några kriser?
Första texten kom tillbaka med massa ändringar och förslag. Först trodde jag han var dum i huvudet, men när vi pratat om det i telefon så var jag med på i stort sett alla ändringar han ville göra. Han hade ju fog för att vara petig, det är ju inte min personliga blogg det handlar om, det är en produkt och då måste det vara en bra text. Det har gjort att jag läser lite annorlunda nu, speciellt tidningstext, mer analytiskt. Inte om vad texten handlar om utan mer hur den är skriven. Var sätts punkterna, hur långa är meningarna vilken typ av ord används istället för och, men samt så?

Har ni råkat ut för något äventyrligt tillsammans?
Inte än, men äventyr har pratats om. Första intervjun är i antågande. Det som först skulle vara en text i veckan eller så, blev redan första dagen två texter. Tredje dagen en till, och nu en full vecka in i projektet har jag även tippat hur jag tror att nästa omgång i allsvenskan kommer att sluta. Så var det den där intervjun. I fredags fick jag frågan om jag ville intervjua tränaren via telefon. Återigen trodde jag att han var korkad. Vi hade tidigare underdagen diskuterat det här med intervjuer, då handlade det mer om att hänga på när det var intervju med en ungdomsspelare. Jag hade då förklarat att min blyghet skulle göra det svårt, men att det är en sak jag är villig att jobba med. Bara timmar senare får jag frågan om att ringa upp tränaren för A-laget och ställa frågor till honom angående vinsten dagen innan. Visst jag skulle få frågor av Jimmy att ställa men ändå. Jag kände mig tvungen att tacka nej, det är ett för stort steg att ta. I alla fall ännu så länge. Så äventyr kommer det nog att komma, det tvivlar jag inte en sekund på.

Epilog: Det här var en svår uppgift! In i det sista hade jag i stort sett bestämt mig för att hoppa över den, men till slut så tänkte jag att det kan vara kul ändå. Så jag började med att svara på frågorna som man fick som hjälp med uppgiften och då stod det klart att det var lättast att ha kvar frågorna och inte försöka binda ihop det till en text. Och återigen måste jag tacka för den här skrivarcirkeln. För som jag nämt tidigare, så hade jag troligen inte börjat blogga igen, vilket i sin tur inte hade gett mig chansen till att skriva för den där sidan. Vilket i sin tur hade inneburit att jag inte hade skrivit den här uppgiften. :)

Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com

söndag 21 april 2013

MU #1: Toaletter

Toaletter

Toaletter, har aldrig gillat dem som offentliga platser - men som barn älskade jag att ligga på det varma golvet i badrummet med fötterna på den kalla toalettfoten eller att stänga in mig på gästtoaletten och aldrig tända lampan när jag ville vara ifred. Toaletten, inte självaste porslinsmöbeln - har alltid varit ett rum där jag har gråtit som mest. När ångesten kommer då sätter jag mig på toalettlocket och låter tårarna komma, därpå har jag pappret nära intill och om man behöver kyla det ledsna ansiktet så finns det vatten i kranen vid handfatet.


Augusta Thur

Skrivuppgift #14: Tärningen avgör berättelsen

Vi tar en tärningsberättelse igen.

Nu är det tärningen som bestämmer vad du ska skriva. Har du ingen tärning hemma finns det en digital om du klickar här. Uppgiften går ut på att du slår tärningen för att se vad som ska vara med i din text. Det tärningen visar, är det som ska vara med. Du ska slå tärningen 3 gånger och du får inte slå om.


Första slaget: 
Berättelsen ska handla om:

  1. En ensam man
  2. En deprimerad kvinna
  3. En snickare
  4. En lärare
  5. En cirkusartist
  6. En politiker
Andra slaget:
När ska berättelsen utspela sig?

  1. På 50-talet
  2. På 70-talet
  3. På 90-talet
  4. 2013
  5. På sommaren
  6. På natten
Tredje slaget:
Detta ska hända/infinns sig i berättelsen:
  1. Någon ska bli skjuten
  2. En trafikolycka
  3. Ett stort släktkalas
  4. Din person blir förälskad
  5. Din person blir bedragen
  6. Din person ljuger och har svårt att ta sig ur lögnen
Omfattning: max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. 
Deadline: 5 maj (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

lördag 20 april 2013

MU #1: Toaletten

Toaletten

Jag vaknade frusen och med en blixtrande huvudvärk. Insåg snabbt att jag inte låg i min säng. Våtrumsmattan hård och kall, armen upptryckt mot badkaret.
Hela rummet började snurra när jag drog till mig armen. Blundande la jag handen mot emaljen igen. Allt lugnade ner sig lite. Men skadan var redan skedd. Det som fanns kvar i min mage ville ut. Jag tog mig upp på knä, fick upp locket till toaletten och kände en smärta i bröstkorgen som vittnade om att jag legat så flera gånger under natten. Jag kräktes tills det inte fanns mer som kunde komma upp och även då försökte magen kasta upp ännu mer. Jag spolade och gled ner på golvet igen.

Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com

fredag 19 april 2013

MU #1: Högstadiet (2)


Högstadiet

Jag minns flera saker från högstadiet men det är inga minnen jag vill bära på. Jag var inte mobbad men bar på en pessimism i många år framöver. Högstadiet är förberedandet inför samhällsrollen man får framöver, såvida inte man bryter med sig själv.

Det var ingen lärare som ville vara i vårt klassrum, vi var så stökiga. När vi började 7:an så tog det inte lång tid tills vår klassföreståndare från mellanstadiet var tvungen att ge oss en utskällning inför våra nya klassföreståndare. Vi hade varit så jobbiga för alla nya lärare vi fått, alla dessa nya ämnen. Våra två klassföreståndare fick inte riktigt samma respekt som vår gamla. Den ena var en man, väldigt kort, och hade basig röst, knappast något som ingav pondus. Den andra var en kvinna som verkade leva i en gammalmodig pittoresk liten by, hon förstod inte verkligheten som vi levde i i vår förort. Nu i efterhand var det nog mer vi som identifierade oss som misslyckade förortsungar. De flesta av oss tyckte nog att lärarna var roligare mer än respektingivande. Vi visste att de inte kunde göra någonting. Vikarierna var dom vi testade. Vi såg hur långt man kunde gå. Vissa vikarier gillade vi dock, dom som var yngre oftast.

När Peter fick börja en obsklass istället var det Shahins tur att försöka bli klassens alfahanne. Det var pinsamt på något sätt, för visst han var fysiskt starkare än de flesta – men han hade i början vart en tönt från som hade fula kläder och luktade illa. Hans svenska var riktigt kass också för den delen. Sen gick det ganska snabbt med att ta på sig finkläder och leka maffiaboss. Det är alltid dom med dåliga betyg som försöker hävda sig på andra sätt. Han fick aldrig respekten han egentligen ville ha, utan fick den sorts respekt man hade för en pitbull. Farligt djur. Akta dig. Men respekt som medmänniska? Knappast – han var ju ett arsel större delen av tiden.

Jag var i smeten men ändå på utkanten konstigt nog. Jag hittade aldrig min fasta klick, utan flera klickar. Jag gillade att variera vilka jag skulle hänga med. Jag tröttnade så snabbt på killarna i min klass. Gräset är fortfarande grönare på andra sidan Jag gick en hel del till parallellklassen också för en polare gick där. Till slut undrade dom i parlallellklassen vad jag gjorde där egentligen. Jag hängde lite med en del av de koolare äldre killarna också när jag gick i 7an, men bara ifall jag hängde med Peter först. Jag var den där udda besökaren som man ändå kunde snacka med. Jag var fri på det sättet. Kan man inte placeras i ett fack kommer folk se det dom vill se,

/R.S

torsdag 18 april 2013

MU #1: Mjölk


Mjölk

Jag hatade att dricka mjölk när jag var liten. Det var äckligt.

När jag träffade en ny kompis när vi var i fjällen berättade hon att hon inte kunde dricka mjölk. Hon var allergisk. Jag sa direkt ”vilken tur du har” men hon började genast säga vad som inte var bra med att vara mjölkallergiker. Hon kunde inte äta pannkakor ens. Det som var så gott. Nej, jag ville inte vara mjölkallergiker.

Jag vet inte hur det där med laktosintolerans fungerar riktigt men det är nog det jag lider av och det är säkert därför jag inte gillade mjölk heller. Jag mår i alla fall jättedåligt när jag har fått i mig mjölk. Men inte jämt. Det är konstigt det där. Jag försöker verkligen att undvika det för det är tydligen ändå inget vidare för kroppen i alla fall. Tacka vet jag havredryck. Den känns också mycket nyttigare än mjölk. Jag använder alltid det hemma, men så får jag i mig något med mjölk i när jag äter borta och så börjar magen att knorra. Ibland känns det som att alla delar i magen ramlar isär och som att jag inte ska kunna ställa mig upp för att det är lösa delar där inne i kroppen. Helst vill jag gå på toaletten också. Ni förstår säkert varför. Jag önskar att jag kunde använda mjölk som en vanlig människa, att jag kunde välja att ibland dricka en smaskig milkshake utan att magen skulle kännas trasig. Eller yoghurt. Jag har jättesvårt att äta yoghurt, men det är ju så gott. En riktigt fet grekisk yoghurt blandat med några bär eller frukter. Det är så himla smaskigt. Det känns som att det har blivit värre med åren. Ja, jag får inte ihop det här med mjölken riktigt.

