Kommentera texterna

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: En skrivarcirkel handlar inte enbart om att leverera texter utan även läsa andras texter och lämna en kommentar. Har du skrivit en text och inte själv fått någon kommentar, kan det vara trevligt att börja med att kommentera någon annans text. Det går även bra att klicka i rutorna under texterna om du inte vill skriva något själv.

De senaste texterna som är på temat "till havs" vill ha en kommentar eller två:

Längtan av fröken fräken 

På kryssning med Baltika av Ella-Bella

Oslokryssningen av Björn Velander


5 april publiceras skrivuppdrag #4.

Oslokryssningen

Författare: Björn Velander

Blogg: www.bvelander.wordpress.com 

De gick in och satte sig i restaurangen. Båten gungade lite svagt och de vinglade till lite då och då när golvet inte riktigt var där de trodde att det skulle vara. 

"Tack älskling." sa hon med ett leende när han drog ut stolen åt henne. Han log mot henne men hans blick riktades åt ölglaset som stod på ett bord en bit bort.
"Vad skönt det var att komma iväg, det ska bli helt underbart med en dag i Oslo bara du och jag."
"Ja det behöver vi. Komma bort från vardagen." han slog upp vatten i deras glas.
"Du vi kan ta öl om du vill. Du har ju ändå hållt uppe så länge nu."
Hans hand skakade till när hon sa det. Men han fann sig snabbt.

"Nej det är inte värt att göra det. Det var sex månader vi sa och det har bara gått fyra. Jag ska visa att jag klarar det."

"Okej älskling. Då tar vi bara vatten." hon log och lyfte sitt glas mot honom. "Skål! För dig Krille."

Han höjde sitt glas och log lite.
Hon pratade om det ena och det andra men han lyssnade inte. Han lyckades höra vad han behövde och kunde nicka och hålla med på rätt ställe för att hålla fasaden uppe. Men egentligen var klingande glas och nöjda suckar från personer som tog den där första klunken öl allt han kunde höra. Allt han ville var att beställa in en stor stark. Men han var inte säker på att han skulle kunna hålla sig från att bli full. Det gick bra att dölja drickandet när han var hemma men här var det svårt att komma undan. 

Efter att de hade ätit gick de runt en stund på båten. Det var snart dags för fotbollslandskamp och den skulle han se i baren medan hon skulle gå och unna sig ett par timmar på relaxavdelningen. De skiljdes åt utanför baren med en kyss.
"Hoppas det går bra älskling."
"Ha det skönt i bastun, du förtjänar att koppla av lite, du jobbar för mycket." sa han och smekte hennes kind.
"Ja jag vet men det är snart över med det nu."

"Va? Vad menar du? Börjar det vända neråt igen?"
"Ingen fara älskling, det har bara planat ut lite, vi har kommit ifatt nu så det kommer inte bli så mycket att göra framöver." sa hon snabbt. Hon kysste honom igen och de skiljdes åt. Hon ville inte berätta inte än. Det skulle bli en glad överraskning på hemresan. 

När han var säker på att hon var utom synhåll gick han bort till baren.
"En stor öl tack." han höll fram pengarna och bartendern ställde ett glas öl framför honom. Han tömde halva glaset på en gång. Sen satte han sig vid ett bord och började titta på matchen. Han försökte få ölen att vara men den försvann snabbt. Han ville inte göra av med för mycket pengar under kvällen, det var ju en hel dag i Oslo som väntade och han ville bjuda henne på middag. Han hade svårt att koncentrera sig på tvn. Flaskorna i baren lockade mer. Han såg att ett par kom in i baren med en kasse från taxfreeshoppen. De köpte ett glas cola och slog sig sen ner vid ett bord och halvt dolt tog de en flaska från kassen och spädde på innehållet i glaset.
Krille reste sig snabbt och gick i väg till shoppen. Där inne stod flaskorna i långa rader. Han lät handen stryka över dem när han gick i gången. Han plockade åt sig två flaskor vodka, betalade och gick och satte sig i baren igen. Han beställde en ny öl och sen skruvade han av korken på den ena vodka flaskan. Matchen försvann i ett töcken. 

Han öppnade dörren och snubblade in i hytten. Han ställde ner kassen med flaskorna försiktigt,knäppte upp byxorna och sparkade av både jeansen och skorna när de föll ner runt hans vrister. Skjortan drog han över huvudet och slängde den på golvet. 

"Krille är det du?" hördes ett mumlande från sängen.

"Ja är du vaken gumman?" rösten var slirig.
"Va fan, är du full?" hennes röst blev skarp "Var har du varit?"
"Men lugna dig älskling, jag är inte full. Jag satt bara och snackade med några killar där borta."  

