Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


måndag 10 februari 2014

Pierre och Pjotr


Författare: Moa

Pierre och Pjotr hade just kommit hem från jobbet som flygbladsutdelare, och satt framför tv:n och åt middag. Pierre åt tonfiskpizza och Pjotr hade fått en stor bit vattenmelon. Pälsen under hakan dröp av melonsaften och det hade bildats en blöt pöl under honom i den olivgröna sammetssoffan.

”Sitter du där och kladdar”, sa Pierre och plockade upp en av alla strumpor som låg och skräpade på golvet och torkade upp lite i soffan. Sen avfyrade han en bullrande rap, knäppte upp jeansshortsen och släppte ut den rödbrända putmagen. Det var den varmaste sommaren på länge, och Pierre gick konstant omkring i shorts och bar överkropp, till de flesta i omgivningens stora förtret. Pierre var ganska nyinflyttad till Berlin från franska landsbygden, och hade inte lärt sig stadens sociala koder än. Något annat han inte förstod sig på var stadens kollektivtrafik. Han hade aldrig vågat ge sig ner i U-bahn- och S-bahn-systemen, utan tog sin Ecoprofile liggcykel med sidovagn när han skulle någonstans. På köpet hade magen blivit alldeles bränd och flagig, men Pierre föredrog det framför att vara blek.


Mitt i kvällsmyset ringde det på dörren. Pjotr gav ifrån sig ett halvirriterat skall medan Pierre smög till dörren för att titta genom kikhålet. Utanför stod en av hans grannar, som han inte visste namnet på. Han visste däremot att hon hade en son som hette Clemens, för de brukade ses på innergården när Clemens vare ute och lekte och Pierre meckade med sin cykel. Han öppnade dörren och försökte möta kvinnans blick, men den vandrade förvirrat omkring över hans bara buk. ”Oj, ursäkta”, sa Pierre och drog in magen och knäppte shortsen som han just hade knäppt upp.

”God kväll… Jag heter Molly Möller och bor en trappa upp. Jag har sett skylten på din dörr när jag åkt förbi med hissen… Är du verkligen privatdetektiv?”

”Visst är jag det!” sa Pierre, även om han hittills aldrig hade haft några uppdrag. ”Kom in!”


Molly klev försiktigt in i den trånga tamburen och följde sen efter Pierre in i vardagsrummet, som lystes upp av kvällssolsken från det ena hållet och av flimrande tv-sken från det andra. Överallt låg kläder utspridda, särskilt strumpor, och i hörnet vid soffan stod en trave tomma pizzakartonger. Molly började så smått ångra sin påhälsning.

”Kom och sätt dig”, sa Pierre och klappade på soffdynan mellan honom och den lilla toviga taxen.  Molly lydde motvilligt. ”Här har du mästerdetektiven själv!” Pierre sträckte sig över Mollys knä och rufsade hårdhänt om i Pjotrs päls. ”Och jag heter Pierre.”

”Trevligt att träffa er båda… Jo, jag kom hit för att fråga om ni skulle kunna hjälpa mig med en sak.”


”Kom Pjotr, vi har ett fall att lösa!” Pierre rusade mot hallen, slängde på sig cykelhjälmen och öppnade dörren på vid gavel. ”Men kom, då!” Pjotr släpade sig slött fram till dörren och lät sig lyftas upp i Pierres svettiga famn.

Nere på gården låste Pierre upp liggcykeln och satte Pjotr i sidovagnen. Han tog en sista titt på färdrutten som han ritat upp innan han lade sig i cykeln och trampade i väg.


Det var åtta adresser att spana på. Det hade nämligen varit åtta andra barn på Clemens 6-årskalas två dagar tidigare, då hans favoritnalle, Teddibär, försvann. Molly hade haft den bruna nallebjörnen med rödsvartrutig fluga sen hon var liten, och när Clemens föddes fick han Teddibär, som var så sliten att han hunnit få huvudet tappat och påsytt flera gånger. Vad någon annan än de själva skulle kunna ha för glädje av honom kunde de inte förstå.


Pierre tänkte spana på adressen på Görlitzer Strasse först, eftersom Molly misstänkte barnet som bodde där starkast. Hon hade ringt till alla föräldrar och frågat om deras barn fått med sig Clemens nallebjörn, men ingen hade sett till Teddibär.

 Från sin egen adress på Dieffenbachstrasse svängde Pierre till vänster ut på Kottbusser Damm, över kanalen och direkt till höger in på Paul-Lincke-Ufer. Där låg Pierres favoritservering med utsikt över kanalen, och han kände sig bara tvungen att stanna och ta en öl. Det skulle säkert hjälpa, tänkte han. Det blev åtta öl, lika många som adresserna han skulle besöka – men det fick vänta, för nu ville han bara hem och sova.


