Längst bort på perrongen

Av: Adele Lustborg

Fönstret på tåget var öppet trots att det började bli kallt ute. Ingen brydde sig om att stänga det och själv satt jag alldeles för långt ifrån och ville inte börja kliva in bland alla trötta pendlare som satt och gäspade i sina smartphones. Jag tittade på var och en av de som satt i min närhet och ingen annan såg sig omkring. Tänk om jag skulle ta fram en kniv, tänkte jag. Då skulle ingen märka det. Eller om jag skulle blöda floder av näsblod. Ingen skulle se det. Jag skulle kunna göra jättekonstiga saker utan att någon skulle reagera trots att jag sitter mitt ibland jättemånga personer. När jag fantiserade om vad jag skulle göra började jag flina. Då tittade en kvinna med långt mörkt yvigt hår upp från sin bok och log. Jag fick ett leende mitt i rusningstrafiken.

Den automatiska rösten ropade ut min station i högtalaren och jag började förbereda mig på att stiga av. Kvinnan med det mörka långa håret gjorde sig också redo. Vi två var de enda som skulle stiga av här, kanske för att vi satt i fel ände av tåget och således behövde gå en lång promenad på perrongen.

Dörrarna stängdes och tåget åkte vidare. Jag kände att kvinnan gick bakom mig och direkt jag vände mig om för att bekräfta det såg jag hur hon började springa. Jag följde henne med blicken och såg att hon var på väg mot en person som låg på andra sidan perrongen. I samma stund hörde jag ljudet av plingan som berättar att ett tåg är på väg in. Kvinnan drog i den mörkklädda personen som hängde ut över kanten. Jag sprang snabbt dit och tog tag i ena armen. Tåget tutade högt och kom allt närmare oss. Det enda jag såg framför mina ögon var starka lampor som blinkade. Vi drog båda tag i kroppen och ramlade baklänges i samma stund som tåget åkte förbi.

Vi såg på varandra, jag och kvinnan med det yviga håret. Hon log och jag försökte få fram något som kunde liknas vid ett leende men det var svårt. I våra armar höll vi en rödhårig flicka med svart kappa och svarta jeans. Jag tog undan håret hon hade för sitt ansikte. Hon blundade.

”Vad ska vi göra?”, frågade jag. Hon tittade ner på flickan de höll i sina famnar och klappade henne ömt över kinden. Jag tog fram min telefon och slog de tre siffrorna jag sällan slagit innan, bad om en ambulans till stationen. En hård vind drog in över perrongen och kvinnan med det yviga håret tog av sig sin stora tjocka stickade halsduk och virade in flickan i den medan jag pratade med larmcentralen.

”Andas hon?”, undrade de på andra sidan luren. Jag ställde frågan till min medhjälpare som lyssnade efter andetag och kände på pulsen. Hon nickade. När jag lagt på luren sträckte jag fram handen mot kvinnan och presenterade mig.

”Ronja”, svarade hon och rättade till håret som blev ännu yvigare i vinden.

När ambulanssjukvårdarna kom till platsen vaknade flickan till. Hon tog sig för ryggen och sa att det gjorde ont. Sjukvårdaren lyfte på hennes svarta kappa och tröjan hon hade under. Ett stort märke som från en spark uppenbarade sig därunder.

”Hon måste ha blivit sparkad. Hon låg och hängde över kanten. Hon hade kunnat bli överkörd av tåget”, sa Ronja förtvivlad. Sjukvårdarna la flickan på sin bår och rullade den över hela perrongen.

Vi satt kvar på marken och tittade på varandra.

”Min halsduk...”, sa Ronja till slut och skrattade. ”Hon fick med sig min halsduk.” Jag skrattade också. Vi hjälpte varandra upp från marken och gick långsamt under tystnad mot utgången.

”Vill du ta en fika?”, frågade jag och Ronja nickade. Vi gick till konditoriet på torget och stannade i flera timmar. Vi pratade om och om igen om det vi varit med om och vad som kunde ha hänt innan.