Han satte sig på sängkanten. 

"Vad då för killar? Vad snackar du om?" 

"Dom där ute! De var skittrevliga!" han lade sig ner bakom henne. Hans händer sökte hennes kropp. Girigt tog de sig in under linnet och tog ett hårt tag om hennes ena bröst. 

"Andreas, sluta! Jag vill sova." hon försökte vrida sig bort från hans händer.
"Men kom igen." han andades tungt intill hennes öra. Han vred över henne på rygg och handen som precis klämt på hennes bröst förflyttades snabbt ner till hennes skrev. Hon försökte klämma ihop benen men han var för stark. Handen pressades in mellan hennes ben och han gned den utanpå hennes trosor. 

"Sluta sa jag!" hon försökte kämpa emot men han tryckte in sitt ben mellan hennes och kysste henne med en slabbig spritdoftande mun. Fingrarna drog trosan åt sidan och trycktes in i henne. Hårt förde han två fingrar in och ut i henne samtidigt som han pressade sin tunga in i hennes mun.
Hennes ögon tårades och hon slog allt vad hon orkade mot honom i sina försöka att komma loss. I ett sista desperat utfall tryckte hon upp sitt knä och träffade honom rakt i skrevet. 

Han grymtade till plågat och gav henne en örfil och hon svarade med samma mynt. Slaget fick honom att stanna upp och för en sekund se nyktert på vad som hände. Hans ögon spärrades upp när han såg det röda märket över hennes kind. Han drog sig instinktivt bakåt, snubblade ur sängen och började dra till sig sina kläder. Skjortärmen sprack när han drog skjortan över huvudet igen men han brydde sig inte. När han dragit på sig byxorna tryckte han ner fötterna i skorna och tog upp en flaska vodka ur sin kasse. Han öppnade hyttdörren vände sig om och tittade på henne. Hon låg under täcket i fosterställning och grät högt. Han gjorde en ansats till att säga något men lät gick bara där ifrån och stängde dörren efter sig. 

Han skruvade av korken från flaskan med ett vant grepp, lät den falla till golvet där han stampade på den samtidigt som han förde flaskan till sin mun. Solen hade gått ner bortom Sverige för en stund sen. Luften var fotfarande varm på däck. Han såg sig om där han stod och såg mest skuggor som rörde sig två och två i mörkret. Han förde återigen flaskan till sin mun och tog en rejäl klunk. Sen lät han armen falla utmed sidan. Den välbekanta tyngden av flaskan kändes plötsligt som en klump glödande kol i handen. Med en kraftig rörelse slängde han flaskan över relingen, han såg den singla iväg ner mot vattnet. Länge stod han och såg ner mot vattnet där den hade försvunnit. Bakom sig hörde han någon som skrattade svagt. 

Hon hörde dörren gå igen och så blev det tyst. Hon låg still och försökte höra om han kom tillbaka eller inte, men det ringde bara i örat efter slaget hon fått. Försiktigt tittade hon fram från täcket. I dunklet kunde hon konstatera att han inte var kvar. Hon sträckte ut handen och tände sänglampan och kontrollerade att hytten verkligen var tom. Försiktigt reste hon sig från sängen och med täcket omkring sig så gick hon till det lilla badrummet där hon tände lampan och stängde och låste dörren. Hon såg sig i spegeln. Ögonen var röda och svullna, kinden var röd och öm. Håret stod åt alla håll. Hon vände bort blicken och gick in i den lilla duschkabinen och vred på vattnet. Det träffade hennes ansikte med en chockartad kyla, snabbt vred hon upp värmen innan hon sjönk ner på knä. Vattnet som blev varmare och varmare föll över hennes kropp och linnet och trosorna som hon fortfarande hade på sig blev genomblöta. Hon satt där på knä med händerna om magen och grät tills vattnet blev kallt. Där inne tyckte hon sig känna ett litet lätt fladder. Men antagligen fanns det bara i hennes huvud. När hon inte stod ut med kylan längre så reste hon sig och stängde duschen. Hon drog av sig linnet och trosorna och torkade sig medan hon skakade av köld. Sen gick hon ut i hytten och tog på sig en tröja och ett par jeans. Sedan plockade hon ihop sina saker och ställde väskorna vid ena väggen. Hon kände sig samlad, tårarna hade tagit slut. Nu var hon bara kall. Hon stack ner fötterna i sina skor och drog på sig sin tunna jacka innan hon gick ut ur hytten. 