Fisen

onsdag 17 april 2013

MU #1: Högstadiet (1)


Högstadiet

Jag försöker så mycket, kan inte andas. Ansiktet känns flott och ärrigt, tre
klämda finnar på en dag. Ska det vara såhär? Är det här ångestens år eller
måste jag vänta lite till. Nervösa blickar i nacken bildar en grop i min nacke,
skaffa längre hår, färga det, köp nästa deathmetall-skiva, strunta i hur du ser
ut. Bli idiotförklarad på mattelektionen, tar mig ett steg längre mot en osäker
framtid, jag vill bara bli äldre, snälla kan inte klockan ringa?

Om jag bara kunde få göra det någon gång, nej men jag vill vänta, fast jag skulle
vilja göra det. Ta mig längre bort, längre bort. Det var en gång en larv som fick
en spark i magen, larven grät lite för sig själv, gömd under ett blött löv en tidig
sommarkväll i juni. Förhoppningar om bekräftelse föremjukade till aska, lövet
som en gång var så grönt och mjukt, har nu endast blivit svarta korn. Mina
ögon svider, NEJ titta inte på mig sådär, snälla.

Det är ju ändå ingen som bryr sig om mig, jag är starkast i världen när ingen ser
på. Om jag bara kunde få göra det, sedan är det lugnt, sedan kan jag andas.

Jakob Brage
http://xacobe.haket.com/

onsdag 10 april 2013

Miniuppgift: Skriv på tid

För att komma igång med att skriva kan det vara en god idé att skriva det som kommer upp i ens huvud och göra det under en begränsad tid. Plocka fram en timer, välj ett ämne av de 3 som radas upp nedan och börja skriva utan att tänka på grammatik och detaljer. När tiden har gått ut, släpper du pennan/tangentbordet och läser igenom din text. Ändra på det som inte blev bra och skicka sedan in din text till: skrivarcirkel@wallinskaya.com för publicering här.

Sätt din timer på 5 minuter och välj ett av följande ämnen. Det kan vara dina åsikter, dina erfarenheter eller allmänt om ämnet, vad som du först kommer att tänka på.

Ämnen att välja mellan:
  1. Toaletter
  2. Högstadiet
  3. Mjölk
P.S. Om du vill får du skriva om alla ämnen, 5 minuter var.

Deadline: 17 april (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)

  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans. Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

tisdag 9 april 2013

SU #12: Liket

Liket av "Augusta Thur"

Det var Svalan, Nattis, Gurra och jag. Solen stod högt på himlen, vi hängde vid kiosken och var uttråkade. Det var en vanlig vardag, fastän sommarlov. Gurra som alltid var lyckligt lottad med en plånbok full med tiokronorssedlar, stod vid glasskartan och drömde sig bort. Svalan hade fått tag på en bruten kvist som han fäktades med. Nattis och jag satt tysta under ett parasoll och blickade oavbrutet ut i tomma intet. Två äldre herrar dök upp, varav den ena köpte en dosa snus och en dagstidning – samt den andra kröp in under markisen så att solen inte skulle bränna hans bleka anlete. Gurra svor vilket ledde till att en av gubbarna reagerade starkt, Svalan slängde därmed den brutna kvisten på marken och gick med bestämda steg fram till dem.
” Hej, han skulle ju köpa glass!”
” Ja, jag stod före er i kön..” sa Gurra surmulet.
” Du tycktes inte ha bestämt dig..”
” Lugna ner er pojkar..” den assisterande tanten i kiosken stack fram sitt ansikte och stirrade irriterat på oss ungar. Herrarna tittade på varandra. Därefter följde en djup suck och en klagan om dagens ungdom.
Gurra fick slutligen en glass, men inte den han hade spanat in på glasskartan. Utbudet var fattigt, glassen hade gått åt och det var i slutet av veckan. Svalan klagade på att kioskbiträdet hade missat att tyliggöra det. Tanten drog hetsigt igen luckan och försvann bakom skyltningen av läskburkar, godispåsar och tobak. En stund senare dök hon upp med cigarett i munnen.
” Ni ungar bara hänger här kring kiosken hela dagarna” hon drog tag i en av plaststolarna och satte sig under markisen.
Hon fortsatte.
” Ni borde cykla upp till badet, det är ju varmt som satan”
” Det kostar pengar” sa Nattis visst.
Kioskbiträdet flinade, hennes cerisa läppstift hade gjort sig tillkänna på cigaretten. Det försmädliga leendet var inte särskilt vackert då hennes tänder skiftade i en gul-gråaktig ton. Nagellacket flagnade, hon bet nervöst på tummen.
” Kan ni inte cykla till Dunåfors? Det kostar bara energi”
Det förslaget kom som en blixt från en klar himmel.
Vi ungar skyndade oss leta upp våra cyklar. Men innan dess bestämde vi att var och en fick packa sina förnödenheter. Nattis ryggsäck fylldes med frukt och plåster, Svalan tog med sig serietidningar, Gurra packade ner badbyxor samt en cykelpump och jag allt möjligt nödvändigt.


