Författare: Moa
Pierre och Pjotr hade just kommit hem från jobbet som flygbladsutdelare, och satt framför tv:n och åt middag. Pierre åt tonfiskpizza och Pjotr hade fått en stor bit vattenmelon. Pälsen under hakan dröp av melonsaften och det hade bildats en blöt pöl under honom i den olivgröna sammetssoffan.
Pierre och Pjotr hade just kommit hem från jobbet som flygbladsutdelare, och satt framför tv:n och åt middag. Pierre åt tonfiskpizza och Pjotr hade fått en stor bit vattenmelon. Pälsen under hakan dröp av melonsaften och det hade bildats en blöt pöl under honom i den olivgröna sammetssoffan.
”Sitter du där och kladdar”, sa
Pierre och plockade upp en av alla strumpor som låg och skräpade på golvet och
torkade upp lite i soffan. Sen avfyrade han en bullrande rap, knäppte upp jeansshortsen
och släppte ut den rödbrända putmagen. Det var den varmaste sommaren på länge,
och Pierre gick konstant omkring i shorts och bar överkropp, till de flesta i
omgivningens stora förtret. Pierre var ganska nyinflyttad till Berlin från
franska landsbygden, och hade inte lärt sig stadens sociala koder än. Något
annat han inte förstod sig på var stadens kollektivtrafik. Han hade aldrig
vågat ge sig ner i U-bahn- och S-bahn-systemen, utan tog sin Ecoprofile liggcykel
med sidovagn när han skulle någonstans. På köpet hade magen blivit alldeles
bränd och flagig, men Pierre föredrog det framför att vara blek.
Mitt i kvällsmyset ringde det på
dörren. Pjotr gav ifrån sig ett halvirriterat skall medan Pierre smög till
dörren för att titta genom kikhålet. Utanför stod en av hans grannar, som han
inte visste namnet på. Han visste däremot att hon hade en son som hette
Clemens, för de brukade ses på innergården när Clemens vare ute och lekte och
Pierre meckade med sin cykel. Han öppnade dörren och försökte möta kvinnans
blick, men den vandrade förvirrat omkring över hans bara buk. ”Oj, ursäkta”, sa
Pierre och drog in magen och knäppte shortsen som han just hade knäppt upp.
”God kväll… Jag heter Molly Möller och
bor en trappa upp. Jag har sett skylten på din dörr när jag åkt förbi med hissen…
Är du verkligen privatdetektiv?”
”Visst är jag det!” sa Pierre, även
om han hittills aldrig hade haft några uppdrag. ”Kom in!”
Molly klev försiktigt in i den trånga
tamburen och följde sen efter Pierre in i vardagsrummet, som lystes upp av kvällssolsken
från det ena hållet och av flimrande tv-sken från det andra. Överallt låg
kläder utspridda, särskilt strumpor, och i hörnet vid soffan stod en trave tomma
pizzakartonger. Molly började så smått ångra sin påhälsning.
”Kom och sätt dig”, sa Pierre och
klappade på soffdynan mellan honom och den lilla toviga taxen. Molly lydde motvilligt. ”Här har du
mästerdetektiven själv!” Pierre sträckte sig över Mollys knä och rufsade
hårdhänt om i Pjotrs päls. ”Och jag heter Pierre.”
”Trevligt att träffa er båda… Jo, jag
kom hit för att fråga om ni skulle kunna hjälpa mig med en sak.”
”Kom Pjotr, vi har ett fall att lösa!”
Pierre rusade mot hallen, slängde på sig cykelhjälmen och öppnade dörren på vid
gavel. ”Men kom, då!” Pjotr släpade sig slött fram till dörren och lät sig lyftas
upp i Pierres svettiga famn.
Nere på gården låste Pierre upp
liggcykeln och satte Pjotr i sidovagnen. Han tog en sista titt på färdrutten
som han ritat upp innan han lade sig i cykeln och trampade i väg.
Det var åtta adresser att spana på.
Det hade nämligen varit åtta andra barn på Clemens 6-årskalas två dagar
tidigare, då hans favoritnalle, Teddibär, försvann. Molly hade haft den bruna nallebjörnen
med rödsvartrutig fluga sen hon var liten, och när Clemens föddes fick han
Teddibär, som var så sliten att han hunnit få huvudet tappat och påsytt flera
gånger. Vad någon annan än de själva skulle kunna ha för glädje av honom kunde
de inte förstå.
Pierre tänkte spana på adressen på
Görlitzer Strasse först, eftersom Molly misstänkte barnet som bodde där starkast.
Hon hade ringt till alla föräldrar och frågat om deras barn fått med sig
Clemens nallebjörn, men ingen hade sett till Teddibär.
