Författare: Björn Velander
Blogg www.bvelander.wordpress.
Blogg www.bvelander.wordpress.
Jag sprang upp i lägenheten och drog till mig halsduken. När jag stängde dörren hörde jag hur min sambo ropade efter mig att jag skulle ta det lugnt med dörren, för lillan sover. Med några snabba steg tog jag mig ner för trapporna och ut på gatan igen.
"Kom igen nu för fan! Vi missar ju matchen!" ropade de.
"Lugna ner er, det är tre kvart kvar." replikerade jag snabbt.
Danne, Jimmy och jag, vi hade gått på match tillsammans sen vi var små. Alltid ner på en pub och ta en öl så man kom igång lite. Så nervositeten släppte. I dag hade det blivit en hel del öl. Det var spänt inför premiären. Första riktiga matchen för i år och Djurgården stod för motsåndet.
"Det är så sjukt att de gick in på Svanen och började slåss." sa Jimmy
"Jag funderade på att dra dit i går kväll. Men jag pallade inte. Nu är jag glad för det." sa Danne och skakade på huvudet.
"Jag fattar inte vad de håller på med, det var ju helt oskyldiga människor." sa Jimmy
"Jimmy finns det någon öl kvar?" frågade jag och Jimmy stack ner handen i påsen.
"Here you go Johnny. Det var sista." sa Jimmy och räckte mig ölen. Jag tog emot den och använde min tändare för att öppna flaskan. Vi började sakta gå upp för trapporna vid Kärnan. Jag halkade efter, Jimmy och Danne ökade takten.
"Jag fattar inte vad de håller på med, det var ju helt oskyldiga människor." sa Jimmy
"Jimmy finns det någon öl kvar?" frågade jag och Jimmy stack ner handen i påsen.
"Here you go Johnny. Det var sista." sa Jimmy och räckte mig ölen. Jag tog emot den och använde min tändare för att öppna flaskan. Vi började sakta gå upp för trapporna vid Kärnan. Jag halkade efter, Jimmy och Danne ökade takten.
"Kom igen Johnny!" ropade de.
"Fan vad du är kass, du kommer ju missa hela matchen!" skrattade Danne. De svängde runt hörnet och började på den sista stigningen i terasstrapporna.
"Jävla djurgårdsfitta!" hördes Jimmys röst mullra i valvet.
"Försvinn danskjävlar!" replikerade en röst tillbaka snabbt. När jag kom upp såg jag en man i Djurgårdens färger stå på avsatsen. Jimmy och Danne var i toppen av trappan nu.
"Va fan säger du om mina polare?" röt jag till när jag stod bakom honom. Han snodde runt, en kraftig kille med snaggat hår och glasögon.
"Ja va, fan tror 'u?" sa han på bred stockholmsdialekt. "De var ju på mig först."
"Det är lugnt killen." sa jag med ett skratt. "Var är dina polare? Har de lämnat dig själv här?"
"Ja de drog tidigt. Gick med i marschen upp till arenan. Jag blev fast på hotellet när er marsch kom, den gick ju här. Så jag fick vänta. Är det långt kvar till arenan?"
"Nej fan det är nära nu."
Vi började gå upp mot arenan tillsammans, pratade om allt möjligt. Han visade bilder på sina barn i Djurgårdens matchtröjor, men jag trumfade honom när jag kunde visa upp bilder då min dotter döptes på Olympias innerplan.
"Ja de drog tidigt. Gick med i marschen upp till arenan. Jag blev fast på hotellet när er marsch kom, den gick ju här. Så jag fick vänta. Är det långt kvar till arenan?"
"Nej fan det är nära nu."
Vi började gå upp mot arenan tillsammans, pratade om allt möjligt. Han visade bilder på sina barn i Djurgårdens matchtröjor, men jag trumfade honom när jag kunde visa upp bilder då min dotter döptes på Olympias innerplan.
"Fan du är ju en riktigt schysst grabb fast du håller på ett skitlag." skrattade han när jag pekade ut vart han skulle ta vägen vid arenan. Man kunde redan på håll höra hur klackarna börjat sjunga där inne.
"Du är inte så dum själv fast du kommer från fjollträsk och håller på ett lag som inte kan odla gräs." sa jag och log.
"Du är inte så dum själv fast du kommer från fjollträsk och håller på ett lag som inte kan odla gräs." sa jag och log.
Dagen efter sprang jag och min familj in i mannen igen. Han hade en ryggsäck på sig och jag gick fram till honom och la handen på hans axel och sa "Jag beklagar att du rest så långt för att bara åka hem som förlorare. Det måste svida med 2-1 i röven." Han vände sig om och log.
"Det här är min sambo Maria och vår dotter Olympia." sa jag.
"Det här är min sambo Maria och vår dotter Olympia." sa jag.
"Stefan heter jag. Trevligt att träffas." han tog i hand med min sambo och såg på min dotter som låg i vagnen.
"Jag beklagar att du fått en så svagsint far som inte vet att Djurgården är det bästa laget." sa han skrattande till min dotter.
"Dags att åka hem nu?" frågade Maria.
"Ja, äntligen hem till Stockholm igen där man förstår vad de säger." sa han med ett leende. "Men det hade varit lättare om man rest med tre poäng i bagaget."
Vi tog i hand och såg när han gick ner mot knutpunkten.
Epilog: Det är en önskedröm det som står här ovan. Men det blev inte så. Stefan tog verkligen terasstrapporna upp mot Kärnan för att gå och se Djurgården möta Helsingborg i den Allsvenska premiären i söndags. Men istället för att slå följe till arenan hände något annat. Johnny (som jag valt att kalla jaget, han heter något helt annat) sitter just nu häktad för en misshandel som ledde till Stefans död. Vad som verkligen har skett är ännu så länge mest rykten och prat. De kom i någon form av argumentation, och ett slag mot Stefans huvud utdelades. När han föll har det troligen även sparkats mot honom.
"Johnny" gick själv till polisen dagen efter matchen och berättade att han varit inblandad.
"Johnny" gick själv till polisen dagen efter matchen och berättade att han varit inblandad.
Istället för en fest blev det en svart dag och en far till fyra barn dog.
Jag var själv på matchen och skulle ta tåget hem igen efteråt. När jag såg vad som hände försökte jag ta mig så fort som möjligt från arenan. Det går inte att beskriva de scener jag såg. Jag lyckades via omvägar ta mig ner till Knutpunkten och på ett tåg innan det blev riktigt illa i centrum.
Dagen efter var det utlyst en manifestation mot fotbollsvåldet. Ett drygt dygn senare fanns det 4000 personer samlade vid terasstrapporna för att visa att det för långt. Det var länge sen det gick för långt. Sida vid sida stod supportrar för alla möjliga lag. Långsamt vandrade de upp till platsen där det hände och la ner halsdukar, tröjor och tände ljus för att hedra Stefans minne.
Dagen efter var det utlyst en manifestation mot fotbollsvåldet. Ett drygt dygn senare fanns det 4000 personer samlade vid terasstrapporna för att visa att det för långt. Det var länge sen det gick för långt. Sida vid sida stod supportrar för alla möjliga lag. Långsamt vandrade de upp till platsen där det hände och la ner halsdukar, tröjor och tände ljus för att hedra Stefans minne.
Detta var en ruskigt tuff uppgift att skriva. Jag hade svårt redan från början men hade en berättelse som jag börjat på. Men i söndags ändrades allt. "Johnny" ändrade på allt och det går inte en dag då jag inte funderar på om det är värt att gå på fotboll mer.