Det drog in moln på himlen. Svalans cykel hade fått punka efter några kilometer. Vi hade sjunkit ner i ett dike långt ute på den östgötska vischan. Svalan svor förbaskat och sparkade några gånger på bikens bakre däck, cykeln låg slängd i diket. Ett gäng hästar gick i hagen intill, Gurra skrattade så att det krampade i magen när en av springarna passade på bajsa medans den åt. Nattis log försiktigt men reste sig skyndsamt och sa till oss andra att vi fick gå resten av vägen. Men det skulle förvisso ta tid. Dunåfors förefanns en mil därifrån och vi alla hade korta ben.

Tre timmar senare hade vi återigen sjunkit ner på en plats, den här gången intill badplatsen. På vägen dit hade Gurra dragit Nattis i flätan flera gånger och retat Svalan för att hans cyklar alltid varit av en sämre sort. Jag hade blivit påhoppad för min överviktig, men svarat honom med att hans dumhet var större. Därefter hade Gurra varit tyst tills vi kom fram till Dunåfors.

Det var sen eftermidddag och folk packade ihop för hemfärd. Solen hade gömt sig bakom molnen och Nattis klagade på att hon frös.

När vi nu väl var där, så ville ingen av oss bada. Pojkarna spanade in några som fiskade intill kraftanläggningen en bit bort. De bestämde sig för att gå dit och gick längs med sandbanken. Varken Nattis eller jag var på humör, båda var trötta och törstiga och det fanns ingen kiosk i närheten. Vi kom överens om att Nattis fick vakta våra väskor och jag fick gå efter något drickbart. I närheten av badplatsen låg det ett gäng kolonistugor. Jag hoppades att någon snäll stugägare kunde ge oss en slurk med vatten eller saft.

Det susade i träden och jag närmade mig husen, men inga människor syntes till. Jag fortsatte förbi koloniområdet, in på en skogsväg och gick ytterliggare några kilometer tills jag tänkte ge upp. Men då fick jag syn på en igenvuxen trädgård, en ruffigt, mossigt staket och ett nästintill fallfärdigt hus med vitaknutar. Jag steg in på tomten och började se mig omkring. Huset var olåst, obebott och nedgånget. Gamla trasiga köksgardiner som dammade i sommarvärmen, ur golvet i det stora rummet hade naturen brutit sig in underifrån. Ett av fönstren var trasigt, ljuset som reflekterades i skärvorna på fönsterbläcket återkastade ljuset i olika mönster. Det luktade damm och jord. Jag öppnade dörren till ett skafferi, där förefanns konserver och diverse inglasade godsaker bland grått smuts. Därefter försökte jag öppna kranen i köket, men det var lättare sagt än gjort. Jag beslöt mig för att gå.
Men när jag vände mig om vid grinden för att stänga, så såg jag att utedasset stod öppet.
Det ljöd oväder på gång. Mörk himmel och urladdning. Jag skyndade mig, trodde jag. Men särskilt brådskande blev jag inte, jag blev kvar där tills regnet dragit förbi. Det dundrade och blixtrade i över en timme. Slutligen kunde jag bege mig tillbaka till badplatsen.


När jag återvände var det alldeles tyst nere vid bryggan. Ingen av de andra syntes till. Jag gick runt bland kolonistugorna. Det dröjde en stund innan Gurra kom springandes längs med grusgången.
” KOM KOM, VI HAR HITTAT EN DÖD MAN I EN BIL..”