När solen var på väg upp och man började ana Oslofjordens stränder smög han sig försiktigt ner till hytten igen. Han knackade försiktigt, när han inte fick något svar så tryckte han in nyckelkortet och öppnade sakta dörren.
"Emelie?" frågade han viskande. Han stängde dörren och satte sig på sängen och såg sig om kring. Sägen var obäddad, Emelies väskor stod packade vid ena väggen. Hans grejer låg som han lämnat dem. Han reste sig och lämnade hytten. Han var tvungen att hitta henne, förklara att det inte var meningen det som hände. Han drev runt på den ännu sovande färjan, här och där mötte han någon men då sänkte han blicken och skyndade förbi. Som om de skulle kunna se på honom vad han gjort. 

Han hittade henne i aktern ute på däck. Sakta gick han fram mot henne med blicken i marken, han vågade inte se henne i ögonen. De stod där på däck. Havet låg så stilla som havet kan göra, en svag bris drog med sig en slinga av hennes hår. Hon höll sig om magen. En tår rann sakta nerför hennes kind när hon såg upp på honom. 

"Det var ju inte så här det skulle bli!" sa hon högt och vände sig bort.

"Jag vet... förlåt." han tog ett försiktigt tag om hennes axlar och försökte vända henne runt. Hon höll emot.  

"Nej släpp mig. Låt mig vara." Hon tog ett par steg framåt och hans händer som legat på hennes axlar hängde kvar en sekund i luften innan han bara släppte ner dem. Han stod där och såg på henne.
"Emelie..." började han men rösten svek honom. 

"Jag är med barn." sa hon tyst. 

"Va?"

"Jag är med barn!" skrek hon ut över Oslofjorden. 

"Barn? Ska vi bli föräldrar?"
"Va?" hon vände sig om och ögonen var mörka. "Vad får dig att tro att jag vill ha med dig att göra överhuvudtaget?! Fattar du inte att du förstört allt?"
"Emelie, jag lovar att jag ska ändra på mig. Jag ska sluta dricka jag lovar." 

"Krille sluta. Bara försvinn ur mitt liv." hon vände sig om för att gå. 

"Men snälla..." han tog tag i hennes axel. Emelie snodde runt och hennes hand träffade hans kind. Hon såg honom stint i ögonen innan hon vände sig om och gick där ifrån. 

När båten la till i Oslos hamn såg hon honom gå längre fram genom landgången. Han gick genom tullen och stannade upp och såg sig omkring innan han försvann i myllret uppför Karl Johan. Hon stod där och såg hur han försvann i vimlet. En liten del av henne ville springa efter. Men hon stod bara där, till slut såg hon en bänk som hon satte sig på. Hon la handen på magen och tårarna började rinna igen. 

På kryssning med ”Baltika”

Författare: Ella-Bella

På sommaren 1980, någon månad innan de olympiska sommarspelen skulle gå av stapeln i Moskva, deltog familjen Axelsson i en Östersjökryssning. Under en veckas tid skulle de besöka tre städer – Riga, Tallinn och Leningrad – i dåvarande Sovjetunionen.

Familjen bestod av Elsa och Elis och barnen Kalle, 11 år, och Putte, 7 år. Pojkarna var mest intresserade av själva båtresan, medan föräldrarna tyckte att det skulle bli intressant att få några inblickar i det slutna samhälle som Sovjet fortfarande var. Att resa på egen hand var knappast att tänka på, men kryssningen var arrangerad av ett vänskapsförbund mellan Sverige och Sovjetunionen, och då blev allt betydligt enklare och smidigare. 

Kryssningsfartyget hette ”Baltika”, passande nog. Det var ett förhållandevis litet fartyg jämfört med dagens flytande kolosser på Östersjön. Besättningen talade nästan enbart ryska, men reseledaren Lasse hjälpte till och tolkade vid behov.

Den första kvällen ombord serverades en god välkomstmiddag. Efter maten uppmanades passagerarna att samlas i baren för att där avsluta måltiden med kaffe eller te. I baren fanns en liten upphöjd scen för uppträdanden av olika slag. När alla hade satt sig kring småborden och fått sitt kaffe, steg fartygets kapten upp på scenen. Efter honom kom en av servitörerna bärande på en ståtlig tårta. Lasse vinkades fram som tolk. Kaptenen berättade att besättningen alltid brukade fira den yngsta passageraren ombord med en tårta.

Putte höll på att sjunka genom golvet när reseledaren ropade upp hans namn. Varför skulle just han vara yngst och drabbas av detta?! Putte var mycket blyg, men han hade inget val. Alla vuxna log så vänligt och uppmuntrande mot honom när han med sänkt blick och röda kinder gick upp på scenen. Kaptenen tog honom i hand och Putte bockade artigt och sade ”спасибо”. Det betydde tack på ryska, hade mamma lärt honom. Kaptenen såg förtjust ut. En sådan trevlig liten pojke! Tårtan var så stor och tung att servitören fick bära den till familjen Axelssons bord medan alla applåderade. Kalle tittade på sin generade lillebror och fnissade förtjust. Tårta, härligt!

