Aktuellt skrivuppdrag

Skrivarcirkeln har uppehåll från och med 2014-12-08


onsdag 5 november 2014

Anton

Anton

Författare: Björn Velander

Jag satt på tåget mot Stockholm. Jag tittade lite förstrött ut genom fönstret på landskapet som for förbi. Tanken var att jag skulle jobba en del på tåget men när tåget sattes i rörelse hade all lust att arbeta försvunnit och istället satt jag bara kladdade lite i ett anteckningsblock.

Hur det nu var så klev en man på någonstans längs vägen. Jag höll på att skriva en del nonsens i mitt block och tänkte inte på riktigt var tåget hade stannat. Om det ens stannade, det kunde mycket väl vara så att mannen bara bytt plats när han sjönk ner på sätet mitt emot mig.

Jag såg upp på honom och slog nickade lite lätt. Hade inga planer på att prata med någon. Det var en man något äldre än jag med lite rufsigt hår som börade få en del grå stänk här och var. Glasögonen hade glidit ner och satt lite snett på nästippen. Han rättade till dem men de började strax glida ner över näsryggen igen.

“Är det ledigt här?” frågade han efter en stunds tystnad.
“Ja.” svarade jag ganska kort i hopp om att samtalet skulle dö ut.
“Jag heter Anton.” sa han och puttade åter igen upp glasögonen.
“Björn.” sa jag och tittade på honom. Han hade en något skrynklig kavaj på sig och var rejält solbränd.
“Jag har just kommit tillbaka från Nigeria.” sa han när han såg att jag lät min blick söka sig över hans händer och ansikte. Jag höjde på ögonbrynen när jag förstod vad han sagt. Min första gissning hade varit Thailand eller något liknande ställe men inte Nigeria.
“Du verkar förvånad.” sa Anton med ett vänligt leende.
“Ja.” sa jag  “Det är ju inte det vanligaste resmålet för solsemester.”
“Nej du skulle bara veta. Hade folk bara vetat om hur det är där så skulle nog fler åka dit.”
“Du säger det?”
“Javisst det var inte en fråga om det skulle vara soligt, det var mer en fråga om hur varmt det skulle bli om dagarna.”
“Jo men nog är det väl lite mer än så som drar turister. Det handlar ju en del om bekvämlighet också.”
“Det har du rätt i. Har du varit i Nigeria?” frågade han som om det var den mest naturliga sak i världen.
“Öhh.. Näää..” svarade jag lite långsamt.
“Du borde verkligen åka dit. De är så trevliga och vänliga där nere.”
“Men så var det det där med hotell och bekvämlighet också.”
“Man kan inte få allt. Är det sol man vill ha kan man åka dit, inga problem.”
“Var det därför du var där? Solen?”
“Nej inte alls, solen är inget jag söker mig till.” sa han och tryckte återigen upp glasögonen till näsroten. “Jag arbetade som distriktsläkare där. Fantastiskt jobb.”
“Läkare?”
“Ja om det är något de behöver där nere så är det läkarhjälp. Kompetent hjälp för att hjälpa till och lära upp personer från trakten.”
“Hur kom du på idén överhuvudtaget?”
“Att bli läkare? Det var något som jag drömt om sen jag var liten. Vi var ofta på Öland hos min mormor och morfar.”
“Okej.” sa jag och lade ner pennan.
“Morfar var prost och han var väl inte den muntraste typen precis, men som det nu var så en av somrarna jag var där så lyckades jag komma åt konservöpparen, de hade en sån som hängde på väggen. En sån med vev och så två hjul som trycks ihop mot burkkanten. Där lyckades jag få in mitt finger.” han höll fram sitt pekfinger och visade upp ett ärr på fingerblomman. “Då blev det ilfart till sjukhuset där det syddes. Då tror jag det var jag började fundera på att bli läkare. Jag var fem år.”
“Men hur kom du på att du skulle åka till Nigeria?”
“Det var en ryslig slump. När jag studerade i Göteborg så var jag en dag ute på en promenad. Jag gick runt och hittade en glasskiosk och när jag satte mig på en bänk så satt där en man från Nigeria. Och vi började prata om lite allt möjligt och när han fick veta att jag läste till läkare så började han berätta om hur det var i Nigeria. Då bestämde jag mig för att jag skulle åka ner dit när jag var klar.”
“Du bara bestämde det sådär?”
“Ja det var ju självklart. Jag blev läkare för att hjälpa andra. Den själsliga vården har jag inte ärvt av mina morföräldrar men viljan att hjälpa har nog slunkit med därifrån.”
“Så vidare självklart är det väl ändå inte?” frågade jag tveksamt.
“Kanske inte men jag har alltid haft lite dåligt tålamod. Ända sen jag var liten. Även mina lärare på läkarskolan påpekade det. Men jag tror att det har varit en av mina största styrkor.”