Snart stod vi alla fyra och blickade in i en grön Volvo. Vid ratten satt en äldre man livlös med huvudet mot rutan, ögonen stirrade stint ut i tomma intet. I baksätet fanns mannens fiskeredskap, en termos samt en jacka. Bilen stod parkerad invid ingången till en av stugorna. När ovädret drog över Dunåfors hade de sökt skydd på en av verandorna, de män som fiskade nere vid kraftverket hade sprungit till sina bilar, berättade Svalan – men den här mannen var inte en av dom. Dock var det på verandan där bilen stod parkerad som de hade suttit och tryckt sig mot varandra tills himlens föreställning upphört att spela. När Nattis hade stått med munnen öppen mot skyn för att släcka törsten drog Gurra fram fyra coca-cola burkar ur sin ryggsäck. Svalan påstod att han hade hört bilen mot gruset och ett bromsgnisslande ljud som om det ljöd när man bromsade med en bil. Men det kunde inte de andra hävda. Hur som helst så satt det ett lik i en bil, och Gurra drog fram en coca-cola burk som han gav mig. Jag var törstig och nervös. Inte långt därefter dök det upp en annan bil med en igenkännande figur. Hon tände en cigarett så fort hon öppnade dörren.

” Ungar, jag har kommit för att hämta er..” hon bet på naglarna.
Inom kort stod hon lutad med ena handen mot rutan på Volvon och gapade.
” Har ni sett ungar? Ett lik! Vad häftigt.Vi måste ta kontakt med polisen”
Sedan tvingade hon in oss i hennes skitiga folkvagn som självfallet luktade tobak och Wunderbaum.
Kioskbiträdet skjutsade hem oss. Under resan hem var vi alla tysta som möss och dagen efter hämtade vi cyklarna, men ingen av oss ville stanna kvar där särskilt länge. Vi uppskattade kioskhänget och därmed resten av lovet förblev vi kändisar kring kiosken. Kvinnan i kiosken återberättade om den döda mannen för varje ny kund som dök upp den sommaren, och för varje gång så lade hon till något extra – något som inte helt var av sanning och självfallet så var det hon som hade gjort fyndet. Men vem mannen var, det fick vi aldrig veta och heller inte dök det upp några löpsedlar eller nyheter som rapporterade om händelsen. Det enda vi minns var en död man i en bil. Liket kom han att kallas för resten av vår umgängestid.

måndag 8 april 2013

SU #12: Tjärnen

När jag var i 12års åldern spenderade vi somrarna på en camping i Blekinge. Den låg precis vid en sjö och det var verkligen en idyll. Det var somrar fulla med bad, fiske och myggbett. Vi var sex barn från olika delar av landet som varje sommar bodde där under sommarlovet. Vi spenderade hela dagarna tillsammans, det var bara när det var dags för mat som vi skildes åt. Det var en sån sommar som man nu bara minns, då himlen alltid var blå och de få molnen som gled fram var som bomullstussar. Men allt förbyttes när en flicka från trakten försvann. Det var en tjej som var 15år gammal och som hade försvunnit från sitt hem några dagar tidigare. Vi kände till henne, hon brukade komma med sina vänner om kvällarna och hålla till vid badplatsen. Några enstaka gånger hade vi pratat med dem och de hade pratat ganska mycket om en liten damm som fanns i skogen en ganska bra bit från campingen. De menade att vi aldrig skulle våga oss dit eftersom det låg en djurkyrkogård på vägen.
När vi hörde att hon var försvunnen så var det i samband med att det skulle gås skallgång i skogen efter henne. Man visste ju att hon brukade vara vid campingen så de hade sin utgångspunkt där.

En morgon när hon varit försvunnen i en vecka kom Robert och sa att han kanske hade en aning om var hon kunde vara. Han menade att hon kunde vara vid den där dammen som de hade pratat om.
”Tänk vilka hjältar vi skulle bli om det var vi som hittade henne!” sa Robert. Jag och Fredrik höll med. Dessutom skulle vi ju få se den där lilla dammen de sa att vi inte vågade gå till.
”Men hur ska vi göra? Vi kan ju inte bara säga att vi ska gå dit, då kommer ju fler försöka ta sig dit.” sa jag.
”Vi anmäler oss som frivilliga till skallgången och när vi är ute i skogen så går vi undan och så går vi genom skogen. Jag har kollat på en karta och jag är ganska säker på var den ligger och det är närmare om vi går genom skogen än om vi följer vägen som går förbi.”
”Men hinner vi dit och hem över dagen?” frågade Fredrik
”Ja det är inga problem,” sa Robert entusiastiskt ”dessutom om vi hittar henne så kan vi ju gå ut till vägen och stoppa en bil. Då får vi garanterat åka med tillbaka sen.”

Så vi bestämde oss för att göra det. Redan nästa morgon så gick vi upp till vandrarhemmet där skallgångskedjan samlades med en varsin ryggsäck med lite mackor och saft. Det hade inte varit några större problem att övertala föräldrarna så att vi skulle få göra det.
Däremot tjejerna som brukade vara med på det mesta var inte så intresserade. Det lockade mer med bad, istället för att försöka hitta någon som hade försvunnit för en vecka sen.
”Antagligen är hon död nu ändå och jag vill inte titta på något lik.” sa Maria.