Men tårtan var inte lika god som den såg ut. Den var mycket vackert garnerad med spritsad smörkräm, men fy, smaken var så fet och äcklig att Putte var nära att kräkas. Pinsamt! Elis tog tårtan och skickade runt den till de andra borden. Självklart skulle alla få vara med och dela på härligheten.

Nästa morgon var de framme i Riga, huvudstad i sovjetrepubliken Lettland. När de gick i land möttes de av en blåsorkester som spelade marschmusik. Efter detta festliga mottagande följde en stadsrundtur med buss. På eftermiddagen gjorde de ett studiebesök i en textilfabrik. Urtråkigt, tyckte Kalle och Putte, men den fryntlige direktören bjöd på georgisk konjak, vilket fick merparten av de vuxna att bli ganska uppspelta. Med ett undantag dock. En i gruppen, en äldre allvarlig man, Gudmund, som hade presenterat sig som lärare i religion och historia, avböjde bestämt. Han var absolutist, förklarade han lite högdraget. En rätt så tråkig typ, tyckte nog en del.

Dagen avslutades med en orgelkonsert i Rigas domkyrka. De som inte var musikintresserade fick promenera på egen hand och sedan återsamlas utanför kyrkan. Elis tog tillfället i akt och föreslog, att han skulle gå med pojkarna till någon lekplats. Elsa tillhörde dem som tyckte om orgelmusik, så hon och några till ur gruppen bänkade sig inne i kyrkan. Musiken dånade mäktigt under de höga valven. Elsa rös av välbehag. Efter en stund såg hon att Gudmund satt några rader framför henne tillsammans med en man som hon inte kände igen. Hörde han också till gruppen? Hon hade inte lagt märke till honom tidigare. Det verkade som om männen satt och plockade med något mellan sig, men hon kunde inte se vad.

Efter konsertens slut samlades alla för återfärd till ”Baltika”. I matsalen tittade Elsa efter Gudmund och den andre mannen, men Gudmund satt för sig själv vid ett bord. Mannen i domkyrkan fanns inte med i gruppen, såvitt hon kunde se.

Bland resenärerna fanns en ung, mycket pratsam flicka, Lena, som hade fått ett stipendium för att läsa ryska vid universitetet i Leningrad. Hon hade valt att resa med ”Baltika” för att få se lite mer av omgivningarna innan studierna började.

Efter middagen fick Kalle och Putte lov att gå och se sig omkring på båten, men de var strängt förbjudna att gå ut på däck. För att göra det hela mer spännande började de smyga på folk, bland annat på Lena. Hon pratade med besättningsmännen och passagerarna och rörde sig fram och tillbaka hela tiden. Kalle och Putte smög efter och låtsades att de var detektiver som förföljde en misstänkt person.

Hela nästa dag tillbringades till sjöss. Pojkarna fortsatte att leka detektiver till somliga medresenärers irritation. Överallt dök de upp som gubben ur lådan. En som inte var förtjust var Gudmund. ”Måste ni gå omkring och snoka överallt”, sade han surt. Lena pratade däremot gärna med dem och frågade ut dem om allt möjligt. Hon var verkligen nyfiken – och söt dessutom, tyckte de.

På kvällen uppträdde besättningen i baren. De sjöng ryska folksånger och spelade dragspel och balalajka. Härligt, tyckte Elsa. Inget vidare, tyckte Elis och pojkarna.

Dagen därpå anlände de till Tallinn, huvudstad i Estland. Efter en gemensam promenad genom de historiskt intressanta, äldre delarna av staden, fick deltagarna välja mellan att gå till Historiska museet eller slå sig ned på någon uteservering för att titta på folklivet och ta igen sig en stund. Elis ville gärna besöka museet, men pojkarna hade spring i benen och ville vara kvar utomhus, så Elsa lovade att följa med dem till en park i närheten.

På kvällen vid middagen berättade Elis om sitt museibesök. ”Gudmund var också där”, sade han. ”Det verkade som om han träffade på en bekant. De ställde sig lite i skymundan och pratade, och jag såg att Gudmund lämnade över ett paket till den andre.”

”Det var konstigt”, sade Elsa. ”När jag var på orgelkonserten i Riga hände något liknande. Jag såg Gudmund inne i kyrkan tillsammans med en främmande man. Först trodde jag att han tillhörde vår grupp, men det gör han inte. Vid det här laget känner jag igen alla medresenärer och den mannen finns inte ombord. Märkligt att Gudmund, som är så tillbakadragen annars, tydligen gärna pratar med främlingar.”