På andra sidan gången satt en kvinna med en låda vindruvor. Plötsligt började hon slå sig i bröstet och det blev tydligt att hon satt en vindruva i halsen. Jag rusade upp, drog upp henne på fötter och försökte få upp druvan med Heimlich manövern. Men hur jag än försökte så kom den inte upp.
“Jag får försök!” sa Anton och tog över. Han tryckte till våldsamt mot hennes bröstkorg utan resultat. Han lade ner henne i gången och försökte nå druvan genom munnen. Kvinnan började bli blå i ansiktet och benen skakade okontrollerat.
“Det går inte, jag får inte upp den!” sa Anton och började leta i sin väska.
“Är det någon som har en vass kniv eller en sax?” ropade han medan han plockade i sär en kulspetspenna. En tågvärd kom springande med en liten kniv.
“Björn, jag behöver din hjälp. Du måste hålla fast hennes armar medan jag skär upp hennes strupe.”
“Okej.” sa jag inte helt säker på vad det var jag gått med på men jag satte mig på golvet och höll fast hennes armar.
Anton koncentrerade sig och kände på hennes hals, hittade struphuvudet och strax under satte han kniven. Han tog ett djupt andetag och tryckte ner kniven i halsen på kvinnan. När han drog ur kniven så flödade blodet ut. Han tog ytterhylsan från kulspetspennan och förde sakta ner den i öppningen i hennes strupe. När han fått ner den hördes ett väsande och kvinnans bröstkorg höjde sig sakta.
Anton tog tag i kvinnans huvud och såg henne i ögonen. “Lyssna på mig nu. Du måste ligga helt still. Försök inte prata för det går inte. Blinka en gång om du förstår mig.”
Kvinnan blinkade en gång.
“Bra.” sa Anton sen tittade han på tågvärden. “se till att det finns en ambulans som väntar vid nästa station. Det är viktigt att hon kommer till ett sjukhus så fort som möjligt.”
Jag sjönk ner på golvet. “Hur gorde du det där?”
“Det där var inte så märkvärdigt. Här var det ju en ganska kontrollerad miljö. Du skulle varit med när jag gjorde det ute på den Nigerianska landsbyggden. Där var det verkligen en utmaning.” sa Anton och tryckte upp sina glasögon på näsryggen medan han reste sig frå kvinnan.
“Rör dig inte.” sa han och till kvinnan när han sjönk ner på ett säte.

Epilog: Det var en svår uppgift. Det var så svårt att inse hur de jag läste om som liten skulle vara som vuxna. Men när jag en dag kom och tänka på boken Prostens barn barn och Anton som var den lille killen det handlade om så hade jag tidigare under dagen sett en video med Hans Rosling och det slog mig att han skulle säkert kunna vara den som Anton blir när han växer upp.

1 kommentar:

  1. En intressant berättelse med klurig koppling till en välkänd person i vår samtid. Riktigt dramatiskt på slutet, åtminstone för den som inte är läkare.
    //Ella-Bella

    SvaraRadera