Brott och Straff

Författare: Björn Velander

Blogg: www.bvelander.wordpress.com

Lars sköljde av den sista tallriken och ställde den i diskstället. Efter att noggrant torkat av diskbänken gick han och satte sig vid köksbordet. Det var tyst, bara klockans stilla tickande hördes. Han tog fram ett block och hans våta fingrar lämnade fläckar på pappret. Han såg ut över gården. Allt verkade så lugnt, stilla. Inte ens måsarna hördes idag. Han såg på klockan, två timmar innan tåget skulle gå. Från början tänkte han ta bilen men det hade blivit för lätt att spåra upp vart han tog vägen. Istället sålde han den. Billigt och kontant, säkert skulle han kunnat få mycket mer för den men då hade det blivit banköverföring och nu hade han istället pengarna nerstoppade i en väska. 

Han klickade lite med pennan men la ner den igen. Det var för svårt att skriva något. Han reste sig från stolen och stod där och såg ut genom fönstret. 

Han gick ut i hallen, drog på sig sin jacka över sin luvtröja och drog ner en keps så långt i pannan som det gick. Han fällde upp luvan och såg sig i spegeln. Ett par veckors skäggstubb på detta så skulle ingen känna igen honom. Av gammal vana stoppade han ner mobilen i fickan. Han drog upp den igen och slog av den och gick ut och placerade den på köksbordet bredvid plånboken. Allt han skulle ta med sig var sitt pass. Det skulle han bränna i Köpenhamn när han träffat sin kontakt där och plockat upp det falska passet han hade beställt. 

-----

Anita lade ifrån sig telefonen. Det var tredje meddelandet hon hade lämnat. En lätt oro hade börjat kännas i magen. Den där känslan man får när något är fel. Hon hade varit hos honom förra veckan och det var något redan då som gjorde att hon fick en konstig känsla. Han hade varit så bestämd på att hon skulle hämta sina saker. Ville inte lyssna när hon tyckte att de kunde vänta någon vecka till. Hon hade hoppats på att han skulle ändra sig, ta henne tillbaka. 

När han sen inte dök upp på jobbet så började hon bli orolig. Han var alltid först på plats och även om han skulle på en konferens i Köpenhamn under dagen så kom han alltid inom jobbet först. Om inte annat så svarade han alltid i telefonen när hon ringde. Hon trummade lite med fingrarna mot bordet som hon alltid gjorde när hon var nervös.  

-----

Han satt på tåget till Berlin, därifrån skulle han ta ett tåg vidare till Sofia i Bulgarien. Han var trött, kontakten i Köpenhamn hade inte dykt upp som de hade bestämt och han hade fått spendera natten ute, även om dagarna började bli varmare så var nätterna fortfarande kalla. Med tanke på hur tidningarna såg ut nu på morgonen så insåg han att han gjort rätt som inte valt att ta in på hotell. Det hade varit så många ögon att undvika då. Nu var han bara en lite ovårdad man på väg till Berlin. Varje gång någon kom gående i tåget mot honom tittade han ner, gömde sitt ansikte bakom kepsens skärm. Förvisso hade tidningarna valt en ganska gammal bild på honom där han var smalare. Nu var han orakad och ögonen röda med stora påsar på grund av nattens sömnbrist. 

Men ändå, han var på förstasidan i alla de stora tidningarna "Företagsledare 45 mystiskt försvunnen!" hade de svarta rubrikerna skrikit ut. Han hoppades att han skulle hinna fram till Sofia innan de hade kommit på anledningen.
En kvinna på andra sidan gången tittade intensivt på honom. Han tog sin väska och gick till restaurangvagnen.

-----

Det visade sig att det var ganska många som vetat om Anitas och Lars förhållande, trots att de smugit med det. Men när det stod klart att Lars verkligen var försvunnen så var det många som hade frågor. Inte minst polisen. När såg du honom senast? När pratades ni vid? Hur verkade han må? Frågorna hade snurrat runt henne men hon hade ju inga andra svar än de som hon gett. Värst var ändå samtalet med hans bror Anders. Han var en av de få som vetat om relationen och som ogillade den. Lars hade nämnt något om att Anders hade lånat pengar av honom. Anders å sin sida trodde det var Anita som låg bakom försvinnandet. Att hon hade pressat Lars på pengar. Så det blev nya turer hos polisen. Hon blev "den hemliga kvinnan" i pressen. Det pratades bakom hennes rygg på jobbet, det var knappt så att de dolde det ens. Hon stannade hemma från jobbet, valde att jobba hemifrån. Men det blev inget gjort.