Plötsligt dök Lena upp vid bordet. ”Hej pojkar, vill ni följa med upp på kommandobryggan en stund? Jag har frågat kaptenen om lov och det gick bra, sade han.”

”Klart vi vill”, sade Kalle och Putte entusiastiskt.

”Så spännande för er”, sade Elis. ”Då går mamma och jag och tar en öl i baren så länge.”

”Så snällt av Lena”, sade Elsa. ”Det ska bli skönt att koppla av en stund på tu man hand.”

Nästa förmiddag anlände ”Baltika” till Leningrad, som var slutmålet för kryssningen. Där skulle de stanna i två dagar innan de återvände till Stockholm. Den första dagen upptogs av en rad gemensamma aktiviteter. De gjorde en rundtur med buss, promenerade på stadens huvudgata Nevskij prospekt och besökte ”Kyrkan av blodet”, som hade fått sitt namn av att den var byggd på den plats där tsar Alexander II blivit mördad av en granatattack 1881. Kyrkan var mycket vacker med stora lökkupoler i grönt, blått och guld. När de gick in i kyrkan såg de Gudmund stå och tala med en främmande person i ett dunkelt hörn. Det såg ut som om han överlämnade några böcker till främlingen. ”Vad är det för mystiska saker han håller på med egentligen”, viskade Elsa till Elis.

På kvällens program stod ett cirkusbesök. Rysk cirkus skulle vara något alldeles extra, hade de hört. Äntligen något roligt i stället för alla gamla kyrkor, tänkte pojkarna.

Innan de gick i land den sista dagen tog Lena farväl. Hon skulle nu bege sig till universitetet och det studentrum som hon hade fått löfte om. Det var tråkigt att hon skulle lämna dem, tyckte Kalle och Putte. Hon hade varit så rolig och påhittig, inte alls så där trist som de flesta andra vuxna på resan.

Den sista dagen var fri för egna aktiviteter. Nu skulle familjen Axelsson äntligen få se den välbevarade mammutunge som hade hittats i den sibiriska tundrans permafrost, och som de hade läst om i tidningarna hemma. För Kalle och Putte var mammutungen en av resans höjdpunkter. De hade sett foton på den lilla ungen som delvis hade kvar sin kastanjebruna päls och såg så söt ut. Den fanns till beskådande på Zoologiska museet, dit de så småningom hittade med hjälp av en stadskarta och Elsas tappra försök att fråga efter vägen. Hon hade gått en kurs i ryska inför resan, men förutom det ryska alfabetet hade hon bara lärt sig enstaka ord, så när vänliga ryssar beskrev hur de skulle gå, förstod hon inte ett dugg. Elis försökte med engelska, men det gick inte bättre det. ”De läser nog inte engelska i skolan här”, trodde Kalle.

Väl framme på museet fick de till slut se den lilla mammuten. Man kunde inte tro att den var 10 000 år gammal. Det såg mest ut som om den låg och sov. ”Åh, vad den är fin”, sade Putte. ”Jag skulle vilja ha en mammut som husdjur.”

”Sakta i backarna”, sade Elis. ”Vi har lovat att ni ska få varsitt marsvin när vi kommer hem.”

”Då ska mitt marsvin ha samma bruna färg som den här mammuten”, sade Putte.

När ”Baltika” hade lagt ut från Leningrads hamn på kvällen var det avskedsmiddag och olika festligheter ombord. Ankomsten till Stockholm skulle ske tidigt nästa kväll, så det här var den sista gemensamma middagen.

Efter den goda och rikliga måltiden blev det sång och musik. Några försökte sig på att dansa ryska folkdanser efter instruktioner av Lasse och några besättningsmän, men det gick inget vidare eftersom det hade börjat blåsa och fartyget gungade en hel del. ”Bara vi inte blir sjösjuka”, sade Elis, som hade anlag för åksjuka. ”Sjösjuka avhjälps bäst med konjak”, påstod Lasse bestämt. ”Då märker man inte att det gungar.”

”Vad tråkigt att inte Lena är med”, sade Kalle. ”Det var så roligt att få följa med henne upp på kommandobryggan.”

”Jag undrar om hon verkligen hade fått ett stipendium”, sade Elsa. ”När vi skildes åt frågade jag lite om det och hennes kommande studier, men jag tyckte att hon svarade så konstigt. Som om hon inte riktigt visste vad hon pratade om.”

”Hon kanske var ute i något annat ärende, så frågvis och nyfiken som hon verkade”, sade Elis lite skämtsamt.

Putte lyste upp: ”Tänk om hon var spion!”