Det var en fråga vi inte tänkt på. Vi utgick från att hon skulle vara vid liv när vi hittade henne. Men då började vi fundera över det och vi insåg att vi själva, som ansåg oss vara ganska vana vid skogen, antagligen inte skulle klarat så länge. Men det var inte så att utsikten att hitta henne död förtog vår entusiasm. I alla fall sa vi inget om det, men i alla fall jag kände en rädsla sprida sig i mitt inre och när jag tänker tillbaka på det så blev nog blickarna på mina vänner lite mer flackande än vad de brukade vara.
Men vi hade bestämt oss. Så på morgonen när ledarna för skallgången gick genom vilka som skulle söka var så såg vi till att hamna i gruppen som skulle söka närmast åt det håll som vi skulle på. Så att vi obemärkt skulle kunna avvika.
Det var ju en sak att tjejerna visste vad vi skulle göra, att berätta det för de vuxna vore otänkbart. Som sagt, någon kunde ju inse vilken bra idé det var och ta sig dit snabbare och stjäla den hjältestatus vi förväntade oss att få.

Förmiddagen gick och när det var dags för lunch så kom det ut personer med mackor till oss. Det var vi glada för eftersom att vi kunde spara vår matsäck till senare på dagen.
När det var dags att återuppta sökandet så drog vi oss lite åt sidan. Det var lite stökigt och stojigt så vi kunde obemärkt försvinna iväg åt ett annat håll.

Det stod ganska snart klart att det var lite längre än vad Robert hade räknat med. Klockan började gå mot halv fyra och än hade vi inte kommit fram till djurkyrkogården. Det var något som vi såg dubbelt på. Vi visste ju att när vi kom till djurkyrkogården så var vi nära, men samtidigt så hade vi alla läst Stephen Kings bok med samma namn och var egentligen inte så roade av att komma just dit.

Men plötsligt låg den där borta. Vi skymtade den lilla röda byggnaden mellan träden längre fram. Vi stannade. Vi såg på varandra som om var och en sökte mod i de andra.
”Äh, kom nu!” sa Robert och började gå. ”Det är ju bara en massa döda djur. Vad ska de göra oss?” Han vände sig om, slog ut med armarna och fortsatte att gå baklänges. Men han snubblade till, skon hade fastnat i något, han tog ett hastigt steg bakåt för att hejda fallet men foten som han skulle stödja sig på sjönk ner i den sanka marken och Robert hann vrida sig lite åt sidan innan han föll. Rakt ner i något som såg ut som en myr. Medan vi fascinerat stirrat mot djurkyrkogården hade vi helt missat den sankmark som låg framför oss. Den nu Robert kämpade för att ta sig ur.
“Men va fan! Hjälp mig då, stå inte bara där och glo!” Skrek han till oss. Jag började se mig omkring efter en gren som vi kunde kasta till honom och dra upp honom men och till slut hittade jag en nerfallen trädgren som var så pass färsk att den skulle kunna hålla.
“Här ta tag i denna!” sa jag till honom. Sen drog jag och Fredrik i grenen från vårt håll medan Robert klättrade på grenen i sin ände för att komma upp på fast mark igen.
Han låg där och flåsade på mage på den lövbeströdda marken.
“Det där var inte med på kartan.” sa han.
Vi hjälpte Robert att bli av med löv och grenar som fastnat på honom.
“Du kommer torka snabbt även om det är skuggit.” sa Fredrik.
Vi bestämde oss för att gå längre inåt skogen för att komma runt sankmarken. Allt för att inte komma för nära vägen. Vi hade börjat ana att de hade upptäckt att vi försvunnit vid det här laget och nu när vi var så nära så ville vi inte gå ut till vägen. Kanske skulle någon se oss och köra hem oss då. Utan att vi hade fått undersöka dammen.

Vi fick gå en bra bit inåt skogen för att komma runt det sanka. När vi äntligen kunde börja gå åt rätt håll igen så började det skymma.
“Vi borde nog försöka hitta ett bra ställe att stanna på.” sa Robert fundersamt “Snart blir det mörkt. Kanske något ställe där vi kan fixa en eld.”
“Jag börjar bli ganska hungrig också.” flikade jag in.
“Men jag är inte säker på att jag vill stanna här ute inatt.” sa Fredrik “Med djurkyrkogården och så. Kan vi inte bara gå ut till vägen och sen gå hem?”
“Gå hem?” frågade Robert “Fattar du hur arga päronen blir om vi kommer hem och jag ser ut så här? De fattar ju att vi ljugit. Dessutom skulle vi få gå en bra bit genom skogen i mörker och då kan man bryta benen.”
De tittade båda på mig. Det var upp till mig att avgöra om vi skulle stanna eller gå hem. Jag ville inte heller vara där mitt i natten så nära djurkyrkogården men jag ville inte heller bryta benen.
“Vi stannar. Vi fixar en eld och så håller vi vakt under natten så elden inte slocknar. I morgon kan vi fundera på om vi ska gå vidare eller inte.” sa jag.