-----

Lars hade hittat ett litet billigt boende där han kunde stanna några månader. Planen var att skaffa sig ett jobb, vad som helst, och böra bygga ett nytt liv. Tanken var att han skulle ligga lågt ett tag så att han kunde ta sig till Filipinerna senare. Thailand hade varit hans första tanke men med tanke på antalet svenskar där så var det för osäkert. Filipinerna låg i samma område men betydligt mindre svenska turister. Han hade gått in på ett internetcafé i Sofia och läst vad som skrevs i Sverige. Han blev uppriktigt ledsen av att läsa att Anita fått ta en så stor smäll. Han hade ju försökt hålla henne utanför. Till slut hade det kommit fram, de dåliga affärerna och hur företaget stod på ruinens brant. Hur han hade gömt undan kapital, viss del av det hade ju hamnat i hans bror fickor men det var det ingen som hade kommit fram till ännu, men det mesta hade han sett till att gömma och hålla för sig själv. Han hade tidigt sett vad som skulle komma fram över och han hade noga tänkt ut sin plan. Men att Anita skulle få ta smällen ingick inte. Det var därför som han brutit med henne, han ville inte blanda in henne i det han höll på med. 

-----

Fyra veckor efter att allt hade briserat låg det där på hallmattan. Ett vykort med en bild på en kyrka. "Förlåt. L." var allt där stod. Det var posttstämplat i Rom. Anita satt vid köksbordet och såg på det. Funderade på om hon skulle ringa polisen. Men hon förstod att det inte var där han var. Med tanke på hur han hade lurat bort skattemyndigheten och alla inom företaget så var han inte så dum att han så enkelt skulle avslöja sig. Hon tog vykortet och gick in i vardagsrummet. Drog ut boken Brott och Straff och stoppade in vykortet bland sidorna. 

Gubben som gick upp i rök

Gubben som gick upp i rök

Författare: Ella-Bella

Karl och Märta hade bott på den lilla gården sedan de gifte sig för drygt femtio år sedan. Han hade arbetat på sågverket, hon hade haft får och höns. Nu var de pensionärer sedan länge. De hade alltid kommit bra överens tidigare, men på sistone hade det förekommit en hel del gräl dem emellan. För det mesta gällde det småsaker, men trivseln och den goda stämningen var borta.

En eftermiddag – när de hade kommit ihop sig riktigt ordentligt – stack Karl iväg in i skogen bakom huset. Han var så innerligt trött på sin tjatiga kärring och önskade att han kunde försvinna från alltihop.

Som han gick där, uppfylld av ilska och dystra tankar, märkte han inte så noga var han satte fötterna. Plötsligt snubblade han på några rötter, föll omkull, slog huvudet i en stor sten och förlorade medvetandet.

När han kvicknade till liv igen, kände han sig annorlunda på något sätt. Det var som om han hade blivit förändrad. Det gjorde lite ont i huvudet där han slagit i, men det var något annat också. Något som kändes mycket märkligt. Först kom han inte ihåg var han befann sig, men sedan mindes han svagt att han och Märta hade grälat om någonting och att han hade velat försvinna hemifrån. Det ville han fortfarande, kände han.

När han försökte resa sig upp märkte han till sin förvåning att det gick ovanligt lätt och smidigt. Förundrat tittade han på sina armar och ben – och fick en chock. Händerna och fötterna såg ut som stora tassar och han hade blivit alldeles luden och grårandig. Karl hade förvandlats till en katt!

”Herre min je, jag måste ha fått hjärnskakning”, tänkte han panikslaget. ”Eller så har jag blivit galen! Hjälp!”

Han satte sig på en stubbe och försökte att andas lugnt. Då prasslade det plötsligt till i gräset och en liten skogsmus kilade förbi.