Lasse gick runt och avskedspratade med alla i sällskapet. Han kom och satte sig en stund vid familjen Axelssons bord.

”Vi sitter just och pratar om Lena”, sade Elis. ”Vi tyckte att hon verkade lite mystisk.”

”Det kan hända”, svarade Lasse. ”Men jag har just fått höra en mycket märklig historia. I går upptäckte jag att Gudmund smög omkring inne i ’Kyrkan av blodet’ tillsammans med en främmande person. När vi samlades igen utanför kyrkan frågade jag honom, om han hade träffat en bekant därinne. Jag menade bara att vara vänligt intresserad, men Gudmund låtsades inte höra. Nu i kväll – när vi är på hemväg och han känner sig säker igen – berättade han sin hemlighet för mig.”

”Vad spännande! Vi tänkte väl att han hade något fuffens för sig”, sade Elis och Elsa i munnen på varandra.

”Gudmund är inte bara religionslärare”, sade Lasse. ”Han är dessutom en bibelsmugglande frikyrkopastor! Hans uppdrag på den här kryssningen var att distribuera biblar till kontaktpersonerna i de olika städerna.” 

”Jaså, var det det vi såg honom hålla på med”, sade Elis. ”Men hur skulle någon i Sovjet kunna läsa svenska biblar?”

”De är tryckta på ryska”, svarade Lasse. ”Gudmund påstår att han deltar i ett stort projekt som ska frälsa de ’ogudaktiga kommunisterna’, som han uttryckte saken.”

”Spioner och bibelsmugglare som resesällskap, det var inte dåligt”, sade Elsa och skrattade.

”Spionen och mammuten var i alla fall det roligaste på den här resan”, var Puttes sammanfattning av kryssningen med ”Baltika”.

Längtan

Författare: fröken fräken

"Jag behöver dig!" Att säga det högt är att erkänna ett nederlag, men jag gör det ändå. "Allt annat är oviktigt. Jag lämnar allt imorgon om du begär det av mig. Allt!"

Han står stilla med huvudet böjt, jag kan se hur han andas djupt för att lugna sig själva. Skjortan är trasig, sönderriven och blodig, genom revorna skymtar hans hud. Så blek och så len. De långa, starka armarna hänger längs med sidorna. Trots att hans kroppsspråk signalerar uppgivenhet ser jag hur han knyter sina händer så hårt att knogarna vitnar.

För varje sekund som går utan att han säger något, utan att han rör sig, så dör jag lite grann inombords. Jag kan inte andas. Det känns som att jag brinner upp, inifrån och ut. Snälla, gode gud, låt honom säga det. Så till sist lyfter han blicken, de vackraste blå ögon jag någonsin har sett ser rakt in i mina. Han ler sorgset och jag vet, jag vet, att resten av mitt liv är en ödemark. Så plötsligt vänder han sig om, tre snabba steg tar honom till relingen. Med ett hopp är han uppe på den, med soluppgången framför sig. Utan att se sig om kastar han sig rakt ut i havet och är borta. För mig har tiden slutat att gå. Jag blir stående där jag står tills de andra tar sig upp på däck, blicken fäst på den plats som han inte längre upptar. Först när kaptenen lägger sin hand på min axel andas jag igen. 

                                                                                       *

Dimman ligger tät över vågorna trots att vi är en bra bit in i juni. Natten har varit ovanligt kall och alla passagerare har fått tjocka yllefiltar att dra över sig under småtimmarna. Själv har jag inte kunnat sova en blund. När morgonen börjar gry ger jag tillslut upp alla tankar om sömn och stiger upp. Jag går fram till min dotters säng, hon har sparkat av sig filten i sömnen. Hon ligger hopkrupen med knäna nästan uppe vid hakan. Försiktigt stryker jag henne över håret, trots luften i hytten är sval är hon varm och lite svettig. Jag drar upp filten över henne igen innan jag tyst lämnar henne och hennes pappa sovandes.

Jag går barfota genom korridorer som leder mot däck. Mina steg är ljudlösa, den tjocka mattan är mjuk och varm under mina fötter. Sjön gör att vi rullar svagt från sida till sida. Jag är förvånad över hur snabbt mina ben har hittat tillbaka till havets rytm. Tre korta trappsteg och jag är framme vid dörren till akterdäck. Jag stannar upp med handen vilande mot den kalla metallen, glaset i den runda rutan är täckt av imma. Men jag kan höra måsarnas första, hesa skrin när de kastar sig upp på vindarna.

Inför solens strålar skingras dimman långsamt. En plötslig och stark längtan får mig att skjuta upp dörren och kliva ut på däck. Genast omges jag av lukter. Havets sälta, den bittra lukten av tång och så röken från fartygets ångmotor. Min blick dras mot havet, som alltid, det skimrande blå. Mitt hjärta slår hårdare.