Vi började samla hop lite stenar för att göra en liten eldstad, vi fyllde på med torra löv, gräs och smågrenar.
“Jag har tändstickor i min ryggsäck.” sa Robert “ hoppas de inte blivit blöta bara.” Han började rota genom rygg säcken och höll till slut upp en liten ask tändstickor. Den verkade ha klarat sig bra. Snart var brasan igång och vi kröp nära den. Dels för att det började bli kyligt men även för att vara så nära ljuset som möjligt.
Vi satt där och pratade om allt annat än om just det vi höll på med. Undvek att prata om var vi var. Vi skämtade och skojade men skratten nådde inte ända fram till ögonen. Våra blickar flackade och vårt prat var mest för att hålla skogens ljud borta.
Snart efter att vi ätit upp våra matsäckar så började vi gäspa.
“Jag kan ta första vakten.” sa jag. “Fredrik, jag väcker dig om en timme eller så.”
“Okej.”
De lade sig till rätta och verkade somna ganska snart. Jag satt där i min ensamhet. Ögonen flackade och sökte efter rörelser i mörkret bortom eldens ljus. Det knäppte och tickade överallt. Lät som om hela skogen var full av monster. Ögonen blev tunga.

Jag stod på djurkyrkogården i månskenet och framför mig såg tjejen kravla sig ur en av gravarna och hasande komma emot mig. Jag vände mig om för att springa men då var hon plötsligt där. Precis framför mig. När hon sträckte sina armar efter mig och skulle ta tag om min strupe vaknade jag.

Jag satte mig upp med ett litet skrik. De andra vaknade genast och undrade vad som hade hänt. Det hade börjat ljusna.
“Jag måste ha somnat.” mumlade jag och nämnde inget om mardrömmen jag drömt.

Vi såg till att den utbrunna elden verkligen var släckt innan vi i tystnad började gå vidare. Det var ingen tvekan om vad vi skulle göra. Vi hade kommit så långt att det var försent att vända om nu.
Det dröjde inte speciellt länge förrän vi lämnat djurkyrkogården bakom oss så började ett tunt duggregn falla. Vi skyndade på stegen.
Snart såg vi en glänta längre fram mellan träden och vi stannade till.
“Där är det.” sa Robert. Våra steg saktade in.
“Vad gör vi om hon inte är där? Hur förklarar vi det för våra föräldrar?” frågade Fredrik.
“Vi kan säga att vi kom ifrån gruppen och att vi gick vilse.” sa jag “Dessutom är jag säker på att hon är där.”
“Hur kan du vara det?” frågade Fredrik.
“Jag vet inte, men jag känner det på mig.” sa jag.

Sakta gick vi fram mot gläntan. Något glimmade till vid stigen som ledde ut mot vägen. En cykel.
Vi gick försiktigt ut i gläntan. Regnet föll tätare här där inget lövverk filtrerade det. Dammen var inte stor, det var mer av en tjärn, kanske 40 meter rakt över och nästan rund. Regnet bildade ett cirkelmönster över ytan. Vi gick sakta längs kanten. När vi kommit i jämnhöjd med cykeln såg vi något rött i vattnet.
Där låg hon. Ansiktet ner. Håret flöt ut runt hennes huvud. Det var ingen tvekan om att hon var död. Vi stod tysta och tittade på henne.
“Gå ner till vägen och stoppa en bil.” sa jag till Robert. Han gick iväg utan ett ord.

“Tre pojkar i tolvårsåldern som gått vilse hittade igår 15åriga Sara Svensson död i en tjärn. Troligtvis har hon snubblat och slagit huvudet i en sten.” stod det att läsa i tidningen dagen efter.

Författare Björn Velander
Hemsida www.bvelander.wordpress.com

söndag 7 april 2013

Skrivuppgift #13: Vänskapen

Berätta om en vänskapsrelation du har eller har haft. Frågar du kan ställa dig innan du börjar arbeta med din text:
  • När träffades ni för första gången? 
  • Hur fastnade ni för varandra?
  • Vad har ni gjort för minnesvärt med varandra?
  • Har er vänskap haft några kriser?
  • Vad är det värsta och det bästa ni varit med om?
  • Har ni råkat ut för något äventyrligt tillsammans?
Skriv texten på ett sätt som känns bekvämt för dig, där du helt enkelt beskriver en vänskap mellan två personer och vad ni har gjort tillsammans.