”Åh, vilken härlig liten läckerbit”, tänkte den grårandiga katten, tog ett vigt språng och högg tänderna i den stackars musen. Det här var något annat än gummans gamla torra köttbullar. Nu började han känna sig mycket bättre till mods. Han behövde ju faktiskt inte återvända hem. Som katt skulle nog livet bli mycket bättre, trodde han. Plötsligt verkade framtiden riktigt ljus.

*

Märta undrade förstås var Karl höll hus. När han inte var tillbaka till läggdags blev hon orolig på allvar. Hon ringde till de närmaste grannarna och frågade om de hade sett till honom, men det hade de inte. På natten kunde hon inte sova av oro. Nästa morgon kontaktade hon polisen, som sökte igenom skogen med hjälp av hundar, men någon gubbe hittade de inte. Hundarna markerade visserligen vid en sten, där det såg ut som om någon hade legat, men sedan upphörde alla spår. Efter en resultatlös vecka började kvällstidningarna skriva om försvinnandet, men ingen hörde av sig med några tips. Till sist engagerade sig Missing People i sökandet, men för en gångs skull misslyckades även de. Gubben var och förblev spårlöst försvunnen.

Tiden gick och alla utgick från att Karl måste vara död. Märta blev alltmer nedstämd. Hon kunde inte längre sova eller äta ordentligt. Oron och sorgen satt som en tung sten i bröstet, och hon anklagade sig själv för allt som hade hänt. Varför hade hon varit så lättretad och tjatig? Hon hade ju egentligen inte menat något illa, hon hade bara känt sig irriterad på Karl ibland. Inte så konstigt kanske, när de båda gått hemma och nött på varandra hela tiden.

”Jag skulle ha behållit hönsen”, tänkte hon. ”Då hade jag haft något att göra om dagarna, och då hade kanske min gubbe fortfarande varit i livet.”

*

Det led mot vinter. Nätterna började bli allt kallare och tillgången på mat minskade. De läckra små mössen, som förgyllt kattens tillvaro under sommaren, hade nu slagit sig till ro i sina varma underjordiska bon. Till råga på allt hade en stor räv dykt upp i trakten. Den var inte främmande för att ta en katt i brist på annat. Kattlivet framstod inte längre som särskilt lockande.

*

En kväll när Märta skulle gå till vedboden, satt det en stor grårandig katt på verandan. Hon hade aldrig sett den förut och den hörde inte till någon av grannarna, så mycket visste hon. Katten verkade inte rädd, snarare tvärtom. Märta lät den komma in och få lite mjölk och en korvbit innan hon schasade ut den igen. Nästa morgon satt katten fortfarande kvar på verandan och tittade på henne.

”Men, är du kvar än”, sade hon. ”Har du ingenstans att ta vägen? Kom in då, så ska du få lite mat.”

När katten efter några dagar fortfarande strök omkring i närheten av stugan, bestämde sig Märta för att ta hand om den för gott. Uppenbarligen hade den inget annat hem.

”Jag undrar verkligen var katten kommer ifrån”, sade hon för sig själv. ”Den måste ju ha bott någon annanstans tidigare.”

Katten tittade på henne med pliriga ögon.

”Du skulle bara veta”, tänkte den.

När Märta fått en katt i huset började hon så småningom att känna sig gladare. Visst tänkte hon fortfarande ofta på Karl, men katten var ändå ett trevligt sällskap. Den var dessutom inte lika tröttsam som gubben hade varit till och från. Ibland tyckte hon rentav att kattens grå morrhår påminde om gubbens skägg. Och den där pliriga blicken fick henne att minnas hur han hade brukat titta på henne när han var på gott humör.

”Jag saknar nog Karl mer än jag trott”, tänkte hon.

*

Katten trivdes mycket bättre hos gumman nu, än han hade gjort i sin tidigare tillvaro. Det var riktigt trivsamt att vara hemma igen och bli ompysslad, få mat, slippa frysa och vara rädd för räven. Han plirade vänligt mot gumman när hon klappade honom. Snart skulle vintern komma, då skulle det bli skönt att slumra i värmen framför kakelugnen.

Skrivarcirkeln tar en paus

Det är bara en paus men det är lite hektiskt just nu och då blir det inget bra, så jag återkommer när det hektiska är slut lite senare i juni. Nya bidrag på senaste skrivuppdraget kommer som vanligt att presenteras när deadline är kommen.

På återseende snart!