"Jag trodde nog allt att jag skulle hitta dig här." Kaptenens röst är hes och skrovlig, han röker alldeles för många Gaulois. Jag behöver inte vända mig om för att veta hur han ser ut. Det är han som har fört mig hit. "Du måste gå vidare" säger han.

"Jag har gått vidare" slänger jag ur mig. Jag låter lika trovärdig som min treåriga dotter gör när hon gjort något fel. "Du har träffat både min man och min dotter, räcker inte de som bevis för dig?" Jag vill vända mig om, visa honom att jag är starkare än han tror, men jag kan inte slita blicken från den glittrande vattenytan. Mitt hjärta darrar.

"Du har inte varit i närheten av vatten på fem år" svarar han. "Försök inte lura mig, du kanske kan få andra att tro på det, men inte mig. Jag var där!" Han är arg, besviken. Efter det som hände har jag inte ens låtit min kropp sjunka ned i badkar. Det går inte, jag har försökt att inte minnas, försökt att låtsas som att mitt liv inte är en öken. "Du var som delfin, du fick aldrig nog av havet. Titta på dig nu, du går inte ens fram till relingen!"

Jag vill skrika åt honom att sluta, att det inte är sant. Men självklart är det sant. Han har hållit min hemlighet åt mig så länge. Ljugit för alla myndigheter. Hur kan jag vara arg på honom, den enda som vet att det inte var någon olycka som tog mig härifrån, att allt var mitt fel? Han lägger sin hand på min axel, precis som han gjorde då. Vi står där vi står tills solen är helt uppe och de sista stråken av dimma har löst upp sig. 

                                                                                       *

Tillbaka i hytten väcker jag Stefan, min man. Hans varma bruna ögon ser på mig. Han älskar mig och jag känner mig som en skurk som inte kan älska honom så som han förtjänar. Jag kommer aldrig att kunna älska någon mer än jag älskade dig. 

Medelhavet rullar utanför kabinens fönster, i dagsljuset är vattnet grönt och klart. Vi har lovat Erika att hon ska få bada idag. Enligt resplanen ska vi lägga till söder om Mykonos idag. Här ska vi ligga för ankar i två dagar och tanken är att jag ska göra mitt första dyk på fem år imorgon. Vi är inte långt ifrån den plats där du övergav mig. Det skär i mitt hjärta när jag ser ut på havet. Utåt ler jag, en familjesemester ska vara lycklig. Vi går tillsammans upp till aktersalongen och äter frukost. Erika skrattar åt måsarna, Stefan sträcker ut sina långa, brunbrända ben i solljuset.

"Du ser trött ut" säger han, "var det svårt att sova?" Jag nickar till svar, han vet ingenting om vad som hände här. Han tror att jag gav upp mina studier i marinarkeologi när jag tagit min magisterexamen, han känner inte till att jag arbetade här en sommar. Eftersom jag inte har någon annan familj än honom att tala om så har ingen annan heller kunnat informera honom om det. Jag ler mot honom och rufsar om hans mörka hår. Det har blivit lite långt under sommaren och lockar sig över öronen.

"Är du sugen på att hoppa i havet?" frågar jag min dotter. Hon nickar och skrattar, de små knubbiga benen sparkar och far. "Då är det bäst att vi skyndar oss att packa så vi kan följa med slupen in till land."

"Supen" härmar hon med sin ljusa röst. Hennes pappa skrattar.

"Slupen heter det, det är en sorts båt." Han lyfter upp henne och vi går tillsammans tillbaka till vår hytt.

                                                                                       *

Erika är otålig och lite sur. Hon vill inte vänta medan jag smörjer in hennes ansikte, armar och ben med solkräm. När jag äntligen är klar springer hon mot vattnet och Stefan får kasta sig efter henne. Han hinner ikapp precis när hon kommer fram till vattenbrynet. De skrattar och stänker vatten på varandra. Själv stannar jag kvar i skuggan från parasollet. Jag sluter ögonen och lyssnar på vågorna. För första gången på länge känner jag mig sömnig. Långsamt glider jag bort på sömnens hav. En bekant röst sjunger i takt med vågorna.

Jag vaknar av att min dotter kastar sig i min famn. Hon är kall och luktar salt. "Väm mig, mammis" huttrar hon fram. Jag slår en handuk om hennes axlar och håller om henne.

"Var är pappa?" frågar jag.

"Där!" Hon pekar mot strandkanten. Stefan kommer gående med solen i ryggen. Han vinkar och är glad.