Från sin egen adress på Dieffenbachstrasse
svängde Pierre till vänster ut på Kottbusser Damm, över kanalen och direkt till
höger in på Paul-Lincke-Ufer. Där låg Pierres favoritservering med utsikt över
kanalen, och han kände sig bara tvungen att stanna och ta en öl. Det skulle
säkert hjälpa, tänkte han. Det blev åtta öl, lika många som adresserna han
skulle besöka – men det fick vänta, för nu ville han bara hem och sova.
Framåt eftermiddagen vaknade Pierre
med ångest över att han inte kommit någon vart i mysteriet med den försvunna
nallebjörnen. Han satte sig i soffan och försökte tänka, men den utvecklingsstörda
grannen bredvid var ute på balkongen och sjöng högljutt nu igen. Pierre kom på
att han hade ett par riktigt tjocka hörlurar uppe på vinden och funderade på om
han skulle orka gå och hämta dem. Han provade att ignorera alla ljud, men när
grannen dessutom började rappa gick det bara inte längre.
Han öppnade den tunga dörren, tände
lyset och gick med bestämda steg till sitt förråd. Det var alltid lite
obehagligt att vara uppe på vinden, så han försökte skynda sig så gott det gick,
men hörlurarna kunde ligga i vilken som helst av alla flyttlådor som han inte
brytt sig om att packa upp än.
Pierre var mitt uppe i att riva ut innehållet
ur den tredje flyttlådan när han plötsligt hörde hur vindsdörren försiktigt öppnades
och stängdes igen. Hade någon kommit in? Det hördes inga steg. Pierre kände sig tvungen att gå och se efter.
Till vänster om den svarta vindsdörrren fanns ett grottliknande utrymme, där
han som nyinflyttad hade tittat in och sett allt möjligt bråte ligga och damma,
förmodligen sen huset renoverades. Nu tyckte han sig höra ett tickande ljud
från utrymmet, som från en klocka. Det fanns inget lyse där inne, så Pierre tog
fram sin mobil och lyste med. ”Vad i helskotta!” utbrast han. På en uppochnedvänd
hink stod en väckarklocka och tickade. Bredvid klockan låg en bok, som på ett
nattygsbord, och bredvid hinken/nattygsbordet låg en madrass med täcke och
kudde. Någon bodde här! Kan det ha varit denne som öppnat vindsdörren, men
märkt att någon var där och vänt om? Pierre sprang ut i trapphuset för att se
om någon var där. På andra våningen mötte han Pedro, husets städare som även blivit
lite av en allt-i-allo för de som hellre betalade honom en liten slant än
gjorde saker själva. Pierre hade tänkt att Pedro inte verkade ha så mycket till
liv eftersom han den senaste tiden mest stått och lutat sig mot sin mopp i
trapphuset, eller varit ute på gården och försökt få vara med barnen som lekte.
Ibland hade Pierre bjudit in honom på en kopp kaffe eftersom han verkade lite
ensam. ”Pedro! Har du sett till någon obehörig person här i trapphuset?” ”Neeej…
Varför undrar du det?” ”Kom med mig så ska du få se nåt!” Pierre tog den
motsträvige Pedro under armen och ledde honom mot vinden. ”Var inte rädd, jag
är ju med”, försökte Pierre lugna honom.
”Kolla, någon har gjort i ordning ett
sovrum här!” sa Pierre exalterat. ”Hm”, sa Pedro dämpat. Pierre kände sig
modigare nu när han hade någon med sig och började lysa runt ännu mer med
mobilen och satte sig till och med på madrassen. ”Titta, det sitter ett porträtt
av en tant på väggen, och här ligger ju en nalle nedbäddad. Men… Den ser ju
precis ut som nallen jag letar efter… Brun,
sliten och med fluga. Hjälp, nu börjar jag bli rädd, Pedro! Vad ska vi göra?!”
”Förlåt…” Pedro började plötsligt
snyfta och snora. ”Men vad är det, Pedro?” Nu började Pierre också snyfta, dels
av chocken och dels för att han inte kunde se andra gråta utan att börja själv.
”Det var jag. Min fru sparkade ut mig
för fem veckor sen och jag har sovit här sen dess. Det är så läskigt här på
natten, så jag lånade Clemens nalle när jag var där och städade inför hans
födelsedagskalas. Han hade ju så många, och jag tog trots allt den fulaste...
Saknar han den verkligen?”
”Med Pedro då! Nu tar vi din madrass
och flyttar in den i mitt vardagsrum.”
”Men ditt vardagsrum är ju så
äckligt”, snyftade Pedro. ”Men okej, då... Får jag behålla nallen som tröst?”
”Nej, jag måste visa att jag är en skicklig
detektiv som hittade den. Jag köper en ny till dig imorgon.”
Du får till en bra ton i texten. Det finns en hel del humor men också mycket värme i texten. Det är inte lätt att skriva en detektivhistoria som är kort, men du har lyckats.
SvaraRadera