Framåt eftermiddagen vaknade Pierre med ångest över att han inte kommit någon vart i mysteriet med den försvunna nallebjörnen. Han satte sig i soffan och försökte tänka, men den utvecklingsstörda grannen bredvid var ute på balkongen och sjöng högljutt nu igen. Pierre kom på att han hade ett par riktigt tjocka hörlurar uppe på vinden och funderade på om han skulle orka gå och hämta dem. Han provade att ignorera alla ljud, men när grannen dessutom började rappa gick det bara inte längre.


Han öppnade den tunga dörren, tände lyset och gick med bestämda steg till sitt förråd. Det var alltid lite obehagligt att vara uppe på vinden, så han försökte skynda sig så gott det gick, men hörlurarna kunde ligga i vilken som helst av alla flyttlådor som han inte brytt sig om att packa upp än.


 Pierre var mitt uppe i att riva ut innehållet ur den tredje flyttlådan när han plötsligt hörde hur vindsdörren försiktigt öppnades och stängdes igen. Hade någon kommit in? Det hördes inga steg.  Pierre kände sig tvungen att gå och se efter. Till vänster om den svarta vindsdörrren fanns ett grottliknande utrymme, där han som nyinflyttad hade tittat in och sett allt möjligt bråte ligga och damma, förmodligen sen huset renoverades. Nu tyckte han sig höra ett tickande ljud från utrymmet, som från en klocka. Det fanns inget lyse där inne, så Pierre tog fram sin mobil och lyste med. ”Vad i helskotta!” utbrast han. På en uppochnedvänd hink stod en väckarklocka och tickade. Bredvid klockan låg en bok, som på ett nattygsbord, och bredvid hinken/nattygsbordet låg en madrass med täcke och kudde. Någon bodde här! Kan det ha varit denne som öppnat vindsdörren, men märkt att någon var där och vänt om? Pierre sprang ut i trapphuset för att se om någon var där. På andra våningen mötte han Pedro, husets städare som även blivit lite av en allt-i-allo för de som hellre betalade honom en liten slant än gjorde saker själva. Pierre hade tänkt att Pedro inte verkade ha så mycket till liv eftersom han den senaste tiden mest stått och lutat sig mot sin mopp i trapphuset, eller varit ute på gården och försökt få vara med barnen som lekte. Ibland hade Pierre bjudit in honom på en kopp kaffe eftersom han verkade lite ensam. ”Pedro! Har du sett till någon obehörig person här i trapphuset?” ”Neeej… Varför undrar du det?” ”Kom med mig så ska du få se nåt!” Pierre tog den motsträvige Pedro under armen och ledde honom mot vinden. ”Var inte rädd, jag är ju med”, försökte Pierre lugna honom.


”Kolla, någon har gjort i ordning ett sovrum här!” sa Pierre exalterat. ”Hm”, sa Pedro dämpat. Pierre kände sig modigare nu när han hade någon med sig och började lysa runt ännu mer med mobilen och satte sig till och med på madrassen. ”Titta, det sitter ett porträtt av en tant på väggen, och här ligger ju en nalle nedbäddad. Men… Den ser ju precis ut som nallen jag letar efter…  Brun, sliten och med fluga. Hjälp, nu börjar jag bli rädd, Pedro! Vad ska vi göra?!”

”Förlåt…” Pedro började plötsligt snyfta och snora. ”Men vad är det, Pedro?” Nu började Pierre också snyfta, dels av chocken och dels för att han inte kunde se andra gråta utan att börja själv.

”Det var jag. Min fru sparkade ut mig för fem veckor sen och jag har sovit här sen dess. Det är så läskigt här på natten, så jag lånade Clemens nalle när jag var där och städade inför hans födelsedagskalas. Han hade ju så många, och jag tog trots allt den fulaste... Saknar han den verkligen?”

”Med Pedro då! Nu tar vi din madrass och flyttar in den i mitt vardagsrum.”

”Men ditt vardagsrum är ju så äckligt”, snyftade Pedro. ”Men okej, då... Får jag behålla nallen som tröst?”

”Nej, jag måste visa att jag är en skicklig detektiv som hittade den. Jag köper en ny till dig imorgon.”

1 kommentar:

  1. Du får till en bra ton i texten. Det finns en hel del humor men också mycket värme i texten. Det är inte lätt att skriva en detektivhistoria som är kort, men du har lyckats.

    SvaraRadera