Omfattning: max 1500 ord. Observera att max är max och inte ca. Vill du skriva tio ord är det lika rätt som 1500 ord.
Deadline: 21 april (men skicka gärna den tidigare om du blir färdig före det)
  • Mejla uppgiften till: skrivarcirkel@wallinskaya.com som en text eller en länk till din text om du lagt upp den någon annanstans (ny grej!). Skriv textens titel och författarnamnet (eller om du vill vara anonym) i mejlet. I ämnesraden skriver du vilken skrivuppgift det gäller.
  • Genom att du skickar texten, godkänner du att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/
  • Har du frågor om uppgiften? Ställ dem som kommentar till detta inlägg.

tisdag 2 april 2013

SU#7: Mitt i pannan

Jag minns egentligen inte så mycket av det. Det var en vacker dag på försommaren. En av de där dagarna när det är varmt i solen men skuggan är fortfarande lite kylig. Min mor hade åkte för att handla, och min far grejade i längan där han fixade det mesta. Där fanns en gammal arbetsbänk men den såg man aldrig för det var fullt med diverse verktyg och prylar. Just idag skulle han fixa min bror cykel, hjulet var snett.

Mor var hemmafru och far var rörmontör. Det gjorde att ekonomin var inte den bästa. Så att lämna iväg saker på lagning var inte att tänka på, än mindre att köpa nytt. Det var bara för far att kavla upp ärmarna och försöka lösa problemen som uppstod. Det var inte alltid det löstes på det smidigaste sättet men det löstes för det mesta. Så även detta problem.


Jag var ute på gården och gjorde inget speciellt. Jag fick syn på min far som satt hukad över något i dörren in i längan. Han verkade koncentrerad så jag gick försiktigt upp bakom honom för att försöka se vad han höll på med.


När jag sträckte mig för att se över hans axel så ser jag skruvtvingen komma mot mig. En hundradel av en sekund senare har den träffat mig i pannan. Jag kan inte säga om det gjorde ont, för det minns jag inte. Men det blixtrade till. Nästa sak jag minns är att min far sa till mig att jag ska gå in, då stod jag på trappan framåtlutad och såg blodet som droppade ner på betongen.


Vi gick in och tvättade av såret, jag lade mig på rygg på sängen i mitt rum och min far kom och satte en häfta över såret. Jag låg kvar där när min mor kommer hem och oroligt undrade vad som har hänt. Hon hade sett blodet på trappan.


När jag gick till skolan på måndagen så frågade lärarinnan vad som hade hänt. Varpå jag helt sanningsenligt svarade att far hade slagit mig i pannan med en skruvtving.


Författare: Björn Velander
Hemsida: www.bvelander.wordpress.com

måndag 1 april 2013

SU #10: Oförlorade dofter

Varje gång jag gjorde entré i min farmor och farfars lummiga trädgård fantiserade jag ofta om att jag befann mig i ett paradis. Det var under somrarna som jag fick uppleva alla färger och dofter, det var ett himmelrike i mitt tycke - som en stor famn som omslöt sig kring deras hus. Jag älskade gräset en daggig morgon, det gav en fantastisk känsla under mina fötter. Doften från stentrappan en fuktig sommardag, rosorna i rabatten utanför farmors sovrumsfönster, de rosor som klättrade mot husfasaden och de uppvärmda dynorna i hammoken när solen hettade. Det doftade gott från den blöta jorden som dränkts av livsviktiga droppar, utan dem klarade sig inte plantorna i sommarens blomsterland - där madonnaliljor, irisar och prästkragar höjde sig över gräsnivå . Bäcken som gav liv åt trädgården, spred sin doftprägel och utbjöd melodier som förvissade om naturens underverk till ljud. Jag minns förnimmelsen av trygghet som den trädgården ingav. Men inte bara växtligheten utomhus som planterade en lugnande känsla i mig. Bäst av allt - var doften på den inglasade verandan. Farmors doftpelargoner, som blandades med en mixad essens av hav, stenar, sand, snäckor och lerkrukor. Doftpelargonerna spred en varm och citrusliknande arom vid husets entré, som sedan gick att spåra även i farmors sovrum. Och så varje gång jag känner doften, drar jag mig till minnes en känsla av trygghet, en förnimmelse av en lekfull barndom och hur ett paradis faktiskt kan infinna sig - oavsett om det är en trädgård, ett tillstånd, en verklighet eller en fantasi. För minnen av sinnen förvissar om att framtiden är betryggad av dåtiden.

Augusta Thur