"Du skulle ju hjälpa mig att plocka ihop" skrattar han och kittlar Erika. "Hej på dig sömntuta" säger han till mig. Han böjer sig fram och ger mig en sval kyss. Han smakar som havet. "Det är dags att ge sig tillbaka till hamnen. Du har sovit i två timmar."

Tillbaka på fartyget äter vi lunch tillsammans, sedan behöver Erika vila och Stefan ser trött ut även han. Jag stryker honom över ryggen. "Vila du med henne, jag har redan fått sova ett tag idag" säger jag. Han lutar sitt huvud mot min axel.

"Du kan väl vila med oss?" Hans ögon glänser och han lägger sin hand på mitt knä. Men jag är rastlös.

"Kanske om en stund" svarar jag. "Jag behöver röra lite på mig." Han klämmer till lite om mitt knä, men protesterar inte. Jag lägger min hand på hans kind och ger honom en kyss. "Kommer om en stund" säger jag och reser mig upp.

                                                                                       *

Jag sitter på dykbryggan akterut. Mina ben hänger över kanten och fötterna snuddar vid vattenytan. Jag tar ett djupt andetag och låter tårna glida ned i vattnet. Känslan av vattnet mot min hud är berusande, samtidigt för det med sig en överväldigande sorg. Jag sitter insvept i solens värme med tårar rinnande längst mina kinder. Saltvattnet från mina ögon blandas med havet. Måsarna sjunger min sorg högt, högt upp. 

"Gråt inte mer." Den rösten, jag vet vems den rösten är. "Gråt inte." Din röst är så mörk och samtidigt så mjuk. En röst som alltid fick mig att tänka på lejon, som du skrattade åt det.

"Är du här?" jag andas fram orden. Jag vågar inte lyfta mitt huvud, om det här är en dröm, en hallucination, så vill jag inte att den tar slut.

"Jag är här." 

Långsamt vrider jag mig mot ljudet av din röst. Mitt hjärta står stilla en kort stund. Dina ögon är lika blå som förr, du har inte åldrats en dag. Det svarta håret är vått och du stryker det bort från ansiktet. Ett ansikte som är kantigt, men inte hårt, aldrig hårt. Du är fortfarande blek, din hud skimrar som pärlemor. Du rör försiktigt vid mitt ben. Din hand skakar, det gjorde den aldrig förr. Långsamt lyfter jag min egen hand. Låter mina fingrar glida längst din handrygg, följer de starka senorna med fingertopparna. Mina fingrar glider mellan dina, du kramar om min hand med din.

Du glider ned i vattnet, fortfarande med min hand i din. "Du kom aldrig tillbaka." Jag hör ensamheten i din röst och vet att jag alltid kommer att göra samma val. Jag glider ned i vattnet och in i din famn. Innan vattnet sluter sig över våra huvuden viskar jag ditt namn. 

"Poseidon."

Uppdrag #3: Bli den du inte vill vara

Visst finns det personer som du inte gillar? Kanske rentav hatar. Eller personer som du bara inte förstår dig på, som stör dig till vansinne. Tänk en stund på personer du inte gillar. Det går att kratta fram personer på din arbetsplats, en gammal klasskamrat, någon dumsnut till granne, en illa omtyckt släkting eller ett gammalt ex.

Välj ut en person!

Bli den personen. Sätt dig in i den personens tillvaro. Kalla dig för den personen. "Jag" i din text är den personen.

Börja med att komma fram till vad det är som gör det, att du inte gillar personen. Försök förstå dig på personen i fråga.

Vad är det du önskar att din person skulle göra istället? Låt personen göra det i din text! Du kan till och med själv vara med som en karaktär i texten fast riktiga du får alltså inte vara jaget, för jaget är ju den där personen du inte gillar.

Alternativ: Någon som du inte ens känner eller inte har någon kontinuerlig kontakt med, gjorde något hemskt/orättvist/elakt mot dig. Vad skulle du vilja att den personen gjorde istället? Gjorde direkt eller gjorde i efterhand. Ibland gör ju människor saker utan att själva begripa hur mycket skada de gjort för någon annan. Nu är det dags för upprättelse.

Deadline: lördag 5 april
Omfattning: mellan 700 och 1000 ord
Skicka din text till skrivarcirkel[at]wallinskaya.com
OBS! Skicka inga bifogade filer utan klistra in texten direkt i mailet.

• Ange ämne/subject: Uppdrag #3
• Berätta vad din text heter
• Vad är ditt författarnamn?
• Ange eventuell hemsida eller mailadress som du vill ha med i publiceringen av din text

När du skickar en text till ovanstående mailadress godkänner du automatiskt att den publiceras på http://skrivarcirkel.blogspot.se/